Idag är det 20 år sedan pappa gick bort. Hastigt men inte lustigt. Tvärtom så är det min mörkaste upplevelse och inget jag önskar någon annan. 20 år? Galet så fort tiden går och jag har lagt det mesta bakom mig och försöker kanalisera bra saker. Och visst lär man sig ju mer man lever. Det gäller att ta vara på tiden. Och varandra. 

Ännu faller regnet. Det är en låttitel på låt nummer två om min pappa. Kanske sjunger jag in den någon gång. Det skulle nog kännas bra. "Ännu faller regnet - utanför mitt fönster. Ännu smärtar minnena av dig. Men jag har gjort vad jag lovat - tagit tag i mitt liv. Uppfyllt mina drömmar, tagit nya kliv. Men det känns ännu svårt. För döden lämnar ingen oberörd"

Och tränat har jag gjort också. Ullis och jag gick till Safiren och jag bokade in mig på Bensans spinningpass och sen joinade Ullis också. Jag hade egentligen tänkt att köra lite lugnare men Ullis, som satt bredvid mig, körde på rätt hårt så jag sporrades att trycka på. Efter det så blev det lite lättare Cross Training, ett tag. Lite känning i halsen dock. Hmm, tror det är relaterat till en tand men jag skall snart till tandläkaren så då får jag kolla upp det. OM det går att se för jag är inte alls säker på det. 

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Ekonomisk stöttning: Cafe Utsikten (3000 kr)

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Terror i Sverige? Jo, det kan förstås hända och har hänt och kommer att hända igen. Först och främst vill jag bara beklaga och jag sörjer med de hårdast drabbade. Men vad fint det mobiliserades och vad mycket kärlek det finns. Det glömmer man lätt bort. Och ser man det i lite längre tidsperspektiv så är det mindre terrordåd nuförtiden. Det får man inte glömma bort. Men det är förstås ingen tröst till de som drabbades. Och vi som inte var riktigt nära kan förstås inte sätta oss in i det på samma sätt som de som var där. 

Kram på Er! Tillsammans är vi starka!

Ja och det förstås uppdelat på två dagar för det kan ju vara svårt att få in både vilodag och simning på en och samma dag. Men låt oss börja igår, torsdag. Ullis och jag hade skrivit upp oss på att deltaga på en föreläsning om löpning och med den sista föreläsningen, som handlade om löpning, i färskt minne, så var jag tveksam. Den gav ju ingenting och hur skulle den här bli? Kanske var jag så att säga fullärd... Men givetvis kan man alltid gå ned på allt djupare nivå och där finns det ju massor att lära. Dock var jag först i Nyköping då Felix skulle köra upp. Han blev tyvärr kuggad på någon punkt och helt klart är de lite petigare nuförtiden. Jag tycker att han kör lugnt och fint men men... Det är ju bara att träna lite mer och köra upp igen, tyckte vi allihopa i bilen hem. Och sagt och gjort. Han bokade en ny tid och nu redan på tisdag. Ojdå! Bråttom att hinna köra lite till då. Och skulle vi på föreläsningen eller skulle vi träna? Men vi hade ju Spin of Hope nu på lördag och det gör ju inget att lägga in någon vilodag och gå och lyssna på föreläsningen. Vi har ju tränat hyfsat bra på slutet. Typ sista månaden. Och väl på plats så var det Fredrik Stillén, tror jag att han stavas, som föreläste och det var en skön typ. Jag tror man kan skriva så. Rolig och väldigt inspirerande och lärde jag mig något. Nja, i princip så visste jag allt men ibland kan det vara bra att få det mer cementerat och han var verkligen hardcore! Inget dalt med några genvägar här och där. Det enda jag egentligen inte instämde helt i var kosten. Fast när jag tänker efter så var han inte riktigt emot bra kost heller. Det var väl bara så att han menade på att man inte skall haka upp sig på bra kost. Många av elitlöparna i Kenya har ju knappt mat för dagen och ändå är de så duktiga. Det å andra sidan är ju en ordentlig drivkraft. Nåja, det var en grymt bra föreläsning och man fick bra inspiration för mer transpiration! :-) Sen blev det lite sent och man var trött på fredagsmorgonen. Och när jag kommer hem så får jag höra att Felix har fastnat i en kö och till slut så får han hoppa av bussen och ta tåget hem. Väl hemma så verkar både Felix, men framförallt Ullis, väldigt finurliga. Ullis filmar mig då Felix skall ställa en fråga och det vävs in i lite smålustiga saker men till slut så frågar han iaf om jag kan övningsköra med honom och jag känner mig riktigt trött men säger förstås ja! Efter ett tag så säger han att det behövs inte och jag höjer på ögonbrynen. Sen säger han att han tog körkort på någon sista-minuten-uppkörning. Jag fattar ingenting men sen kommer det fram att han faktiskt gjort det! :-) F-n, vad roligt! 

Efter det så hinner jag gå till badhuset och där är det återigen tomt! En hel sida för mig själv och jag bara njuter! Jag nöjer mig dock med en kilometer då jag känner mig sliten och har väldigt många timmars spinning imorgon. Det lutar åt 7-8 timmar. Och jag tänker inte hålla igen så mycket. Harden the Fuck Up! som Fredrik Stillén skulle sagt! ;-) Eller skämt åsido så var det samma träningsfilosofi som jag har. Mycket lugnt för det mesta och bra fart när det väl är fart!

Sitter och tar lite kaffe och reflekterar lite över min satsning. Det går oväntat bra men tiden går också rätt fort och snart nog är det dags. Det är inte alltför sällan som man står där på startlinjen och undrade vart tiden tog vägen. Men det är lite mindre än sex månader kvar till Kalmar Ironman och hittills har det gått riktigt bra med träningen och kosten. Igår var vi iväg en vända till Katrineholm och jag passade på att hoppa in på Dressman och skulle köpa mig ett par nya jeans då mina gamla var alldeles för stora men framförallt började de gå sönder. Jag inser förstås att jag gått ned rätt mycket och ber om att få prova två nummer mindre. Och de gled på nästan löjligt lätt och jag tänkte först om jag skulle gå ned ytterligare en storlek men den tanken slog jag snabbt bort. Men nu, väl hemma, så märker jag att det kanske inte vore så dumt. Iaf på ett av paren för jag köpte tre (!) par. Det var riktigt bra pris på någon introduktionsmodell så det blev två par av dem och ett par likadana som jag redan hade.

Massagestol ja! Jag om några timmar så kommer det en leverans av en riktig lyxvariant av massagestol och det är Ergonova som sponsrar genom att ha den uppställd hos mig. Vi tror att den kommer bli ett utmärkt komplement till min och Ullis träning. Och vad det än gäller så är massage, lite då och då, ett utmärkt sätt att hålla sinnena skärpta. Så vill ni ha skärpta medarbetare - hör av er till mig. Jag kanske kan förmedla kontakt och göra så att ni får lite rabatt. Det är pengar som ni direkt får tillbaka då man håller sig mer alert. Själv har jag svårt att hålla mig nu. Vad jag förstår så är det en riktigt bra massagestol och tanken är att den skall hjälpa i återhämtningssyfte.

Först och främst så vill jag klargöra att jag inte blivit helt galen då jag skriver om mig själv i tredje person! :-)

Men jag är ju en rätt kraftig motståndare till allt vad dieter heter och tyvärr så brukar man bara lura sig självt då många dieter går ut på att strypa kolhydrater och det i sin tur gör att man tappar rätt mycket i vikt fort pga att kolhydrater binder mera vätska. Men till saken då. Tim kom och visade mig något nytt, för mig var det iaf det, och det var 16/8-dieten, eller om man skall kalla det fastan. Och eftersom Colting talat sig varm för att då och då lägga in lite fasta och själv ser jag det som intressant då kroppen får chans att återhämta sig och t.ex cancerceller inte får näring, så lyssnade jag noga. Jag fick en länk och läste på och det verkar stå överallt om den och det låter ju klart vettigt. En av de svåraste sakerna vi har är ju att stå emot då det blir sug men det handlar mest om gammal vana. Eller gammal och gammal. Det går rätt fort att skapa ett beroende och, enligt mig, runt 1-2 veckor att bli av med det.

Och bäst att tillägga att jag är inne på den sjätte träningsfria dagen och att jag är sjuk och inte kunnat träna beror inte på någon diet då jag började igår med det här. Och det är väl egentligen ingen diet utan det går bara ut på att inte äta under 16 timmar per dygn. Resterande 8 timmarna så är det förstås tillåtet. Forskning visar att kroppen ges tillräckligt med tid för att inte på något sätt tro att det är i svältläge utan man tar från fettet och kan ändå bygga muskler. Jag ger er själv tid att söka på 16/8. Själv ser jag den stora fördelen i att inte gå och småäta i onödan. I övrigt så kommer jag känna efter om jag mår bra av att köra så här hela veckan och om man bör äta lite speciellt under det s.k ätarfönstret.

Men det kan ju ändå vara kul att följa lite resultat. Precis innan jag blev sjuk så vägde jag in på 83 kg. I samband med det så firade vi Ullis och Tim och det blev faktiskt lite fika så jag har säkert gått upp 2 kg då jag heller inte tränat. Men 83 kg hade jag nog fort kommit till så jag säger att det är startvikten idag. Asch, jag kollar av. Jo, 85,1 kg stod vågen på.

Hör gärna av er med lite tankar och ideér. Min tänkta matchvikt vid Kalmar Ironman är runt 73 kg.

Btw, forskning blir man ju inte riktigt klok på. Har ni sett att man skall leva längre om man äter mindre kolhydrater? Nu visar annan forskning att om man äter extremt mycket kolhydrater så lever man längre. Läser man för mycket så dör man nog i allmän förvirring! ;-)

Rätt anspråkslös rubrik men orkar man så finns här lite djupa och, förhoppningsvis, intressanta tankar.

Tränar man inte så kan kan man ibland ta sig tid att fundera lite och det finns alltid saker att fundera på. Som det här när man kollar runt på Facebok och ser alla upprörda inlägg om våld, terrorism och allmänt elände. Folk läser och folk tar in och det skrivs om det "Nya Sverige" och "Sverige går under" och så vidare. Men jag har både jobbat i det "Nya Sverige" och fått riktigt fina vänner från andra kulturer. Vad jag däremot IRL aldrig känt av är obehag från denna farliga nya sida. Däremot så ser jag "svenskar" om och om igen skriva nedsättande saker och det är upprördhet hit och dit.

Skulle man fråga var och en om de verkligen fått det så hemskt så är svaret garanterat nej men det finns självklart undantag men de undantagen tillhör de få procenten klientel som alltid funnits där. I dess olika former men alltid att de haft det svårt. Förr var det mer "svenskar", nu tillhör de alltmer flyktingar och invandrare. Egentligen inget konstigt men allt det här flödet av information är för mycket för de flesta att ta in. Och tro inte att flyktingarna tar våra jobb, tvärtom så mår landet bra av lite arbetslöshet, det är bara politiker som vill få er att tro annat. Och får invandrarna jobb i första taget så är det som busschaufförer och lokalvårdare. Men vill ni byta så är det säkert okey.

Vidare så har jag läst igen och blir jag fast i en bra bok så slänger jag mig över nästa. Och så håller det på tills jag kommer till en dålig bok. Och den boken som nu fångade mitt intresse var Gysing 50 nyanser av LÖPNING. Och det var nästan så att jag inte kom in i den först då han försökte sig på en rätt svår konst med att blanda två olika tidsepoker och jag förstod inte det först så jag släppte ifrån mig boken, inte bara en utan två gånger. Sen, på tredje försöket, så förstod jag och kom så in den och emellanåt är den riktigt bra. Han skriver väldigt likt mig själv fast förstås bättre. Och har bra självdistans och vågar skriva vad han tycker. Riktigt roligt och det är humor rätt igenom boken. Nu har jag bara några kapitel kvar och jag kan gott och väl rekommendera den men dock endast till löpare. Eventuellt även till andra motionsformer men man bör ha något intresse av att sporta så snoret rinner.

Det som fångade mitt intresse, angående djupa funderingar, var egentligen två saker. Först och främst så var det ett djupare avsnitt som  handlade om löpare förr i tiden och varför man egentligen springer. Gysing kommer också in på det här när man tappar intresset och det sen visar sig att man åkt på en förkylning. Säg den som inte livrädd konstaterat att man inte har sug på att springa längre. Och som tur är så är man bara förkyld. Fast visst fasen har man tappat typ allt! Allt är borta, finns inget kvar. Allt man byggt upp. He he... Men det här med löpare förr i tiden. Rätt som det var så finns man inte mer. Kanske några gamla tider finns kvar som några barnbarnsbarn kan se men något mer lär det inte vara. Men man springer för sig själv och för stunden. Det är liksom resan som är målet. Det är rätt skönt att konstatera. Både de pass som man kan njuta av efteråt men även då man liksom bara flyter med och insuper allt runtomkring.

Något som också kan fånga ens tankar och förhoppningsvis även ge dig en morot är att man ibland måste sikta bra mycket högre än det man egentligen tänkt. Något som jag tänkt på är att vi ju skall vara typ precis likadana i våra kroppar och inget direkt anmärkningsvärt kan ha hänt på t.ex 100 år. Men ändå skulle ju var och varannan motionär nuförtiden placera sig högt på lopp som gick i början på 1900-talet. Själv skulle min maraton-tid gott och väl räckt till guld på många av spelen. Och det som vi ser som mycket träning nu kanske de skrattar åt om 100 år. Om de ens förstår vitsen med att springa då. Rätt svårt att tänka sig hur världen ser ut då.

Framförallt så tänker jag rätt ofta på hur okunniga många verkar vara nu. Bara för att många åker fast i doping-tester så skriker några saker som "släpp dopningen fri", ja det heter faktiskt dopning. Men hallå! Låt min sport vara. Och de som menar på att det bara handlar om ett lotteri borde faktiskt se på att det är förhållandevis många återfallsförbrytare som åker fast. Det säger ju att testerna faktiskt fungerar, om än hyggligt. Däremot så skall det förstås vara bra mycket tuffare straff än de som är nu. Nu törs ju många faktiskt chansa. Och våga säga ifrån ordentligt kring det här utbredda statskontollerade fusket, det är ju en riktig tragedi för idrotten. Vill ni göra något för idrotten så gå ned på gräsrotsnivå och hjälp barn och ungdomar och skapa en positiv bild av idrotten som den borde se ut. Och våga säg ifrån mot fusk!

Avslutningsvis då. Tack för att ni läste och våga engagera er mot orättvisa och tror ni på något. Kämpa för det!

Kram på er! :-)

Så börjar då 2016 närma sig sitt slut och det här blir, personligen, inget revolutionerande inlägg. Men ändå så kommer det säkert att kännas som det. Under året så har ett mål börjat växa fram och det kan, även för mig, verka ouppnåeligt. Hawaii Ironman! Ju mer jag har tänkt på det, ju sugen har jag blivit. Och träningen har hela tiden ökat och så även allt runtomkring. Men det går liksom i vågor. Det var ju länge sedan jag lyckades riktigt bra med mina mål men nu har det iaf börjat gå åt rätt håll och kroppen verkar börja hålla igen för hårdare påfrestning. Och samtidigt som jag ibland känner att jag nästan är löjlig som tror att det är möjligt så säger mina erfarenheter och rutin att det faktiskt är möjligt. Men det är väldigt mycket som måste stämma, typ allt. Och tiden går alltid fortare än man tror och minsta förkylning kan ställa till det. Men iaf. Nu var det här ju en Årskrönika så varför inte börja i rätt ände?

Början på året då! Jag jobbade som klasslärare och fastän jag tränade så hårt som jag kunde så gick jag bara upp i vikt. Jag hade underbara elever och jag kände att jag nästan alltid gjorde allt rätt. Däremot så var det nästan så att den som skrek minst fick minst hjälp från ledningen. Det var en tråkig och jobbig känsla och det kändes som om jag var själv nästan för jämnan fastän det var en jobbig situation, där sexorna hastigt och lustigt hade slussats in till högstadiet. Hursomhelst så blev det mycket extraarbete och träningen gav inget resultat. Men jag var trots allt riktigt lycklig och det var en ynnest att känna att man betydde så mycket för eleverna. Och även förstås ansvarsfullt. 

Och skolavslutningen var väldigt speciell och jag blev överöst av presenter och Ullis trodde att jag skämtade när jag fick gå flera gånger för att hämta in kassarna med alla fina presenter! 

Sen var det sommarlov och jag hade precis skrivit på för ett år som lärare i idrott och Hälsa. Det kändes riktigt bra fastän jag just då kände att jag skulle vilja ta med mig allt jag lärt mig under året som klasslärare. Att inte det skulle gå till spillo. Men nu var det som det var och jag fick ladda om. Men idrottslärare var ju det jag varit innan på fyra skolor och det hade jag i blodet liksom det här med att undervisa och engagera barn. Så jag kunde verkligen gå in i träningen igen och nu började resultaten komma igen. Och snart skulle man köra Kalmar Ironman igen. Dock med stor osäkerhet vart jag låg. Den tidigare målsättningen på 10 timmar var bara att glömma då jag hade gått upp 7-8 kg och inte kunnat träna på som jag ville. Men slå personligt rekord vore ju roligt. Dock var jag inte uppe riktigt i så mycket mängd som jag hade förr i tiden. Fast klart mer allround nu. Jag hade ju äntligen börjat simma och jag hade som målsättning att simma på 1.20-1.25. 

Veckan innan var det Mora Triathlon, som min kompis Magnus arrangerar. Väl på plats så hälsar jag på min nyfunna "familj" och installerar mig. Under alla dessa år på Vasaloppet, då jag har arbetat, så har jag lärt känna en alldeles underbar familj och de har nästan börjat kännas som mina egna föräldrar och bröder. Jag tror de känner detsamma också. Om inte så blir det nog lite stelt sen! ;-) Hursomhelst så var jag sjukt pirrig inför starten och jag tror de blev tokiga på mig som höll på kvällen innan. Det var typ så att jag inte vågade ställa upp och det kan ju låta konstigt när jag kört så enormt många lopp. Det är garanterat över 300 starter och jag har genomfört 4 stycken Ironman. Men det är också enda sträckan i triathlon och kanske påverkade det. Jag var ju inte alls van vid att stressa så i bytena. Men så var det då dags och jag tvekade men vad f-n! Vad kan hända? Jag går och anmäler mig och ser samtidigt en lång och enormt vältränad kille som dessutom är äckligt snygg! Det var så att man nästan blev sur på honom. Jag får också veta att "Herkules" är där och efter ett tag så förstår jag att det är han. Han verkar dock vara minst lika nervös som jag... Starten går och jag och Marcus, som han heter, är långt till höger för att inte störa. Jag verkar ligga i bakre delen och vad händer! Marcus bröstsimmar om mig och det strular samtidigt med glasögonen för mig. Jag vet inte ens vart han tog vägen och när jag närmar mig land, det är ett varv och det är alltså sprintdistansen jag kör, så verkar jag vara i bakre delen nu också. Upp och byta om. Och ut på cykeln. Men vad göra med klockan? Jag hade fått för mig att jag skulle ta på den då jag cyklade men det vågar jag inte utan slänger den till Nicklas. Bara hoppas den inte träffade asfalten! :-0 Jag får inget riktigt flyt och det spänner i nacken, jag är inte alls van att sitta så tight med armbågarna. Rejält knixigt och det drar ned farten. Men cyklingen går väl bra och två mil är ju inte så långt. Ut på löpningen och jag har ju lite strul med ett ben. På sista biten så börjar det att strula och morgondagens race, Olympisk distans, står på spel. Jag är så nöjd att jag genomförde loppet och vi äter gott på restauranten bredvid starten sen. 

Sen olympisk distans och nu känner jag mig mer hemma. Lite längre och jag är ju mer uthållig än snabb. Men kanske är det också bättre tävlanden nu? Nåja, loppet går ännu bättre och jag får till simglasögonen hyfsat och kan hålla minst samma fart som dagen innan. Och det gäller cyklingen också. Säkert också löpningen men det tar emot lite på slutet. Nöjd som attan!

Sen kommer då Kalmar Ironman. Jag stod över Ångaloppet då jag återigen fick känning i benet. 

Vi installerade oss och allt kändes bra. Simningen strulade dock igen och jag fick stanna ca. 20 ggr och rätta till glasögonen, så enormt trist. Men sista 700 meterna gick helt perfekt och jag bara flöt fram, en magisk känsla då allt bara stämmer. Då plockade jag rätt mycket. Tiden kommer jag inte ihåg men det blev typ 1.38 Sen cyklar jag väldigt bra men bristen på cykelmil kommer och jag tappar på slutet och får 5.54, dock väldigt bra med under 100 cykelmil. Löpningen sen då. Nja, inte så perfekt som jag hoppats på. Det krampar återigen men klart mindre kramp än förra året men dock lite sämre löpning. Jag persar med runt 12 minuter och får 12.08 Och nu börjar funderingarna på att verkligen ge allt till nästa år. Mitt nya jobb som idrottslärare går klart bättre än väntat och jag både kan aktivera mig själv väldigt mycket och samtidigt ha mer ork till träningarna. Allt går bra och jag springer Hässelbyloppet på 45.03 Det har dock funnits tendenser till att springa ännu snabbare och jag är positiv. 

Sen på hösten har det gått väldigt bra med träningarna och jag har kunnat öka mängden hela tiden, dock utan att överarbeta med kvaliteten. 

Och nu har det då vuxit fram. Jag skall göra mitt allra bästa för att försöka kvala in till Hawaii Ironman 2017. Mer om det senare! :-)

Så var det morgon och killarna verkar sovit gott och även jag fick hyfsat med sömn. Ullis sov väl inte jättebra i gästrummet men hon var nog ändå rätt nöjd. Nästa gång får vi kolla av lite noggrannare hur det är med förkylningarna! :-0 Vi satsar ju rätt hårt nu och hela året är ju upplagt för att prestera på topp just en speciell dag och jag har dessutom höga mål detta år. Vi lämnar iaf barnen väl hemma så packar vi våra träningskläder och kollar även av med några kompisar om de vill hänga på. Men vi blir själva och väl på plats så försöker vi få igång musiken och jag träffar på Mange, som också skall köra Kalmar Triathlon nästa år. Det blir lite snack med honom innan det är dags att träna. Efter att ha insett att vi inte får igång musiken själva så springer jag iväg och försöker få tag på Mange igen men hittar honom inte. Till slut så frågar jag en ur personalen och inte heller han kan. Jag blir konfunderad på vart Mange tagit vägen och kollar sen igen in i omklädningsrummet och nu står han i duschen... Men...? Nä, det blev ingen träning, han insåg att det inte fanns tid. Stackarn! Jag försöker igen men inget går tills vi kommer på att försöka med att ändra stor och liten bokstav och nu funkade det. Äntligen! Rejält försenade kommer vi då igång och jag har svårt att få upp pulsen som jag vill och jag vet inte om det är mentalt eller om jag helt enkelt har ändrat mina pulsnivåer till det bättre. Pulsen är larvigt låg och jag trycker ändå på lite. Det ser Ullis också. Hon tar det lite lugnare idag. Eller iaf ibörjan. Själv så ökar jag också lite efterhand. Men med lite drygt en timmes spinning så känner jag av halsont och i början så är det lite diffust men det ökar ganska snabbt och nu blir jag orolig. Två timmar borde vi väl köra iaf, tänker jag. Tanken var först att köra i tre timmar men det är nog dumt. Jag nämner att jag fått ont i halsen och Ullis övertalar mig att bryta och vid 1.45 så bryter vi direkt. Hmm... Lite surt. Min snittpuls blev förresten låga 115. Ullis passar på att fråga Lenis om sin mirakelmedicin och får ett recept. Väl hemma så börjar jag, efter att han inhandlar ingredienserna, fixa iordning den. Dags att prova och jäklar i havet vilket drag det var i den! Wow!

Efter ett tag så undrar Ullis om vi inte skall se på bio och filmen Fyren och haven. Och varför inte. Egentligen ville jag nog hellre se Zlatan men det kunde ju vara kul att se på bio och vill Ullis så varför inte. Sagt och gjort. Nu börjar Ullis också klaga på sin hals och det oroar lite. Filmen då? Jodå, helt okey men jag kan tänka mig att boken ger mer nöje men såklart kul att se Alicia Wikander, hon är riktigt grym!

Efter bion så ville jag förbi kyrkogården. Idag är det 19 år sedan pappa gick bort. 19 år! Det är inte klokt så tiden går och det är med sorg och tungsinne man man tänker på det faktum att han kunde varit så delaktig i våra liv. Så tragiskt och jag undrar vad han skulle tycka om livet som är nu.

Jag hann inte förbi minneslunden men jag tänker på dig, pappa! Love ya!