Första maj och som arbetarbarn skall det ju betyda någonting men det har det aldrig gjort. Men jag tycker att det är bra att det finns de som engagerar sig. Arbetarbarn förresten. Några i min närhet har väl försökt gjort några klassresor men det handlar om att hitta sig själv, det är det viktigtaste. Att inte tro att man inte duger som man är. Det fick jag erfara idag, igen. Men jag mår bra och så även min familj. De som betyder allra mest för mig. Härligt! Och vad kul att en gammal elev till mig talade på första maj, roligt! Jag har förstått att jag betytt en del för honom och han, som vi kan kalla för Vargen, var en riktig mönsterelev och jag önskar honom all lycka i framtiden. 

Men vad hände hos gamla familjen B då? Jo, givetvis blev det träning och vi hoppade upp på hojarna och köttade på med vårat ftp-builder up-program. Det blev dryga timmen och det plingade till på träningskontot med 35,9 färska kilometer, nice! Snittpuls på 130 och snittwatten på 164. 

Och just ja! På kvällen så körde jag lite löpning också och fick ihop 4,82 km. Det börjar ta sig!

Eleven i första rummet. Ja, det är mantrat hos de nya cheferna men med det sagt så skall jag inte luta mig tillbaka och tro att allt är lugnt. Det har alltså kommit nya chefer till skolan och det första som slog en var att det är något nytt på gång. Säkert nytt och fräscht men man blir ju lite orolig, obehörig, som man är, att man skall ryka. Jag har ju varit relativt säker förut men nu känns det som det skall bli andra bullar. Hursomhelst så skulle vi få träffa och höra på de nya cheferna idag, efter skoldagen, och det såg nog många fram emot. Säkert med en viss klump i magen. Men de verkar väldigt vettiga och det är klart att man vill att behörighetsgraden skall höjas. Men med det sagt så är det ju inte alltid så att en behörig gör jobbet bättre. Och jag har nu snart jobbat i hela sex år som lärare och har mängder av erfarenheter från föreningslivet. Så vi får väl se vart det slutar men jag har iaf skickat iväg lite ansökningar och mitt arbete med att bli behörig, via VAL, fortsätter. Med huvudet fullt av funderingar tog jag mig hemåt och nu började ju deadline för essän, på min sista kurs, att närma sig. Men träningen ligger mig ju varmt om hjärtat och nu var det nog dags att cykla lite igen. Det fick bli så och jag fyllde upp en flaska med energi och en flaska med vatten och satte igång. Fullt ös med musik och så började jag. Jag kände mig lite sliten men träna skulle jag. Det gick faktiskt mycket bättre än väntat och jag hade inga som helst problem att ta mig igenom passet och efter passet fortsatte jag en bit och det blev till slut 43,4 km, och tiden stannade på lite under 1 timme och 24 minuter. Skönt men svettigt värre. Jag beställde förresten ett löpband, till butiken, och ett par viktskivor, till en kund. Men allvarligt! Skivorna är säkert jättebra och jag hade förresten ett väldigt bra pris. Två stycken 15 kilosskivor för 3500 kr. De är visst gjorda för att kunna släppas från hög höjd och så men ändå! :-) Kunden bodde rätt nära så jag lovade att köra hem med dem istället för att boka en dyr frakt. Han får väl bära in dem den sista biten! ;-)

Tisdag och nu skulle det banne mig bli lite träning. Jag pratade med Calle och det slant ur mig att jag skulle köra 5 mil ikväll. Hmm, det kanske var att ta i. Jag orkade ju inte träna alls igår... Men kroppen kändes lite bättre och nu skulle det banne mig bli lite träning. Det är ju inte ofta jag har vilodag och jag skämtade lite med Basse på jobbet. Han tyckte jag skulle vila och då skakade jag på hela kroppen och han förstod inte. Så jag bad honom upprepa ordet vila och jag skakade igen på kroppen! :-D Ha ha, Efter en bra skoldag så var det direkt hem och där var det som vanligt mat och sen skulle jag få till lite träning. Efter maten så fastnade jag i soffan och scrollade igenom Facebook och råkar återigen på ett inlägg där man skall förlöjliga en av Sveriges ledande politiker och dessutom med saker som landsförrädare och annat mycket värre. Ren vuxenmobbing och personen som delade det är dessutom förälder och jag tog mig i kragen och valde att skriva ett personligt meddelande till hen. Meddelandet skall jag inte läsa upp i sin helhet men jag var rak på sak och undrade om hen inte tänkt på att barnen tar efter. Om en förälder mobbar andra så tycker ju barnen också att det är okey. Och vidare så frågade jag när det var okey att förtala en person och när det inte var det. Samt lite annat. Jag vet inte hur det är med er men jag mår dåligt av när människor beter sig illa mot andra människor. Det kändes bra att jag valde att skriva privat men sen får man sen hur det landar. Efter det tog jag mig åter i kragen och nu skulle det cyklas! Jag gjorde iordning två flaskor med lite sportdryck och gick ned till träningsrummet och snart var jag igång. Det blev visst London idag och jag var visst taggad idag för farten var hyfsat hög och jag tog snabba klungor och ibland ledde jag dem själv. Vid timmen så hade jag snittat 24 km/h. Och visst var det lite småjobbigt och när det kom en sprint, som jag satsade på, så försvann mycket av orken. Och när jag passerat 46 km så fick det räcka. Det var visserligen ynka fyra kilometer kvar till femtio, som jag pratade om på jobbet, men det kändes okey. Kanske en aning för hög fart men ibland kan det vara skönt att "sträcka ut". Sen, efter dusche, så blev det lite Manchester United på teve och det var ingen rolig historia. Young blir utvisad och de torskar mot Wolverhampton, med viss reservation för stavningen. Den som imponerade lite var en ny kille som gjorde mål. Men han bidrog också lite grand till att Young fick sitt andra gula kort då han passade lite väl kort. 

Tisdag och var det alltså äntligen dags för häloperationen. Eller äntligen och äntligen. När själva beslutet togs så gick det rätt fort men jag har ju haft rätt stora problem, i några år. Men så var ju det här med träningen... Nu skulle jag ju missa den sista, s.k., deltävlingen i Zwift tour. Men när jag kollar i Companion så ser jag att första "tävlingen" går klockan 06.00, som jag skrev om i förra inlägget. Men skulle jag orka upp och när jag tänker efter, så tvekar jag. Det är nog inte så bra att ta ut sig innan en operation, iaf.

Jag lyckas iaf komma upp men känner mig lite trött. Ullis kommer ned och pussar mig lycka till. Dock mest inför operationen. Zwiftandet tyckte hon var dumt. Så när starten går så har jag nog det i bakhuvudet och kanske medvetet håller igen lite. Den tidiga morgonen gjorde nog sitt till, också.

Jag hittar snart in i några grupper men kommer ofta i ofas efter uppförsbacken. Där får jag slita hund och kan ändå inte hålla ryggarna. Så det är tyvärr en hel del ensamkörning och det är synd. Jag ville ju mest glida med idag. Till slut är jag i mål och in i duschen och blev det ju Deacutan, istället för vanlig duschcreme. Gott om tid och jag kanske borde gjort en packlista... Men kläder, mobil och lurar, är nedpackade.

Framme vid tåget och på skylten så står det att tåget skall till Norrköping. Jag som aldrig åker tåg blir helstirrig, jag skall ju till Stockholm. Men snart kommer några bekanta och lugnar ned mig då de säger att skylten är trasig. Det lustiga är att det stod samma avgångstid. Men på tåget kom jag och jag fick göra som de andra. Peta på handtaget och så öppnade det sig visst. Sen nästa konstiga dörr och nu hade jag ingen att kolla på. He he, killen som aldrig åker tåg. Men jag kom förbi den också och sen gick det smidigt förutom när jag skulle knäppa in min position och den visade att jag hade en dygns promenad framför mig. Hmm, vad hände där? Den visade visst min hemadress. Så jag bökade med det där i säkert fem minuter och han på den tiden dessutom förflytta mig åt fel håll. Nåja, det var ju inte så farligt. Nu bara att traska och jag hade gott om tid på mig. Jag checkar in och det var visst bara bra att jag var tidig. Dock mycket väntan och jag blir lite groggy av tabletterna men får innan. 

Sen in på operation och tre stycken höll på med mig samtidigt. Somnade in skönt och i nästa sekund, känns det som iaf, så tittar jag in i någons ögon och jag är på uoovaket. Nice! Jag gillar verkligen att vakna upp ur narkos och för en sekund så kan jag vifta på tårna. De har avslutat med att bedöva hela underbenet och kanske hade inte allt tagit. För sen var det helt kört och det kändes som hela foten, och halva underbenet, var bortdomnat och det var för hårt tejpat. Men jag frågade, pinsamt nog, säkert 3-4 stycken om det inte var för hårt tejpat. Men är man groggy så är man. I några moment mådde jag lite dåligt men jag hade ju å andra sidan ett rejält underskott, på energi. Så efter att ha vräkt i mig, diverse saker, mådde jag som en prins.

Dock verkar det bli svårt att blidka läkaren om att komma upp på cykeln, i helgen... 🤔

Fredag och idag, på första lektionen, så skulle jag visst bli bedömd av min chef. Lite spännande dock och jag är ju bra på att koppla bort eventuella stressmoment. Men klassen jag skulle ha har en förmåga att vara lite sena och lektionen jag skulle ha är lite beroende på att allting funkar. Kanske lite dumt att köra en svår lektion då man skall bli bedömd men då finns det å andra sidan mer att bedöma. Men jag tänker lite som min bortgångna far. Asch, jag vet att jag är bra ändå! ;-) Skämt åsido, kanske, så är chefen i tid men de andra stövlar in lite senare och jag får jobba in hela klassen. Sen skall jag då förklara och erfarenhetsmässigt så vet jag att det är lite svårt att förstås allt för barnen. Men jag får korrigera lite, ibland, men det går bra. Det är säkert svårt att förstå allting och både chefen och klassfröken försökte förstå vad som hände framför deras ögon. Halva klassen skulle agera PT´s, dvs personliga tränare, och hälften skulle agera kunder och efter två roteringar, till andra grupper, så skulle de byta roller och fortsätta. Några gick fel men då antalet, på varje station, ändå blev rätt så lät jag det bara rulla på. Pust! Mycket att tänka på och med facit i hand så kunde jag säkert ha gjort det lättare för mig. Men det var en helt ny typ av lektion, som jag hittat på. Det är typiskt mig att hitta på egna lektioner men eleverna verkar uppskatta mycket av det jag gör. Ibland blir det mindre bra och då får man strunta i dem, i framtiden, eller försöka korrigera dem. Sen är det dags att byta till Harry Potter och eleverna är supertaggade och alla vet precis vad de skall göra och är superduktiga. Tyvärr har chefen gått, det hade varit grymt om hon sett just det. Sen är matchen en av de häftigaste jag sett och slutet är helt sjukt. Jag räknar ned och när det är en sekund kvar så kvitterar laget, som ligger under, och det blir lika. Eleven som kastat bollen förstår inte vad som hänt och trots att det andra laget borde vara lite besvikna så var alla väl medvetna om att det gått rätt till. Och alla var nöjda och glada, kul! 

Sen så avslutar jag jobbdagen med två treor och den sista hade mycket övrigt att önska. Flera elever strulade, innan lektionen ens böjrat, och personal fick komma och hämta dem och det skulle bli tråkiga hemringningar. Men i det stora hela så gick det riktigt bra. 

Sen var det lite fika i personalrummet och klockan närmade sig 15.00 och flera var taggade på Primetime men vi åkte rätt tidigt på blåfotad sula. -Fjäril, ropade en kollega och ingen protesterade. Jag visste absolut inte. Det var visst en fågel. Asch då! Sen hem och när jag kommer hem så hör jag musik som dånar ut från källaren. Ullis är visst igång med Zwift! Ojdå! Här blir det ingen siesta och det är kul att vi taggar varandra. Jag traskar ned och hon har nästan kört 40 km, redan! :-0 Oops! Jag springer och blandar iordning en flaska med sportdryck och byter om. Jag ser att det är en group ride på gång och jag joinar. Wolfpacks recovery ride. Den lät ju okey och jag lyckas få igång grejerna och ser att en bekant också skall köra, det är Ifflandaren. Pang, där gick starten. Undrar vart ledaren är. Fältet sträcks ut så sakteliga och det är rätt lugnt. Men ledaren blir alltmer ensam och snart har han ingen runt sig och fältet är typ utspritt framför mig och klungkörning är ju roligt så jag börjar jobba mig framåt. Snart ser jag att Ifflandaren är 40 sekunder före och jag jobbar ikapp. Sen ökas farten hela tiden och vid sista sprinten ser jag att många verkar köra så jag satsar! Bra ingång men tappar lite i slutet. Sen blev det Teamkörning mot mål. :-) Och Ullis fick ihop 70km! :-0

#zwift #tacx #tacxvortex #greenjersey#kalmar #kalmarironman #bike #positive#positiv #record #rekord #ironmantraining#teambernhardsson

Två dagar i rad utan träning, det går utför! Nja, jag kände av hälsen och det kom liksom efter jobbet. Både i tisdags och igår. Men det passade bra in med min tenta. Så jag pluggade på istället och det föll sig så att hela onsdagskvällen blev vikt åt min uppsats. Rätt osocial då alltså. Tentan skulle egentligen vara inne idag, midnatt. Men jag orkade inte ens ögna igen den så risken finns att det finns lite luckor här och var. Så onsdag kväll så skickade jag in den och har inte ens kollat igen den, efter det. Nåja, det känns som jag borde bli godkänt för rent spontant kändes den bra. Den handlar om hur skriften uppkom och även hur olika bokformer påverkat oss. Rätt intressant faktiskt. Och rätt kul på skolan. För några dagar sedan gick jag förbi högstadiet och två tjejer gjorde mig uppmärksam på att de sett mina skämt på Insta och skrattade lite och tyckte att jag var rolig. Det lät ärligt men inners inne så undrade jag om de ville skämta med mig. Nåja... Sen idag så går jag förbi ett gäng dansande högstadieungdomar, på idrotten, och en säger något igen om mina skämt och avslutar att hon är ett stort fan! Ha ha, kul om man kan roa någon! Jag lovade att komma ut med något skämt igen. På skolan så hade jag höjt nivån, på idrotten, och nu skulle eleverna vara PT´s, till varandra. Det var lite rörigt men gick för det mesta bra. Sen skulle rektorna dessutom komma och kolla hur jag var som lärare. Bäst att påpeka att det inte bara gällde mig. Lite surt att jag hade gjort en helt ny lektion, som kunde bli stökig. Men hon hade inte tid idag, som det var tänkt. Det skulle bli imorgon och dessutom med en klass som kan vara lite stökig. Pust, hade jag tagit mig vatten över huvudet? Asch, det får gå som det går. Jag vet ju att jag kan det här, tänkte jag. Väl hemma så ville jag upp i sadeln igen och nu var det en nybörjar-tur, med SZR och det kunde ju vara kul och skönt med ett lugnt pass. Jag höll mig nära ledaren men det är lätt att dra iväg men jag lyckades hålla mig lugn. Men det var visst okey att dra på i sprintarna och det gjorde jag och lyckades igen knipa åt mig en grön sprint-tröja. Jisses! Jag har ju inte någon kräm i benen men på något sätt så klarar jag det precis. Jag är ju mer en lång seg jävel. Efter passet kommer Ullis ned och hennes trainer strular jag och jag passar på att logga ur, för att se om det hjälper. Och så igång igen och nu kör jag lugnt igen och det blir faktiskt precis samma snittwatt, 142. Lite lustigt. 21,1+15,6 km, blir det iaf. Skönt att plocka några kilometer. 36,7 km idag, känns bra. 

Så var det återigen dags för Allt om Hälsa-mässan men vi tvekade om vi skulle gå på den. Men ju mer tiden gick ju mer blev vi intresserade. Förra året blev man ju rätt taggad och i år gjorde vi lite research innan, och kollade ut när olika föreläsningar gick och vilka vi ville lyssna på. Så snart hade vi en lista och det kan låta lite fjantigt men det skulle visa sig vara ett lyckokast. Vi åkte upp, i god tid, och när mässan öppnade så gick vi in. Först så gick vi runt lite och när det var dags för de första föreläsningarna så gick vi åt olika håll. Jag ville absolut inte missa Alan Bergström, för mig lite av en guru av träningslära. Dock ren och skär träning och inget fjanteri. Och han skulle visa sig hålla måttet. Efter väldigt många år av läsning, av hans artiklar, så kände jag förstås igen mig i mycket. Jag läste t.ex Bodybuilding & Kraftsport, då han började skriva där för 28 år sedan. Lite konstigt att det inte var fler där, som lyssnade på honom. Men enkel och bra, men dock hård, träning, kanske inte intresserar gemene man. Många vill ha genvägar. Jag tar med mig hur mycket som helst och efter att föreläsningen, som Ullis lyssnade på, var slut så kom förstås även hon och lyssnade. Kul att höra och jag tänker inte gå in på detaljer. Sen gick vi vidare och det var lite olika föreläsningar och möten. Bland annat så lyssnade vi på Martin Lidberg och hans kollega, dr. Magnus Nylander. Jag passade på att hälsa på Martin då jag ju var med som expert i hans teve-program "Min stora lata familj". Jag passade på att berätta om en rolig händelse som skedde typ 4 år efter programmet. Då kom plötsligt två ungdomar in i min butik, som jag hade då, och de blev lite förvånade när de såg mina terränginlines. -Men sådana har ju vi också! utbrast de. Och när de sedan sade att de varit med i ett teve-program och då ser jag ju att det är barnen, i familjen, där jag var expert. Jag visade dem hur man åkte just sådana och det var riktigt roligt. Sen blev det lite mer föreläsningar innan jag återigen kom i kontakt med Martin och Magnus. Nu mer med Magnus då jag fick veta lite mer om deras tester men det blev också allmänt snack om träning. Summa summarum så blev det en proppfull dag av inspiration och vi åt lite god mat på Ikea, på vägen hem. 

-Du har inte skrivit något, sade en bekant till mig. Och det stämmer. Det har liksom blivit så att jag mest bloggat då jag har tränat eller tävlat. Och nu har jag nog fått rekord i träningsfria veckor. Jag kan iaf inte komma ihåg då en förkylning tagit så lång tid och det blir, om jag inte tränar imorgon, fyra träningsfria veckor. Samtidigt som jag är enormt träningssugen och det blir liksom ett antiklimax. Men jag har jobbat och det i sig kan förstås vara en orsak till att jag varit sjuk så länge. Jag är ju, när jag är relativt tränad, sällan sjuk och det kan förstås också vara lite tokigt. Men nu är det som det är och jag har gått två kortare promenader iaf och det känns lite bättre nu på slutet. Så KANSKE är jag igång imorgon. Annars får jag nog krypa till korset och traska till vårdcentralen. Hursomhelst så har livet traskat på med bra lektioner, på skolan, men kanske hade jag det lite för lätt i början för jag tappade koncentrationen lite, på slutet. Men det kan förstås också bero lite på förkylningen för det passar iaf in rätt bra. Och jag har ju också studerat bokhistoria, på distans. Riktigt, riktigt tufft och kanske skulle jag inte ens hunnit träna, under den här tiden. I början så kändes det som det var helt omöjligt och jag hängde inte riktigt med i fackspråksengelskan. Men med tiden så började jag komma in i det och efter det inledande, halvt miserabla papret så tyckte jag att det tog sig och när det sedan var dags för en tuffare uppsats så blev jag mer nöjd. Men några dagar innan, det skulle vara klart, så kändes det helt kört. Jag hade helt missuppfattat vad jag skulle skriva om och alla små anteckningar, som jag tagit under tiden jag läste, kändes onödiga. Fast jag tror jag krånglade mig ur det på ett rätt okey sätt. Vi får väl se. Nu är iaf den första delen, på 7,5 högskolepoäng avklarad. Men jag vet ännu inte om jag fått godkänt. 

Igår så ville jag, och Ullis, överaska min kära faster EM, så vi åkte dit. På vinst och förlust. Vi vet ju att de kan åka iväg ibland och det här var en sådan gång eftersom hon fyllde 70 år! :-) Nu vet jag ju att hon läser här så jag tänker inte avslöja för mycket men när vi knackade på så öppnade ingen och vi ringde förstås. Hon förstod nog inte riktigt att vi var där för när vi senare skickade ett kort på oss, vid hennes hus, så blev hon förvånad. Men vi ville inte bara åka hem så vi gick på stan sen. Till slut hamnade vi på "Blå katten" och det var god fika på ett trevligt ställe. Efter det så blev det ett kort stopp i Gnesta, där vi åkte runt lite grand och kollade hur man kunde bo. OM man skulle bo där. Det verkade iaf som ett sjukt bra läge där nära sjön. Tror det kan heta Frönäs. Jisses vad det skulle bli mycket simma och mycket kanot, om man bodde där. :-) Vi morsade på en elev och hon undrade vad vi gjorde där och hon pekade vart hon bodde. Verkade trevligt där och alla morsade då man åkte förbi. 

Och idag så skulle man pappa fyllt år. Nu har det snart gått 21 år sedan, han gick bort, så man får räkna lite... 73 år borde han nog ha blivit. Det är inte klokt så tiden har gått. Så Ullis och jag åkte bort till minneslunden och jag fick en fin stund. Hoppas att han finns där. På något sätt. Jag gjorde, i samband med den värsta sorgebearbetningen, några låtar om honom och det var fint att även min bror Jocke använde lite av den. 

"Att döden skulle vara så definitiv.

Så kall hård och skoningslös.

Men du finns i mitt hjärta.

Ja, lever än. 

Så svårt att förstå att du är borta.

Men minnena är många

Och så underbart fina. 

Men gör så ont i kropp och själ.

Sov gott pappa!"