Ullis hade pratat lite med den tatuerare som tatuerade oss då vi firade vår 20-årsdag tillsammans. Och nu hade vi tänkt något igen och i år firare vi ju 20-årig bröllopsdag. Det blir förstås något annat också men eftersom vi både älskar sport och i synnerhet triathlon så ville vi göra något med Ironman-tema. Och det vanliga M-et funkar ju alltid så vi plockade ut lite bilder och först så var det egentligen bara Ullis som skulle ha en men jag var ganska snabbt på och efter ett tag så tvekade Ullis lite men det var mest för att det var så mycket färg men jag VET att hon kommer att bli nöjd och jag sade att jag kunde börja. Väl på plats i Nykvarn så väntar vi på våran tid och vi förväntar oss att det är vår vanliga tatuerare som skall tatuera oss men vi blir hänvisade till en annan och det for ett uns av tveksamhet genom skallen men jag slog bort det. Jag tror ju inte att han låter en dålig tatuerare jobba till honom och det var ju ingen svår tatuering. Och så var det dags och jag väntade in hur det skulle kännas och det gjorde skitont! Oops! Förut så var det ju inte alls farligt men nu gjorde det svinont och det gjorde faktiskt hela tiden. Det tog väl ca. 25 minuter och han verkade jobba rätt snabbt och nålen verkade gå både djupt och snabbt! Han ökade på frekvensen innan, såg jag iaf. Och resultatet såg superbra ut! Men armen kändes rejält svullen och fingrarna hade somnat. Sen var det Ullis tur och hon hade det klart behagligare. Lite tuffare virke i den tjejen. Fast jag ser att jag svullnade rejält och väl hemma så dröjer det inte så länge innan jag tar bort plasten och det är en rejäl kul. Det blev en 3D-tatuering typ! ;-) Men det svullnar inte mer så nu är det bara att smörja in lite grand då och då och skydda det på nätterna. Nice! Känner mig nöjd!

Lite snabbt bara om min nya vardag. Tim jobbar ju i butiken på vardagarna och jag jobbar som gympalärare och hjälper Tim i mån av tid men han får ta allt större ansvar och han gör det riktigt bra. Så kul att se hur duktig han blivit och jag jobbar på lördagarna samt även lite grand då jag kommer hem från skolan. Och skolan är ju Ronnaskolan och det var verkligen ett lyft för mig då jag gillar att undervisa och speciellt att inge hopp hos barn. Och i princip så har jag bara invandrarbarn och det känns verkligen skönt. Det är så mycket känslor och så mycket värme, helt enkelt underbart. Men nu börjar jag spinna iväg känner jag. Jag tänkte bara lite kort skriva om att dagarna går så fort och en rolig händelse var när jag gick in på min kollegas lektion och då höll han på att visa hur en lek gick till och han skulle precis visa två lite speciellt samt svåra övningar och jag slängde mig ned och skulle demonstrera. Den första övningen var att man liggandes på magen skulle slänga iväg en ärtpåse och pricka en omvänd liten låda och i princip så träffar eleverna 2 av 5 kast och jag träffade med mitt kast. Sen sprang jag vidare och visade nästa övningar där man ståendes, på mycket längre avstånd, skall träffa en likadan låda fast med två ärtpåsar och den är svårare och jag satte bägge kasten. Jag showar lite och låtsas som jag vinkar till publiken och skriver autografer i luften och de skrattar. Efter min lilla show så gick jag tillbaka för jag hade helt glömt bort varför jag gick in... Ha ha! Hursomhelst så har tiden i skolan gått så jäkla fort och kanske är det helt enkelt för att det är så himla roligt. Så allting är på gott och ont! :-) Och helt otroliga arbetskamrater också. Risken är väl att jag blir kvar längre än det var tänkt men jag passar på att själv vara med så mycket jag kan och får lite gratis träning även under arbetstid samtidigt som det är väldigt bra rent pedagogiskt för barnen att se hur det skall gå till. Med de större eleverna så kan man vara med lite mer aktivt också. Ja, just ja! Jag och chefen skall cykla Vätternrundan och det skall bli jäkligt roligt men jag har skrämt upp honom lite med att sätta lite tidsmål för oss. Så nu gäller det både att träna lite mer cykel, och det är ju bra för Kalmar, och även förstås att få tag på en startplats till mig.

I onsdags så träffades lärarna igen och det kom några nya som presenterades men själv var mest intresserad av att träffa den nya idrottsläraren. Vi är ju tre stycken som har nära samarbete och det är ju bra att personkemin funkar och det var absolut inga problem. En duktig ung och trevlig kille som dessutom verkligen såg ut som en idrottslärare och han gillar verkligen idrott och vi kommer helt klart sporta en del ihop när vi har tid. Och idag, torsdag, så träffade vi barnen igen efter jullovet och tyvärr så hade många av barnen glömt kläder så vi körde en mjukstart och den nya idrottskillen och jag körde en del pass ihop och det var roligt. Tyvärr så hade jag redan glömt en del namn så jag får plugga in dem igen! :-0

Nu skall jag se om vi kan få igång några sportevenemang i vinter/vår med barnen, det vore kalas! :-)

Så var det dags att summera 2014 och det var helt klart ett händelserikt år på många sätt och även lite skrämmande faktiskt. Men låt oss börja kronologiskt, dvs från början av året.

Januari - bra start!

Den första januari så startade vi med en jogg och anledningen till att jag nämner det var att den goda vännen Flaken ville hänga med så det blev en härlig start på året med 15 km och ganska prick 6-minutersfart. Lite segt var det av förklarliga skäl men inte värre än att man hängde med. Och hänga med var ordet för Flaken och jag var väldigt jämna just då och pressade varandra bra på träningarna. Det handlade för övrigt mycket om träning och om Enklaresport Running Club, som jag brinner för. En hel del träning var för Vasaloppet så det innebar stakning på olika sätt.

Tråkigheter var det också då det var begravning av min farmor och hon har helt klart betytt en del för mig. Speciellt att det är oerhört viktigt att göra rätt för sig och att vara snäll. Kanske låter präktigt och tråkigt men det är det absolut inte. Glädje var också viktigt och kul hade både hon och jag haft.

Februari - skidåkning!

Så var vi inne i februari och nu handlade det en hel del om skidor och mer specifik träning för just Vasaloppet. Och jag och Rolle var iväg på en kombinerad tränings -och tävlingshelg på skidor. Det blev dessvärre en katastrof med fästet och loppet gick inte så bra som jag hoppades på. Sen i slutet på februari så började Vasaloppsveckan och då hade jag fullt upp på Vasaloppsrakan, kanske lite mindre jobb än vanligt men ändå väldigt mycket. Och sen hoppade jag in i Siverts stafett-lag och det blev en riktigt rolig dag med både tävling och mat efteråt. Dessutom hockey med underbar stämning. På något konstigt sätt så vann Mora efter att ha legat under och det rejält.

Mars - Vasaloppet!

Så var det dags att tävla och allt är väldigt osäkert, t.o.m om det skall bli lopp överhuvudtaget då det var så varmt. Men det blir på något konstigt sätt start men vi är sena till start och jag får springa för att få en plats och kommer längst bak. Jag får inte ens plats och smiter lite på sidan där det inte är spår. Och starten går och fästet är obefintligt då jag kör på burk, som en kollega lade på i tron om att det skulle vara minusgrader. Men de som kör med klister har det också jobbigt då det bygger under. Ja, väldigt få har lyckats få till det och knappast hela loppet. Hursomhelst så har många det tufft uppför backen och jag väljer fel sida och ligger rejält efter schemat. Väl upp på myrarna så är det bara två spår som funkar och det går i snigelfart. Men inget fäste och när backarna kommer så är det bara att bita i och samtidigt bita sig i tungan då några skejtar. Hursomhelst så nästan grinar jag då jag glider in i Hökberg och jag får lite snabbt klister på skidorna och det fäster lite igen. Skönt men givetvis ingen medaljtid i sikte. Nåja, jag har aldrig varit så pigg i kroppen efter ett Vasalopp och jag har det lite skoj i bastun där jag drar några rövarhistorier för ett gäng ålänningar. Dessvärre missade jag Kalle Moreus som var framme för att prata med mig vid mitt marknadsstånd. Men det blev en del snack med hans trevliga bror Pererik. För övrigt han som gjort Koppången, den fina visan. Vidare under mars då? Jodå, en ultra låg inplanerad och det bara 6 dagar efter Vasaloppet. Så det var klart en chansning och chansningen visade sig inte gå hem. Då man stakar så jobbar bålen väldigt mycket och med facit i hand så behövs bålen även vid löpning. Jag höll ut i ca. 3 mil och sen var jag så slut! Men Ullis tuggade på och kom nästan 6 mil! :-) Det var alltså Skövde 6-timmars jag pratar om. Sen blev det några slitiga pass men det är också klart förståeligt.

April - Tävling i Köpenham!

Så var det 1 april och VM i halvmarathon och det i Köpenhamn. Ullis och jag åkte själva men umgicks lite med några andra familjer då och då. Kul att se staden men vi fick gå en del och det dagen innan loppet. Kroppen kändes inte så lysande så jag hade inte så stora förhoppningar men det var ju bara testa och se. Och loppet då? Jodå, jag startade rätt hårt men ändå kontrollerat. Tyvärr så domnade fötterna bort lite då jag knytit lite för hårt så efter 6-7 km så får jag stanna och knyta upp och då tar det ett tag innan jag är igång igen men jag tror inte jag förlorade så mycket.

Och all Vasaloppsträning verkar ha gett resultat för jag sprang på låga 1.39 vilket var klart under det förväntade målet! Wow! Vilken start på året. Och Ullis verkade också nöjd. Efteråt så åt vi gott på en mysig restaurang med de övriga familjerna. I samma veva så får jag också besked om att jag blivit blåst av några som låtsades vara en känd speltillverkarfirma. Men för att gå händelserna i förväg så får poliserna fatt på bedragarna och jag får tillbaka mina prylar - Pust! :-0

Vidare så får jag även i all välmening en behandling med stötvågor och efter det så kan jag inte springa på typ en vecka. Så det kommer jag att akta mig för såvida jag inte är skadad på riktigt. Desto roligare var löpskolningen med Charlotte Schönbeck. En tjej som lyckats som vet att det inte finns några genvägar. Jag är så sjukt trött på alla genvägar, trender och alla som skall sko sig på både det ena och det andra. Hursomhelst så fick man en rejält värk men även en bra dos med energi att ta med sig till klubben.

Fortsatt bra träning och nu även premiär för racerna. Rätt bra fart på företaget också och det är bra då branden sommaren 2013 fortfarande besvärade.

Maj - löpning runt Sillen och lite argumenterande om löparskor.

Så var det dags att springa runt Sillen och klubben hade skapat ett evenemang. Vi blev en handfull som började springa och det blev lite småryckigt men jag kände mig stark så jag tänkte inte gnälla utan hängde bara på. Styrkemässigt så var det inga problem men längden i sig gjorde att jag inte riktigt var van att springa så långt! :-0

Och apropå att springa långt så lade jag mig i skodebatten lite grand då kommersiella krafter gärna vill slå mynt av trenden med barfotaskor. Lite lustigt att det som startade det hela nu är lagt åt sidan och många har ersatt det med superdämpade skor men mystiken finns visst fortfarande kvar. Hursomhelst så tyckte jag det var tragiskt att det som faktiskt lyckats ordentligt med sin löpning vet vad som funkar men istället så lyssnar man på andra och annat. Men men, jag tror i min enfald att sunt förnuft skall vinna i längden och det gör det ju men det kan ta lite tid ibland. Men för att återgå till ordningen då. I mitten på maj så har vi Otto Elmgarth på besök och lite roligt att han sprang ganska dåligt rent tekniskt men ändå så är han en riktigt grym ultralöpare, den andra svensk som sprungit Badwater och dessutom gjort det riktigt bra. Det var en rolig reflektion mot all larv som nu sker inom löpningen. Han tränade däremot väldigt mycket och som någon senare sade till sin kund som inte kunde börja springa för att hon inte hade gått någon löpkurs. -Sätt en fot framför den andra och upprepa och gör det allt snabbare tills du springer! :-)

Juni - bröllop och Stockholm Marathon!

Ja, jisses vilken resa. Ullis storasyster gifte sig och mitt i sommaren skall det ju vara varmt men det var i Umeå och sommarens kallaste dag. Bröllopet och festen var i ett större plåtskjul men det var mysigt men tyvärr lite kallt. Och det dagen innan maratonloppet. Jag tror att det tog på musklerna faktiskt och sen när vi skall flyga hem morgonen efter så bråkar tullen om min gel, som är lite för stora. Men jisses! De ser ju vad det är och jag blir grinig och håller på att bli utslängd. Till slut så checkar jag in min väska och låter gelen åka med där och hoppas på att utcheckningen går fort. Hursomhelst så går allt smidigt men vi känner oss ganska trötta rätt snart på loppet och min tanke på 3.30 är grusade redan innan 2 mil då jag blir omsprungen av farthållare. Hursomhelst så får jag kämpa hårt och kommer i mål på 3.46.01 Bra ändå kan man tycka men jag trodde att jag skulle kunna attackera 3.30 i år.

Efter det så blev det några mysiga joggar med några i klubben och en del cykel med Ullis. Vi arrangerade dessutom Hedebyloppet men fick slita igen och frågan är om det var värt det. Hmm... Sen väcktes en tanke om att göra det lättare men det är inget bestämt ännu.

Trosa Stadslopp går sen och jag springer riktigt bra igen och tar ut mig rejält. Mitt mål var att gå under 40 minuter och får 38.36 Jag passade på och spinna också och det hade jag inte gjort på flera år. Lite spännande.

Juli - träning mot Kalmar Ironman

Så blev det lite mer inriktning mot triathlon och då förstås simning. Och vi simmade i en liten mysig sjö med källor som gjorde vattnet härligt friskt! Och det blev en favorit. Och fortsatta träningar med löparklubben förstås.

Augusti - Kalmar Ironman!

Veckan innan Kalmar Ironman så hoppade jag in i Ullis lag på Ångaloppet och det var en ny erfarenhet. Tyvärr så fick jag fruktansvärda skavsår och man borde nog testat lite mer innan. Loppet gick väl inte så där superbra då simningen strulade rejält. Jag sinkade rejält men var stark på löpningen. Men vi fick iaf blodad tand. Sen kommer the Ironman och det blev en rejäl kalldusch. Jag får låna en våtdräkt som egentligen var gjorde för en som väger 10 kg mindre och jag lovade att provade den på riktigt men så blev det aldrig och det blev en ruggig kamp där ute i vågorna där kroppen krampade och jag hyperventilerade. Jag blir till slut uppdragen då det gått för mycket tid och kramperna gjorde att jag inte ens kunde springa på en vecka. Men sen så kommer vi till den stora grejen för året och det är väl att jag började jobba som lärare igen - idrottslärare. Ullis väckte en idé om att jag kanske skulle skicka in en ansökan så Tim fick "tvingas" att lära sig jobbet lite mer på riktigt. Och som Tim har lärt sig och vilken resa det blev för mig. Helt klart även tuffa stunder men väldigt, väldigt mycket positivt också. Wow! Vilka härliga elever och vilka kolleger. Det här behövde jag. Och dessutom en riktigt, riktigt bra chef. Men framförallt så är det så mycket kärlek från eleverna så det är lätt att ge mer än man borde. Jag hoppas och tror att jag kan betyda mycket för många av dem. Men det är en tuff start, det skall medges. Jag får tyvärr också ställa in SM i inlines då träningen blev för dålig. Men jag började få ordning på skorna så hoppet fanns länge.

Zlatan gjorde också comeback som han gjorde det! Wow! Tre baljor direkt!

September - valmånad.

Kom igång med blodgivningen igen och lite spruträdd har jag blivit också. Men det gick bra. Och fortsatt bra med träning och bra stuns i kroppen av all gympa i skolan också. Zlatan meste målgörare i landslaget. Värt att nämna och stort för en Zlatanist! Sen var det bröllopsfest och det var trevligt och vi gick hem på natten. Dock kändes 4 km rätt långt då! :-)

Desto tråkigare var det med valet... :-( Kanske värt att påminna om historien. Det var iaf en trist kväll att se rapporterna strömma in. Slutet på sepember gick tyvärr i förkylningens tecken och snart var det ju Tunnelloppet och Hässelbyloppet. Jag fyllde förresten år också och det är ju alltid trevligt att fika lite.

Oktober - Hässelby!

Så var det dags för Hässelbyloppet och tisdagen innan fick jag bryta och sen på torsdagen så testade jag och då funkade det. Så jag ställde upp och gjorde det återigen bra. Konstigt att jag kan ta ut mig sådant! :-0 45.36 får jag och det kanske inte låter så bra men en rejäl förkylning i över 3 veckor och med min sjukdomsperiod med Borrelian så är jag glatt överaskad och jag slog nu Flaken rejält. Han persade också.

Sen på skolan så har jag möte med chefen och hade väl tänkt att tacka för mig men de är så nöjda och det känns så bra med eleverna så jag säger att jag fortsätter. Sen så chockar Flaken rejält på några backträningspass och det är ju nästan sjukligt hur han kan dra på ibland. Helt omöjliga tider! :-0 Jag passar även på att köra ett maskinträningspass och det är bara kvinnor/tanter där och det låter ju lätt... eller? :-0 Shit! Jag blir helt död och orkar inte ens genomföra passet hyggligt! Jag vågar inte tänka mig hur jag såg ut på slutet! :-)

Jag fortsätter sen att debattera lite men gör det bara då "min sida" sas blir påhoppad. Men det uppskattas inte och det är ju lite lustigt att bara den ena sidan får säga sitt. Men jag känner mig rätt säker på min sak men det är lite frustrerande att gemena man inte kan se igenom upplägget. Jag skriver något i stil med "80-talet, kom tillbaka". Där träning låt i fokus och inte en massa genvägar. Sen har jag några magiska träningar med grym fart och det är helt klart kroppen som går lite i vågor. Allt blir iaf mycket bättre hela tiden och mina dippar inte så små. Speciellt inte om jag sköter kosten. Jag testar även spinning igen och det på nyöppnade Safiren. Cyklarna är grymt avancerade och det sporrar. Några härliga pass med klubben och även ett pass med Tanja och Ullis runt i Åda-skogen. Kul!

November - härliga pass och Tunnel Run!

November var det mycket bra träning och även lite kul pingis på jobbet. Sen går det riktigt bra innan jag strax innan Tunnelloppet blir förkyld - Neeej! Nåja, jag hade tänkt att bara socialjogga men sen blev jag lite taggad utav Flaken och blev lite sugen på att ta i ordentligt igen. Men förkylningen gjorde att jag bara tänkte jogga. Men väl på plats så slår tävlingsdjävulen klorna i mig och jag taggar igång mig ordentligt och känner mig helt plötsligt frisk igen! :-) Jag springer så fort som jag kan och det är först vid 9 km som jag känner lite tryck i bröstet men det är först då och vem känner inte tryck i bröstet då. Loppet är rejält kuperat och jag får 46.01 och det förvånar rejält. Tyvärr blir jag dålig efteråt så helt frisk var jag förstås inte. Loppet var iaf sjukt roligt.

Sen kommer jag äntligen igång med stakningen och det är lite väl sent men ändå. Nu är jag igång!

December - flytt av Enklaresport.

Jag fortsatte skriva lite om dämpade skor för någon ordning får det ju vara. Vi som sprungit i "vanliga" skor är ju inte skadade men nu pratas det om skador hela tiden men ingen verkade se sambandet. Fast det är ju upp till var och en vad man springer med. Själv skaffade jag ett par superdämpade Hoka One One men första passet var ingen höjdare. Vet inte om jag spände mig men sen avslutade Ullis och jag med ett 18 km-pass och det var magiskt! Wow! Markkontakten blev som att springa på skogsstig fastän man sprang på asfalt. Det blev iaf lite stakning i Södertälje också. Trevlig avslutning på skolan då både elever och rektor sjöng! Sen flyttar vi Enklaresport och det till gamla Mecman-lokalen, dvs nya NA-Svensson-huset. Stället där jag har jobbat i 19 år så cirkeln är sluten kan man säga.

Mycket text blev det! Avslutningsvis vill jag bara skriva att året var bra som vanligt, det är det alltid med Ullis vid min sida! :-)

Ibland så får man höra att man inte skall se bakåt utan endast blicka framåt. Även i skolan så var det någon som ville delge sina kloka ord att man inte skall prata om vad man gjort på sitt sommarlov utan om vad som skall hända. Det där har jag inte riktigt köpt fullt ut för är det någon som gjort något bra så bör man ta lärdom. Likaså vad som funkat och vad som inte funkat. Det är ju som att stoppa huvudet i sanden om man inte drar lärdom av historien. Jag brukar själv berätta om vad som funkat bra för mig och ibland kan det förstås låta patetiskt men jag tycker nog att det finns något att dra lärdom av det och kanske både inspireras och lära av. I början på 90-talet så sprang Ullis bror och jag så mycket vi kunde och vi tyckte vi tränade hårt. Ja, hårt kanske vi tränade men absolut inte smart och resultaten var heller inte så imponerande. Trots ihärdiga försök så kom iaf inte jag under tre timmar på Lidingöloppet och debuten på Stockholm Marathon blev 4.25 och det stod sig i många år fastän jag gjorde allt, iaf vad jag trodde, för att slå det. Hursomhelst så var det oftast runt en mil man sprang och det var alltid så fort man kunde. När jag sedan började träna konditionsidrott igen runt 99 så dröjde det 3-4 år innan jag började träna mer smart, LL gick förresten på 3.33.33 då, och jag gjorde upp en plan. 1. Jag skulle först få in kontinuiteten ordentligt. 2. Jag skulle efter ett tag börja lägga in mer intervaller. 3. Jag sprang långsammare på de övriga passen för att få mer kraft och fart på intervallerna. 4. Jag fuskade inte med långpasset. Det var verkligen som att trycka på en knapp och på några år så var jag under 2.15 på Lidingöloppet och ingenting sade egentligen att det var något stopp på gång men lite för mycket i mitt liv på en gång gjorde att jag helt enkelt gick in i väggen. Det gick nog för fort fram och med dubbla jobb just då så var det också som att trycka på en knapp. Kanske lite väl hård träning på en gång då jag, tillsammans med Ullis, gick med i en bra löparklubb också. Och vad vore man om man inte blickade bakåt hela tiden och drar lärdom? Jag tycker att många inte gör det nu utan bara lyssnar på allt man kan. Varför drar man inte nytta av de som verkligen har lyckats som t.ex Anders Gärderud, Evy Palm, Fredrik Uhrbom, Anders Szalkai m.m Ja, listan kan göras hur lång som helst. Nu blev det visst bara löpning men det kan vara vad som helst. Gunde Svan t.ex åt inte en massa kosttillskott och åt massor av kolhydrater och blev ändå bäst i världen. Till råga på allt så var det kolhdrater med ganska lågt energiinnehåll. Men jag tycker det är så himla kul att det fortfarande finns folk som inte krånglar till det och tränar på beprövat sätt och verkligen lyckas! Nu är det så mycket trender så man tror nästan mer på trender än på själva träningen. Med hård och medveten träning så kan man nästan bli hur bra som helst med väldigt simpla och enkla metoder. Lägg därtill lite sunt förnuft med kosten.

En rolig anektdot var förresten när jag sprang första Broloppet 2000 och kände att jag knappt hann med att ta stegen i medvinden och undrade hur jag egentligen skulle kunna springa snabbare. Då fick jag 1.57 på den halvmarathon och någonstans på vägen ned mot 1.24 så kände jag plötsligt att jag nästan stod still. Jag tror jag sprang på runt 1.30 då. Då hade jag öppnat upp steget med hjälp av bättre teknik. Observera att jag inte ville skryta utan se det som en förhoppningsvis sporre. Det finns massor som är bättre än vad jag var men det sporrar iaf mig att köra på.

Hur mycket Jimmy Åkesson än lindar in det så är Sverigedemokraterna ett odemokratiskt parti med massvis av rasistiska åsikter. Tyvärr så fick de hela 13 procent av väljarnas stöd och jag vet inte vad jag skall säga? Det är sorgsamt och det är även sorgsamt om det är så att många av väljarna gått på bluffen om det här med hjälp på plats. Det är klart att det är bra med hjälp på plats men den vill de också dra ned på och flyr man för sina liv så måste man få hjälp. Vi verkar ha glömt att svenskarna utvandrat mer än vi tagit in invandrare. Och vad får vi för Sverige med en minoritetsregering utav Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Och nu slutar både Reinfeldt och Anders Borg. Det är liksom lite för mycket på en gång det här. Men man får väl säga som Miljöpartiets Romson, som jag tror att hon heter. Det ordnar sig nog, det gör det alltid. Nä, vem vet. Det kanske slutar med nyval.

Ja, vilken intensiv helg det var! Den började med en föreläsning med Otto Elmgart på fredagen kl 18:00 och samtidigt startade vår löparklubb vår 24-timmarslöpning.

Föreläsningen då! På ngt sätt så tyckte jag att man fick veta för lite och på ett annat sätt så är det förståeligt då det liksom är en annan värld! Jag fick ju själv bryta 6-timmars så jag var lite sliten efter Vasaloppet men nu pratar vi en helt annan dimension. Sjukt många höjdmeter och dessutom får man ta med värmen i beräkningarna. 217 km genom världens varmaste öken. Däremot tog Otto ned dramatiken med värmen då det fanns så bra skyddskläder så det var faktiskt ganska svalt. Jag hatar mig själv men jag blev faktiskt lite sugen... Efter föreläsningen och en intensiv frågestund så började Otto själv att springa med och då hade två av våra löpare redan sprungit sina pass och jag och Ullis for hemåt för lite mys med familjen. Men jag hade lite svårt att koppla av då jag skulle springa mellan 01-02 och det var lite segt att komma upp och iväg. Men väl på plats så blev jag så endorfinstinn så jag satte upp ett alldles för högt tempot och så fort jag blev själv, då Otto tog lite käk, så drog jag iväg i 4.30-fart Men usch! Det slet och jag stillade mig rätt snabbt. Otto gjorde sällskap och planen var att ligga och puttra i 6-minutersfart men ofrivilligt så var det svårt att springa långsammare än 5.30-5.40 Men riktigt kul och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Som vanligt så var det mest jag som pratade. Sen upp tidigt för att ta emot Stockholm Speedskaters på lördagen. Tyvärr ganska klent med folk men ändå väldigt trevligt. Därefter blev det en liten tur på racern tillsammans med Ullis Bernhardsson innan vi sprang lite på banan då vi firade med klubben då siste person gick i mål. Sen söndagen var det funkisjobb för hela slanten

Vare sig det handlar om LCHF eller om barfotaskor så blir det lätt fanatiskt. Ett motargument mot dämpade skor är nu visst att man skall pressas ihop och vara instängd men då har man verkligen fel skor. Givetvis skall foten kunna röra sig så att den känner underlaget för vi har många muskler bara i foten. Och givetvis så skall man kunna springa naturligt i även dämpade skor, i annat fall så har man köpt dåliga och felaktiga skor. Ett annat argument för barfotaskor är att evolutionen har skapat våra fötter till vad de är och inte med dämpning under. Absolut men utvecklingen går framåt och man skulle kunna skämta ngt om häst och vagn men det gör jag inte. Samma sak där. Vissa av oss, som springer i dämpade skor, springer lite för mycket med hälen först och det gör man förstås inte på samma sätt i barfotaskor och jag ser dem som ett bra komplement för att stärka fotlederna och givetvis även att få fram höften. Men barfotaskor har inte ensamrätt på tekniken och lite lustigt att man ser Colting som gud men även han använder DS Trainer. Liksom Jonas Buud. Och hela världseliten kör i dämpade skor med drop. Det är ytterst få som kör i barfotaskor faktiskt och många ser det som en trend som fick bränsle av, den iofs fantastiska och inspirerande, boken Born to Run. 

Ni får naturligtvis springa i vad Ni vill men var försiktiga om Ni går över till lättare och lättare skor.

Mitt råd är dock att göra som exempelvis Charlotte Schönbeck, Alfred Shemweta, Anders Szalkai, Evy Palm, Jonas Buud, Haile Geb.., Abeba... m.m m.m och träna i dämpade skor och lägga många av passen på omväxlande underlag och förstås träna lite fotledsstyrka.