Så var det morgon och killarna verkar sovit gott och även jag fick hyfsat med sömn. Ullis sov väl inte jättebra i gästrummet men hon var nog ändå rätt nöjd. Nästa gång får vi kolla av lite noggrannare hur det är med förkylningarna! :-0 Vi satsar ju rätt hårt nu och hela året är ju upplagt för att prestera på topp just en speciell dag och jag har dessutom höga mål detta år. Vi lämnar iaf barnen väl hemma så packar vi våra träningskläder och kollar även av med några kompisar om de vill hänga på. Men vi blir själva och väl på plats så försöker vi få igång musiken och jag träffar på Mange, som också skall köra Kalmar Triathlon nästa år. Det blir lite snack med honom innan det är dags att träna. Efter att ha insett att vi inte får igång musiken själva så springer jag iväg och försöker få tag på Mange igen men hittar honom inte. Till slut så frågar jag en ur personalen och inte heller han kan. Jag blir konfunderad på vart Mange tagit vägen och kollar sen igen in i omklädningsrummet och nu står han i duschen... Men...? Nä, det blev ingen träning, han insåg att det inte fanns tid. Stackarn! Jag försöker igen men inget går tills vi kommer på att försöka med att ändra stor och liten bokstav och nu funkade det. Äntligen! Rejält försenade kommer vi då igång och jag har svårt att få upp pulsen som jag vill och jag vet inte om det är mentalt eller om jag helt enkelt har ändrat mina pulsnivåer till det bättre. Pulsen är larvigt låg och jag trycker ändå på lite. Det ser Ullis också. Hon tar det lite lugnare idag. Eller iaf ibörjan. Själv så ökar jag också lite efterhand. Men med lite drygt en timmes spinning så känner jag av halsont och i början så är det lite diffust men det ökar ganska snabbt och nu blir jag orolig. Två timmar borde vi väl köra iaf, tänker jag. Tanken var först att köra i tre timmar men det är nog dumt. Jag nämner att jag fått ont i halsen och Ullis övertalar mig att bryta och vid 1.45 så bryter vi direkt. Hmm... Lite surt. Min snittpuls blev förresten låga 115. Ullis passar på att fråga Lenis om sin mirakelmedicin och får ett recept. Väl hemma så börjar jag, efter att han inhandlar ingredienserna, fixa iordning den. Dags att prova och jäklar i havet vilket drag det var i den! Wow!

Efter ett tag så undrar Ullis om vi inte skall se på bio och filmen Fyren och haven. Och varför inte. Egentligen ville jag nog hellre se Zlatan men det kunde ju vara kul att se på bio och vill Ullis så varför inte. Sagt och gjort. Nu börjar Ullis också klaga på sin hals och det oroar lite. Filmen då? Jodå, helt okey men jag kan tänka mig att boken ger mer nöje men såklart kul att se Alicia Wikander, hon är riktigt grym!

Efter bion så ville jag förbi kyrkogården. Idag är det 19 år sedan pappa gick bort. 19 år! Det är inte klokt så tiden går och det är med sorg och tungsinne man man tänker på det faktum att han kunde varit så delaktig i våra liv. Så tragiskt och jag undrar vad han skulle tycka om livet som är nu.

Jag hann inte förbi minneslunden men jag tänker på dig, pappa! Love ya!

Ja, det är väl bara bita i det sura äpplet och inse att formen har glidit mig ur händerna. Mentorskapet tog hårdare på mig än jag trodde och sedan i höstas, då jag började att ha hand om en årskurs-sexa, så har jag gått upp 7-8 kg. Och det från en form som ändå inte var optimal på något sätt. Klart mer stress och ansvar än jag hade trott. Jag tänker inte gå in mer än så på det men helt klart så tog det på både kropp och knopp. Det blev så illa så jag vågade (!) inte ens väga mig på bra länge. Jag hade sagt till mig själv att aldrig gå över 90 kg igen men förra söndagen, då jag ställde mig på vågen, så var det just 90,0 kg. Då bestämde jag mig och ordentligt och nu är det mer fokus på bra mat men även rätt mängd mat. Jag byter också tjänst till hösten och allt känns bättre. Eller kanske inte allt men helt klart mindre stressigt. Men för att komma vidare i historien. Förrförra tisdagen så åkte jag på en rejäl förkylning och det var frågan om jag ens kunde starta på Trosa Stadslopp, 1,5 veckor efter. Och i fredags, dagen D, så vara både jag och Ullis högst tveksamma. Hon tyckte vi kunde ju jogga men jag vill liksom inte deala med känslan man skall ha med nr.lapp på bröstet. Är det tävling så är det också full fokus. Så är det iaf för mig, jag vill inte komma i den sits, iaf inte alltför ofta, att jag bryter bara för att jag inte är van att ge allt. Så det fick bli en provjogg på 1-2 km och jag känner mig superstor och klumpig då jag skall börja jogga och det känns Mega-tungt! Men dra på trissor! Vi joggar på nedåt ån och vid första motlutet så testar jag lite och det känns såklart tungt värre men pulsen verkar vara där den skall vara. Varken mer eller mindre. Känslan är en annan dock. Men jag blir positivt överaskad att pulsen inte skenade och det brukar vara en klar indikator på att förkylningen inte stör eller bör påverka för mycket. Ullis däremot. Hennes puls drar iväg över 175 slag vid jogg och det innebär att hon absolut inte får dra på men hon börjar prata om att jogga med en kompis och det kunde väl vara ett alternativ och hon bestämmer förstås själv. Ordentlig hosta på nätterna men men... Så vi springer bort till kompisen S, och hon är snabbt på och de bestämmer sig för att springa tillsammans. Ullis är klart mer löptränad så det borde funka att de springer tillsammans. Sen fort hem och vi tycker vi har bra med tid men sen är det helt plötsligt bara tio minuter kvar tills vi skall hämta S! Oh, jäklars! Jag hittar inte mitt pulsband och får till slut strunta i det. Väl på plats så är det sedvanliga nummerlappsuthämtningen och vi i klubben träffas och tar ett klubbkort

Sen joggar vi upp och jag ställer mig för säkerhets skull i toakön. Man vet ju aldrig. Där blir det stretch och jag väntar in min tur. Sen tio minuter kvar och det blir ett sista besök i skogen. Jag väntar in Flaken och Wirren. Sen beger vi oss till starten och ser några andra i klubben. Starten går och jag släpper några meter på Flaken innan startlinjen. Mest för att ha till godo ifall det blir sprurtduell. He he... Han startar lugnare än vanligt men jag får slita direkt från start och försöker iaf hålla 4.30-fart, det var också mitt mål men det känns hopplöst att jag skall kunna hålla det hela loppet. Med backar och allt. Flaken glider sakta, sakta ifrån mig och Wirren beslutar sig för att gå ikapp honom. Jag passerar Gisslan efter ca. 300-350 meter och sen vet jag inte om hon tar rygg. Jag kollar hela tiden klockan och det är mellan 4.25-4.30 Helt okey men alldels för jobbigt. Men bara mata på. Avståndet mellan mig och Flaken börjar snart att stabilisera sig och när jag närmar mig backen vid Skärlagsvallen, så är jag nästan ikapp. Jag väljer som vanligt kortaste vägen och tror väl att jag skall passera. Men min ökade vikt gör att jag inte vågar trycka på  och trippar försiktigt. Han går också förhållandevis sakta men drar ändå ifrån lite. Sen rullar det nedåt och han är ca. 5 meter före. Avståndet äter jag in på kommande raka och det tar kanske 300 meter och sen är det som vanligt. Jag försöker hålla 4.30-fart och jag fixar det fortfarande. Lite småknixar och snart är man inne i hamnen och det vrålas "Niclas, Niclas". Ibland är det så att det liksom sprider sig till folk som nog inte känner mig och det blir nästan komiskt. Jag gissar att jag nog kör för hårt där men klockan indikerar på annat. det är snarare 4.40-fart Lustigt. Kanske har jag mentalt förberett mig på att inte dras med den här gången. Men det är snarare så att jag börjar bli slut. Jag varvar och har då passerat 5 km och det är fortsatt bra publikstöd men farten orkar jag inte hålla. Sen kommer jobbiga Trosa Alper och där är det brant men inte så långt. Jag trippar på och jag kan bara minnas då man, i bra form, hade betydligt högre fart upp men då ändå höll igen. Jag längtar tillbaka. Nu nedåt igen och jag försöker få upp lite fart igen. Jag sneglar en bekant klubbdrass bakom axeln och gissar först att det är Flaken men jag tycker också jag ser en keps. Det borde vara Gisslan. Hon flåsar högt och jag trodde därför det var Flaken. Vart är han förresten? Jag blir lite orolig för han är den sista jag vill möta i en spurt. Han har alltid lite extra att ta ut då. Hela strandvägen, som är platt, går rätt bra och när jag på slutet visar att jag förstått att Gisslan är bakom så är hon tacksam över draghjälpen och tycker att jag kan dra henne till en bra tid. Men det är snart uppför och jag orkar inte alls hålla hennes tempo uppåt och hon drar ifrån. Jag märker att hon rätt snabbt går ikapp och förbi Mjau men jag är tveksam om jag skulle kunna göra detsamma. Snart uppför Vitalisbacken och jag är lite orolig för Flaken men publiken har fortfarande inte avslöjat att han skulle vara riktigt nära. Han är välkänd i Trosa och borde följdaktligen ha bra stöd. Nu nedför och bara springa så fort det går. En riktig stånkare hörs bakom mig och jag blir orolig att det är han. Jag vrider på huvudet och märker att det INTE är han. Jag vill inte ta ut mig så jag spyr, vilket jag annars hur lätt som helst kan göra. Iaf på lopp. Så jag släpper honom och bara bevakar bakåt. Jag har nu Flaken under kontroll men märker att han kommer med ångande steg på slutet men jag kan enkelt hålla undan men är fruktansvärt slut i målfålllan. Han stannar tyvärr inte utan fortsätter fram och vinner ett presentkort på Fina Fisken... Hmm, jag kanske skulle gått framåt i fållan! ;-) Min "skamgräns" på 40 minuter gick inte alls utan jag fick 41.42, tror jag. Men jag är riktigt nöjd att jag ens kunde springa då jag varit förkyld och räknat på "Asfaltslöparns" enkla formel med överflödig vikt så skulle en bättre löpvikt på 71 kg inneburit 34 minuter blankt. Så nu är jag riktigt taggad och har sedan förra söndagen kört stenhårt med kosten och då jag kollade min vikt, i lördags morse, alltså dagen efter Stadsloppet, visade vågen 86,7 kg. Jag satsar på att ha gått ned 8-10 kg till Ironman Kalmar. Från 90 kg alltså. Kanske lite hårt men det skulle vara skönt och det är ett val jag gjort. Nästa år satsar jag på sub35 på Stadsloppet och drömmen om VM på Hawai lever fortfarande. Samt förstås sub3 på maran. Det är inget mål, det är ett löfte! Tror det kommer på köpet om jag kan steppa upp. 

Innan loppet                   Under loppet    Efter loppet

Ja, det här var en helt underbar dag, på alla sätt och vis. Jag hade kämpat in i det sista med betygen och det var verkligen jobbigt några gånger. Men hursomhelst. Jag kände att jag inte kunde gjort bättre. Men det är klart. Med facit i hand så finns det alltid saker man kunde gjort bättre, så är det förstås. Så det är lite med vemod man lämnar klassen och vilken klass jag har haft. Eller vilka klasser, skall jag väl säga. Jag har haft två klasser men varit mentor för en. Och de är faktiskt rätt olika som klasser men jag har helt klart fått bättre kontakt med "mina" klass. Men det kanske beror en hel del på att jag varit just mentor. Men nog om det nu. Jag ville göra något extra och satte mig kvällen innan och skrev något om varje elev och jag var nästan rädd att jag inte skulle ha något bra eller roligt att säga om alla. Men det var verkligen inga problem. :-) Men tiden gick ju och jag skulle ju även klistra på texten, och en bild, på varje kuvert. Jag är på skolan i rätt god tid men det tar mer tid än jag planerat så en lärare får gå och säga till min klass att jag blir lite sen. Sen fortsätter en kollega att göra klart mitt jogg och jag kan gå och släppa in min klass. Så himla snällt och jag är dig evigt tacksam, M! Men jag är rätt så stressad och jag vill passa på att säga något fint men jag är tagen och det blir mest en massa svammel men de verkar förstå mig. Sen skall vi ut och biträdande rektor Maja håller i vår skolavslutning och det är lite uppträdande och jag själv är uppe och sjunger, halvt oförberedd och det blir fel på några ställen. Men som tur är så är jag inte själv. Utan det är nästan alla lärare. Och min härliga klass skanderar "Niclas, Niclas!" Ha ha!

Efter det går vi in och det är dags att dela ut betygen och jag läser upp varje brev. Och jag kunde verkligen stå för alla. Men innan det så fick jag såååå mycket fint av eleverna. Helt otroligt många och fina saker. Det är blommor i massor, presentkort på Clas Ohlson, fin choklad, en jättekorg med massor av fina ostar och även en Prosescco! En cool äppelskalare, böcker, en med gåtor och en grillbok. Flera jättefina brev och jag är så tagen! Och ha ha, det höll jag på att glömma. Ett litet paket där det stod "Från en hemlig beundrare". Och så är det två kondomer i! :-) Men de som gjort paketet kunde inte hålla sig och de fnittrar hysteriskt! :-) Ja, det är så mycket så jag är helt tagen. Men nu är det Felix student som är på ingång och jag får bråttom hem. Väl hemma är det full fart iväg, efter att jag satt blommorna i vatten, Ullis är nästintill chockad över alla presenter. Väl framme, vi är förresten i ganska god tid, så är det bara att vänta. Sen börjar det med fin sång och en lite tal innan eleverna får sina betyg och får springa ut. Vi är flera stycken som hejar och tjoar och Felix har varit så duktig, jag är riktigt stolt! Riktigt grymma betyg! Efter det skall han åka på flaket och det är så många så vi ser honom inte förrän de skall kliva av men vi fotade hejvilt!

Väl hemma så är det ett ordentligt uppvaktande och han fick så många fina saker och pengar! En riktigt grym dag och jag hoppas det blev en dag att minnas för resten av livet. Själv så upplevde jag inte mitt studentfirande i närheten av det här! Det verkar vara så mycket större nu. Men kanske förstod inte mina föräldrar innebörden då.

Så här dagen efter så har allt börjat sjunka in och det har verkligen varit överväldigande och det finns så mycket att skriva och kanske får jag sålla en hel del, vilket förstås är synd. För det var verkligen en superdag! Normalt så skriver jag nästan enbart om träning men nu var det så mycket mer än så, ja livet i sig kan man säga. Det började med att några personer, jag nämner inga för då kommer jag bara att missa någon eftersom det var så många som gjorde så mycket och så bra, som gick ihop och ville överraska Sara, som miste sitt lilla barn Alice i cancer. Sara är drivande på Spin of Hope, i Vagnhärad, och brinner verkligen för att bekämpa barncancer och hon är verkligen en godhjärtad människa. Vi, i gruppen alltså, fixade tröjor och hade förberett att överraska henne på morgonen och dessutom fixat så att den lokala tidningen, Södermanlands Nyheter, skulle komma och intervjua Sara. Allt det gick så himla bra och det var fint och känsligt och jag hade svårt att hålla tårarna borta. När jag dessutom såg på Saras film, dagen efter, så kom då tårarna. https://www.facebook.com/sara.burmansvantesson/videos/440030809416729/

Sen var det då spinning för hela slanten och ett skönt häng med deltagarna däremellan. Jag kommer köra ett separat blogginlägg om träningen men det blev 6 pass för mig och Ullis körde hårt som vanligt och fick ihop hela 9 pass, det tror jag hon hade förra året också. Men för mig så blev det verkligen en rejäl ökning och till min förvåning så kunde jag trycka på hela tiden och både kropp och huvud hängde med. Ledarna var Lisen, Elin, Sara, Elin L, Susanne och Tomas. Alla körde på hårt och skall man kora en vinnare utefter hur hårt det var så får min pulsklocka bestämma och vinnaren blev då.... Tadaaa: Elin! Men det var jämnt skägg (!) och alla pass var bra. Tyvärr så hörde jag i princip ingenting på Susannes pass och det påverkar ju också att jag inte hade så höga värden då. Lite för hög musik och jag satt just då precis bredvid en högtalare. Men men, vi återkommer till det senare. Det var en fantastiskt dag och underbar träning! Nu skall jag iväg på familjemiddag.

Ja, då var man då hemma igen och det efter en, som vanligt, hektisk Vasaloppsvecka. Eller förresten. I år så åkte jag hem mitt i veckan, då det brukar vara lite lugnare, och sedan tillbaka på torsdag kväll. Men låt oss starta från början.

I veckorna har jag ju arbetat som lärare men jag åkte på influensan strax innan och var sjuk hela vecka 7. Men jag hade i princip lovat att köra schlager-spinning och det var i slutet på veckan och det var nog dumt. Jag blev lite värre igen, efter det, och sen var det sportlov men jag åkte upp till Mora på torsdagen och passade på att hälsa på Björn, på Skimateria, på vägen upp. Kul men det drog ut på tiden. Väl framme så mötte jag upp Sivert och vi satte upp marknadsståndet. Men jag orkade inte ställa ut några grejer och det var ingen annan som gjorde det heller. Efter det så åkte vi hem och hälsade på Britt. Sen började det då fart och vilka fina förhållanden skidåkarna hade i början på veckan. Jisses! Lättvallat och bra försäljning. Jag hade inte alls haft tid att promota Enklaresport utan tänkte mer ta det som det kommer men helt klart så har det blivit lite mun-till-mun-reklam och gammal reklam verkar funka ännu. Så att man legat lågt ett tag verkar inte spela så stor roll. Lördagen blev riktigt lyckad och sen på söndagen så träffade jag Janne som skulle ta över ruljansen då jag skulle åka hemåt ett par dagar. Som väntat så gick försäljningen ned de dagar då det inte var stora lopp och jag åkte sedan tillbaka på torsdagen. Sent på kvällen var jag tillbaka och jag tog ett par skidor som jag gjort iordning förra året men som jag hade ruggat upp och täckt med fluor brush. Det borde funka till StafettVasan. Tyvärr så saknades det en åkare på våra två lag och jag bestämde mig sedan för att ta både första och sista sträckan. Det var visst förbjudet men det visste jag inte då. Hursomhelst så gör vi en logistisk plan som borde funka och alla hade fått instruktioner. Och vi hade förstås grymt bra hjälp av Sivert och hans familj. De hade också ett lag. Väl på plats vid starten så fryser jag som sjutton om tårna och jag får värma upp dem efter att ha ställt ut skidorna. Sen går starten och jag passerar killen i lag två. Han tror att jag försvinner i backen men det är tvärtom. Jag orkar inte åka alls utan hänger bara på stavarna upp och får saxa hela vägen. Eller gå rättare sagt... Hmm, jag blir lite rädd då lungorna skriker och hjärtat slår alldeles för hårt av att bara gå. Ajdå! Det var inget bra kvitto. Till slut är jag uppe på myrarna men det är bara ett spår som funkar och det blir till slut ett långt led. Efter ett tag så blir man nästan bekant med en kille och vi pratar lite. Tävlingshetsen försvann helt för alla som inser att det inte är någon idé att stressa då man får jobba alldeles för hårt i de spår som går trögt. Mot slutet så öppnar det upp sig lite men jag vill spara mig lite och jag bestämmer mig samtidigt att bara ta det lugnt på Vasaloppet, om jag skall åka. När jag skall in och växla så får jag hjärnsläpp och tror att jag har nummer 1490 och letar efter det numret. Jag hör en tjej ropa och hon verkar stå helt fel. Till slut så säger en funktionär att hon kan åka iaf eftersom hon står längre ned än mig. Jag ser sen att jag har nummer 490 och inget annat. Oops! :-)

Jag är helt slut och går och hämtar min säck och kämpar mig bort mot bussen. Jag hinner knappt gå in i bussen förrän den förste killen skiner upp och hälsar. Det är killen som gick med på att ta förstasträckan i vårat andra lag istället för sista. Allt för att jag skulle kunna dubbla. Men vi ser ganska snabbt att han är mycket, mycket piggare och efter lite övertalning så bestämmer vi att han kör sista också. Nice!

Efter det så byter jag om lite snabbt och försöker ställa ut lite grejer vid marknadsståndet. Det är lite segt och det är väl inte värsta rushen. Sen så blir det hastigt och lustigt lite hockey på kvällen och som vanligt, då Janne och jag gästar, så vinner Mora. Nästa gång så får jag se till att Patrik K fixar gratisplåtar! :-) Det är en gammal elev som numera spelar i Mora, dock utlånad från Modo. Nu är ju inte hockey min favvosport men det är alltid kul att se han spela.

Sen var det då lördag och riktigt, riktigt grymt drag vid marknadsståndet och jag fick inte en lugn stund. Det sicklades och såldes i ett. Men det är kul att det är bra snurr och alla har varit supernöjda med servicen. Och gillar ni vår service får ni jättegärna skriva det på FB och förstås på olika skidforum. Nu kommer vi aldrig att bli företaget som tar åt oss massor av skidor men ändå.

Och Vasaloppet då? Jag bestämde mig för att inte starta då jag blev så slut efter Stafetten och dagen efter så blev jag flåsig av att bara gå. Så jag vågade helt enkelt inte. Egentligen ett lätt val. Man måste vara försiktig med kroppen. Så det blev kaffe och macka framför teven på morgonen och sen, efter ett bra tag, så drog Janne och jag ned till tävlingsområdet och marknadsståndet. Normalt så är det nästintill dött hos vårat stånd den dagen. Men idag var det bättre drag än någonsin. Alltså för att vara Vasaloppsdagen. Så rätt lugnt ändå men jag fick iaf en stålsickel, två rillar samt lite energi. Och så monterade jag på en bindning på Sirres gamla "fiskfjällsskidor". Och sicklade upp dem och Jannes skidor. Sjukt bra belag på Sirres skidor och jag är sugen att testa dem själv. Till slut så hade vi plockat ihop ställningen och jag satt i bilen på väg hemåt. Så underbart skönt att komma hem till mina älsklingar!

Tisdag och nu tröttare än någonsin. Mötena har avlöst varandra på skolan och flytten av Enklaresport har tagit mycket kraft. Och så var det ju tisdag och alltså löpträning. Men idag fanns det inte så mycket sug och jag började planera in en veckas vila och det kändes helt rätt. Men Ullis var desto piggare och jag hörde att hon ville ned och springa lite. Sagt och gjort. Jag kunde ju vara med på uppjoggen och sen köra löpskolning med gänget. Och inte hade jag hunnit gjort något program men intervaller i form av Norska Superintervaller skulle passa bra in. Så vi slängde i oss käk och sen tog vi en tur till gamla butiken, då några skulle ha en hylla, och sen vidare mot Trosa. Väl på plats så tänder vi upp och jag går in och lägger mig på ett bollnät och nästan somnar. Oops! Nåja, efter ett tag så kommer det iaf några stycken och jag förklarar läget. Ullis verkar också lite låg så jag lurar iväg henne med att låtsas som vi bägge springer iväg men jag stannar kvar... He he. Fast efter några varv så testar jag men det går inget vidare. Vi snackar sen om att springa runt stan idag och det lät ju mysigt. Och Putte skulle visst passera 100 mil idag och sen förstod jag att det var samma sak med Rainy. Det var ju lite roligt. Och idag skulle även min pappa fyllt 70 år, det är inte klokt. Nu dog han iofs för 18 år sedan, men ändå. Det känns för jävligt och förstås väldigt ledsamt.

"Att döden skulle vara så definitv - så kall hård och skoningslös.

Men du finns i våra hjärtan - ja, lever än.

Så svårt att förstå att du är borta.

Sov gott pappa, sov gott min vän!"

Vi stannade till på vår jogg, precis när grabbarna passerade 100 mil, och det roligaste var att det på något sätt gjort det i princip precis samtidigt! Och det märks förstås att de springer bättre ju mer de tränat. Det påminner förstås en själv också att det kanske inte var konstigt att jag själv uppvisade hyfsat bra resultat då jag, vid samma tidpunkt, uppvisade mer än dubbelt så många mil. Bara kämpa på. I skrivande stund kommer jag inte alls ihåg vart jag ligger nu. Men jag vet att jag sprang mer än 300 mil 2005.

Det gick iaf bättre och bättre att springa fast jag var riktigt kort i mina hamstrings. Skön jogg och det är bara att tagga för peppningen. Det var inte så värst många idag. De andra, som jag inte har nämnt, var Flaken och Westaden, alltså sammanlagt 7 stycken. Eller 6 stycken blir det förstås...

Väl hemma så stannar vi till vid Hemköp och pratar med en gammal bekant och sen är det fort hem för att kika på Zlatan och jisses vad bra PSG var idag. Eller förresten. Real Madrid var en aning tama men det tror jag mest var pga motståndet. Fast ibland rullar inte bollarna in. Men ingen ko på isen ännu. Det här var ett bra kvitto.

Ja, det har fortsatt varit rätt mastigt på skolan med mycket jobb. Igår var det förresten med en supergullig lillebror på ett utvecklingssamtal och jag passade på att gulla med bebisen, för jag tror inte han var mer än några månader. Och jag som inte är ett organisatoriskt geni (men bra på mycket annat!) råkade förstås dubbelboka. Men det var först efter att de själva bokat fel och ändrat. Det kan ju ibland bli krockar då. Nåja, det är klart att det var jag som gjorde fel men ändå! ;-) Hursomhelst så har det fortsatt varit rätt mycket och när jag kom hem idag så var jag supertrött. Ett tufft möte på morgonen och sen en massa rättning och förstås lektioner, dock inte så många, innan jag hade mina avslutande utvecklingssamtal. Det blev tre stycken. Härliga ungar och engagerade föräldrar. Det är riktigt rolig. Idag blev det förresten lite sex -och samlevnad i skolan. Det var egentligen bara tänkt att initialt visa en site för eleverna (fragachans.nu). Anledningen var att det varit lite konstiga beteenden hos eleverna och de växer ju också. Det slutade med att de aldrig ville sluta fråga. En hel del fniss blev det men jag tyckte det var bra. Nu har jag lovat att ha lite avslutning på veckan och tanken var att de som ville skulle få klä ut sig. Nu vet jag inte vad som händer efter vansinnesdådet i Trollhättan... Fy satan vad tragiskt!

Väl hemma så var det lite mat och sen skulle vi byta om till träningen och det tog klart emot. Till slut så joggade jag och Ullis bort mot Safiren. Några stannade kvar i Trosa för lättare jogg men på Safiren satt Putte och Rainy och väntade. Så vi började jogga och körde bara lätt jogg och mycket prat. Det var riktigt seg och rumpan var som en fjäder och det funkade knappt att springa i uppförsbackarna. Men jag tuggade på men efter typ 4,5 km så fanns det liksom ingen kraft kvar. Så när vi närmade oss centrala Vagnhärad igen så gav jag upp. Jag fick gå i den branta delen, som leder upp på järnvägsbron. Sen joggade mot affären och det fick räcka. Jag tror det blev dryga 6 km iaf.

Ullis hade pratat lite med den tatuerare som tatuerade oss då vi firade vår 20-årsdag tillsammans. Och nu hade vi tänkt något igen och i år firare vi ju 20-årig bröllopsdag. Det blir förstås något annat också men eftersom vi både älskar sport och i synnerhet triathlon så ville vi göra något med Ironman-tema. Och det vanliga M-et funkar ju alltid så vi plockade ut lite bilder och först så var det egentligen bara Ullis som skulle ha en men jag var ganska snabbt på och efter ett tag så tvekade Ullis lite men det var mest för att det var så mycket färg men jag VET att hon kommer att bli nöjd och jag sade att jag kunde börja. Väl på plats i Nykvarn så väntar vi på våran tid och vi förväntar oss att det är vår vanliga tatuerare som skall tatuera oss men vi blir hänvisade till en annan och det for ett uns av tveksamhet genom skallen men jag slog bort det. Jag tror ju inte att han låter en dålig tatuerare jobba till honom och det var ju ingen svår tatuering. Och så var det dags och jag väntade in hur det skulle kännas och det gjorde skitont! Oops! Förut så var det ju inte alls farligt men nu gjorde det svinont och det gjorde faktiskt hela tiden. Det tog väl ca. 25 minuter och han verkade jobba rätt snabbt och nålen verkade gå både djupt och snabbt! Han ökade på frekvensen innan, såg jag iaf. Och resultatet såg superbra ut! Men armen kändes rejält svullen och fingrarna hade somnat. Sen var det Ullis tur och hon hade det klart behagligare. Lite tuffare virke i den tjejen. Fast jag ser att jag svullnade rejält och väl hemma så dröjer det inte så länge innan jag tar bort plasten och det är en rejäl kul. Det blev en 3D-tatuering typ! ;-) Men det svullnar inte mer så nu är det bara att smörja in lite grand då och då och skydda det på nätterna. Nice! Känner mig nöjd!