Tanken var först att åka med Ullis på morgonen med bilen men jag var lite trött och beslöt mig för att sova en stund till och istället gå till jobbet. En kund skulle komma kl. 09:00 så efter lite frukost så började jag göra mig iordning för att börja gå. Jag kände mig klart utvilad och lite exalterad över att bara finnas till. Jag börjar gå nedåt ån och njuter av utsikten. Kikar lite om det är några änder ute men ser bara en eller två. Det är dock väldigt fint nu och när jag rundar hörnet och kommer på andra sidan ån så ser jag två bävrar som är ute och simmar och jag stannar upp och bara njuter. Det ser superfint ut och vi är lyckligt lottade i Vagnhärad som kan gå ut och se på fina djur på nära håll. Tanken på att ha ytterligare ett lopp i Vagnhärad börjar gro och varför inte Bäverloppet! :-) Nåja, kanske bäst att lägga ned lite mer tid på Hedebyloppet först. Hursomhelst så går jag vidare och ser ytterligare en bäver som gnager på något. Sen går jag vidare på Å-promenaden och det faller sig så att jag gör sällskap med en ung kvinna med hund och jag reagerar på att hon går så jäkla fort. Det är konstigt att man kan springa ganska fort men när det gäller gång så är jag mer av en sengångare typ. Jag inser att jag kommer bli några minuter sen och ringer kunden, som jag känner ganska väl, och han hämtar upp mig på vägen. Sen är det full fart på jobbet och det är bara att jobba på men det är ju ett kul jobb så det är inget att klaga på.

Mot kvällen sen så är jag riktigt trött och både Ullis och jag somnade nog till lite på soffan och klubbträningen började närma sig. Flaken fick tyvärr förhinder och när jag öppnade till altanen så hör jag att det regnar kraftigt och det är typ en kvart kvar då. Shit! Aldrig kul att börja träningen i kraftigt regn. Men vi börjar göra oss iordning och när jag rusar ut till bilen för att hämta pulsbandet och klockan så ser jag att en bil står utanför och väntar och det är en ny kille i klubben som är taggad att köra på och det är Rainert. Namnet lite passande för dagen... Strax efter så kommer Sjöslaget och vi är då redan lite försenade så vi drar iväg. Vi kör en uppjogg på nästan 3 km och sen lite löpskolning. Ullis drog iväg på en liten egen runda och mötte upp oss senare vid backen då vi andra precis var klara med löpskolning. Sen drog vi igång och regnet hade inte upphört utan snarare ökat och det var kallt! Lite av en småchock för både kropp och själ och jag hade lite svårt att andas bra då pulsen var hög.

Ullis körde lite självt och drog lite distans och körde lite eget program och vi tre andra försökte hänga ihop genom att Sjöslaget, som är i en egen klass, fick starta lite bakom, typ 5-6 meter. Efter ca. 100-120 meter så var han då ikapp och det var bara att bita i så han inte fick för stort avstånd. När han kommit till husknuten längst upp så var jag typ precis framme vid brevlådan på samma hus och det fick bli mitt mål för passet. Att på de långa "backarna" försöka hålla samma avstånd och det var bara att tugga på. När jag återigen klarade av samma sak så känner jag att jag har jobbigt att andas, det blir liksom lite avhugget och nästintill nervös andning. Lite småläskigt och jag funderar på om energidrycken jag tog då jag gick från jobbet påverkade. Hursomhelst så kämpar jag igenom alla 5 långa intervaller och sen vilar vi typ 2 minuter innan vi kör på de 5 lite kortare. Rainert hängde på bra och höll jämna steg bra länge och kanske tappade några meter mot slutet men väldigt lite. På de kortare backarna så startade Micke lite bakom som vanligt och som vanligt så tassade han förbi efter ca. 100-120 meter och sen ryckte jag lite och försökte hålla lite rygg men tappade förstås men inte så mycket. Nu stannade jag bara ca. 3-4 meter bakom men alltså totalt ca. 9-11 meter totalt. Känns klart inspirerande! När vi klarade av den sista intervallen så pustade vi ut och kikade efter Ullis men hon måste ha dragit och eftersom vi hittat en nyckel utanför ett hus så tog jag den och gick och knackade på men ingen var hemma. Jag gömde nyckeln och försökte sen att ringa men återigen inget svar men jag pratade in på telefonsvararen. För att avrunda så slutade det med att det faktiskt var de som hade tappat nyckeln och allt slutade lyckligt. Vi joggade iaf ner och tog en liten extra runda och det blev totalt 10,4 km, dvs helt okey för att backpass.

Mina tider:

Uppjogg: 2,72 km på 17'33 (6'26)

Löpskolning 0,47 km på 7'07 (15'11)

Intervaller 5x300m:

1. 1'32.7 (100-179 sl/m), nedjogg 2'16.4, paus 10.5 sek

2. 1'32.2 (124-181), 2'24.1 + 9,1 sek

3. 1'33.5 (120-180), 2'23.8 + 8,7 sek

4. 1'30.2 (118-182), 2'36.3 + 8.5 sek

5. 1'29.4 (117-184), 2'39.6 + 1'35.0 SetVila.

Intervaller 5x200 meter:

1. 52.2 (115-176), 2'06.1 + 7.7 sek

2. 50.5 (117-178), 2'00.1 + 8.3 sek

3. 50.4 (125-180), 2'11.6 + 8.1 sek

4. 49,5 (114-179), 2'14.2 + 7.8 sek

5. 50.7 (122-178)

Nedjogg: 2,12 km 14 min

Onsdag den 4 december och det var 16 år sedan min far gick bort. 16 år! Det är inte riktigt klokt och faktiskt lite svårt att greppa. Och förra året, vid samma tidpunkt hade precis min mamma gått bort så kanske var det extra tungt då men det handlar väl om hur mycket man orkar ta in. Vissa kan ju reglera det rätt bra och ibland så blir det bara för mycket. Det har kommit över mig ganska ofta på slutet. En känsla som är lite svår att förklara men hör förstås ihop med saknad. Men livet går vidare och jag har så oerhört mycket att vara glad över så man kan inte gå och deppa ned sig och det finns även alltid det som har det värre. Men många säger ofta. Ja, stackars dig som inte har några föräldrar kvar och visst är det jobbigt ibland men sen finns det ju faktiskt de som inte tar vara på att man faktiskt har sina föräldrar kvar i livet. Det kanske inte är så mycket bättre? Och vems fel det nu är så försök att avdramatisera det hela. Man behöver inte alltid ha rätt. Känns svårt för mig att skriva som faktiskt är en sån som alltid varit ganska noga med sånt. Men man lär så länge man lever! :-) Ta hand om Er och tänk efter lite mer, det är alldeles för lite sånt och sätt Er särskilt in i hur den andre tänker. Då brukar man se saken på ett annat sätt. 

Men för att återgå till pappa och förstås även mamma. Ullis och jag gick mot kyrkan på kvällen med två gravljus och jag höll på att dra i backen på en isfläck men stannade precis upp. Tyvärr drog det till i ryggen lite grand. Väl framme så tänkte jag lite extra på mina föräldrar men även på några andra som gått bort. Hoppas Ni har det bra, var Ni än är. 

Nu sitter man ju med en krånglande kropp och längtar tillbaka till gammal form.

Vad tror Ni? Kommer jag att kunna gå under 3 h på maran, det har jag inte lyckats med ännu och lite bakgrundfakta är på sin plats:

I början på 90-talet så tränade jag och Ullis bror rätt mycket, tyckte vi iaf då. Trots det så lyckades jag inte ens gå under 3 h på Lidingöloppet på 3 försök.

Sen så blev det ca. 7 års rätt hård styrketräning och off-season så var man uppe och nosade vid 100 kilo, inte direkt så löparvänligt om man säger så.

Det gick rätt bra men det innebar också misstanke om doping och det var ju ett slag på käften samtidigt som man själv insåg att branschen inte var så ren som man själv först trott. I samma veva så gick min far bort och då blev det för jobbigt. Efter att ha varit låg ett bra tag så ville jag börja träna igen och då började uthållighetsidrotterna att locka igen så då satsade jag på klassikern, det skulle väl inte vara så svårt...

Skidorna då? Misslyckades totalt med vallningen och jag fick inflammationer i alltfrån muskelfästen till prostatan...  Kom väl i mål på 8.25

Cyklingen? Det verkar passa mig bra men 30 mil är förbaskat långt! Jag kom i mål på 10 h och 50 minuter. Ännu så har jag inte lyckats helt ett enda lopp fast jag har ändå gått under 10 h.

Vansbro är värd sin egen histioria. Jag kan f-n inte simma men med våtdräkten så blir det lite bättre flytläge och får jag ett par timmar på mig så kommer jag, trots stora problem, i mål!

Jag sprang alltmer och började tänka att 3 h på Lidingöloppet inte blir så svårt...

Jag stapplade in på 3 timmar, 33 minuter och 33 sekunder...

Pust! Jag som trodde jag var vältränad!

Sen blev det stegvis hela tiden bättre kvalitet samt kvantitet på träningen och tiderna förbättrades hela tiden.

Runt 2004-05 så lossnade det rejält och 2005 så gick jag dessutom med i FK Studenterna vilket gav en chock! Så hård träning var jag inte alls van vid. Jag var van att ta ut mig max på tävling men absolut inte på träning!

Samtidigt så startade jag upp enklaresport vhd vilket gjorde att jag gick in i väggen. Och hela tiden så hade en gammal gymskada gjort sig påmind och nu verkar jag inte kunna springa alls och inväntar svar från Röntgen.

Jag sprang iaf Lidingöloppet på 2.14.44, 2005. Maran, i Växjö, några månader efter gick på 3.09.47 men då var jag inte återhämtad från LL.

Vad tror Ni - kan jag komma tillbaka i bättre form och t.o.m gå under 3 h på maran?

Om jag får gissa så är min miltid just nu 50-55 minuter - om jag skulle kunna springa sträckan vill säga...

Jag som är känd för att vara en åsiktsmaskin måste ju yttra mig lite här nu. Det känns som om jag tappat greppet lite! ;-) Men är det tidsbrist och är man förkyld så är man.

http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article3937431.ab

Lite kul (nåja!) att läsa om hur man skall uppfostra barn och där vissa menar att "de kommer iaf att få tag på sprit" osv. Bara för att man själv (nja, inte jag - jag var lugn) har härjat fritt så betyder väl inte det att man skall låta ens barn göra samma saker? Jag lovar att det t.ex inte är en slump att barn till välutbildade generellt sätt får bättre betyg än jämnåriga från mindre välutbildade föräldrar.

Och visst måste man gå in som föräldrar med en gemensam inställning, bland det värsta som finns är en ojämn och osäker uppfostran. Då är det nästan bättre med inga regler alls!

Man måste hela tiden tänka till i olika sammanhang. Är inte Era barn värda det?

Och skall då 15-åringar få gå på luciafest? Nä, det finns inget generellt svar på det utan det handlar om fall till fall. Kamrater, omgivningar, tillgång m.m

Ibland så kan en rolig historia var mer än så! Läs den här:

GUD HÖR BÖN!

En man är ute och promenerar på en strand i Kalifornien och funderar över livet när han helt plötsligt utbrister: "Herre, uppfyll en önskan åt mig!"

Plötsligt fylls himlen av mörka moln över hans huvud och han hör Gud säga med mörk röst: "Eftersom du har försökt att vara mig trogen på alla sätt, ska jag uppfylla en av dina önskningar."

Mannen säger: "Herre, bygg mig en bro till Hawaii så jag kan åka dit när jag vill."

Gud svarade: "Din önskan är mycket materialistisk. Tänk dig hur mycket tänkande och arbete det krävs för att den ska gå att bygga. Tänk bara på pelarna som ska gå ända till botten på oceanen! Tänk dig hur mycket betong och stål det skulle gå åt! Jag kan göra det, men det är väldigt svårt för mig att uppfylla dina önskningar om så världsliga ting. Ta dig lite mer tid och tänk ut en annan önskan. En önskan som du tycker skulle ära och glorifiera mig.

Mannen tänkte en lång stund och till slut sade han:

"Herre, jag har varit gift och skilt mig fyra gånger. Alla mina fruar har sagt att jag är okänslig och inte bryr mig om dem. Jag önskar att jag kunde förstå mig på kvinnor. Jag önskar att jag kunde förstå hur de känner inombords. Jag vill veta hur de tänker när de vägrar prata med mig, varför de gråter och vad de menar när de säger: "ingenting".

Jag vill veta hur man gör en kvinna verkligt lycklig.

Efter ett par minuter sade Gud: "Vill du ha två eller fyra filer på den där bron."

Kvinnor och män tänker olika, det är lätt att glömma bort. Har man det i åtanke samt även har en viss förståelse för det så tror jag att många problem skulle kunnat undvikas. Med glimten i ögat så är ju historien ovan rätt rolig! :-) Kommunikationsproblem blir ju rätt uppenbara när familjen, med mannen vid ratten, är ute och kör bil då kvinnan, inte helt omöjligt mitt i ett samtal, plötsligt säger: - Där finns ett fik. Mannen ser det men kör förbi utan att förstå att kvinnan faktiskt ville stanna och fika. Kvar i bilen sitter en smått irriterad och förstås fikasugen kvinna med en oförstående man som inte förstår varför frugan helt plötsligt är sur och butter. Mannen är mer rakare i sitt språk medan kvinnan gärna lindar in det. På det hela så skall man förstås anpassa språket lite grand beroende på vem eller vilka man pratar med. Ett tips för kvinnor i arbetslivet, som vill uppåt på karriärstegen, är att använda ett rakare och mer bestämt språk.

Tacka mig på förhand och sätt sedan in 10 % på den första nya månadslönen till välgörande ändamål! ;-)

Går livet bara utan att du hinner tänka efter? Vad vill du egentligen. Om du sätter ned dina mål på ett papper så får det en större mening, du hinner tänka efter och reflektera.

Vad det än må vara så behöver man mål och känna glädje och upprymdhet över att klara av saker och ting eller åtminstone var i närheten. Att liksom ha försökt.

Det kan vara att du vill studera eller kanske något mer banalt som att våga ställa upp i ett mindre motionslopp. Det kan förstås vara flera saker som att alltid vara snäll, ställa upp i föreningslivet, satsa själv, gå kurser m.m

Känner du att du har klarat av dina eventuella mål du satte upp som yngre och betyder dem fortfarande något för dig? Det är aldrig försent och ibland, kanske oftast, så är det resan som gör målet. Man lär och upplever.

Tycker du att du fick stöd från dina föräldrar som ung och hur är du själv nu? Alltför ofta så går man samma vägar, ta istället lärdom. Fundera! Har jag gjort vad jag kan. Alla vägskäl är värda en tanke, varje stund har sina förutsättningar.

Sätt dig och fundera på vad du vill. Jag känner själv att något fattas då jag inte längre var lika aktiv. Nä, det här är inte jag. Jag är fortfarande den jag är men jag mådde så mycket bättre då jag var den där vältränade killen med bra kondition. Eller iaf då jag försökte. Resan, vet du! Dit skall jag igen! Vart skall du någonstans? Alla kan förändra sitt liv, vilka vägar skall du gå?

Själv känner jag att jag i första hand vill vara ett bra stöd för min familj men ändå så måste jag ha mitt idrottande vid sidan om. Som ett stöd liksom.

Och så vill jag hjälpa andra, då mår jag bra!

Powerslide till jobbet!

Ah, kunde inte hålla mig så jag tog ett par Powerslide Nordic Trainer till jobbet, alltså de utan clapskena. Det funkade rätt bra men det var rätt jobbigt! Kändes lite svårare än vanliga inlines men de gick desto bättre på grusvägen! :-) Lite ovant i fotleden, så jag blev lite trött!

Rymden - igen!

Rymden fascinerar och så till den milda grad att jag kikat på internet och läst massor idag! Kom på mig själv, efter lite hjälp från en kompis (tack!) att jag skrivit fel på avstånden. Det skall givetvis vara miljaders ljusår och inget annat. Det man kan se av rymden är 13,67 miljarders ljusår. Tanken svindlar att, om det verkligen kan vara så, hela universum varit ofantligt litet, typ som ett sandkorn men ändå med oändlig massa. Ah, det kokar i hjärnan. Rent matematiskt, utifrån relativitetsteorin, kan man alltså räkna bakåt till samma stund, plus en massa mikrodelar av en sekund, som Big-Bang skedde. Snacka om urladdning! ;-) På ngt sätt så känns det som om Big-Bang ändå måste vara en del i ngt annat, ngt större. Vad säger att det inte kan vara det. Bara tanken att få ihop allt till ngt oändligt litet för att sedan bli oändligt stort är ju .... sjukt! Men allting är ju relativt.... Som tiden. Den blir man inte heller klok på men det är ju ändå lättare att förstå. Tiden går långsammare på en alptopp än i New York! Ja, men det går ju ändå att förstå! ;-) Stanna upp och njut av alpdoften! Faktum är att man uppfattar tiden olika, lite av det var jag också inne på men ändå så går tiden olika fort på olika ställen. Det skiljer inte mycket men det skiljer ändå. Och rent matematiskt så skall man i tidhål kunna åka tillbaka i tiden och möta sin pappa innan man själv är född. Bäst att då inte störa tidens gång! ;-) Nja, nu har jag flummat klart för idag!