Nyårsafton och Ullis och jag hade planerat mycket inför Nyårsjoggen. Det var hyra av lokal och inköp av diverse varor, till de som skulle jogga. Och förstås lite reklam men sist men inte minst ett rätt gediget jobb med att få sponsorer, som förstås vill få valuta för sina priser. Rätt som det var så kändes det som vi hade lite väl många bra priser och kanske för få deltagare. Men igår så hände det något och fler och fler anmälde sig och fastän innebandyungdomarna verkade lysa med sin frånvaro så kanske vi kunde tangera deltagarrekordet. Men jag hade fått större problem än så då jag helt plötsligt inte kunde springa längre. De tre senaste löpningarna hade jag fått avbryta och efter att ha snackat lite med Svarte Petter, som hade en bekant som haft liknande problem, så slog jag en pling till lillebrorsan. Det kändes som jag inte får igenom blodet i benen och det liksom låser sig. Förut så har det liksom släppt efter dryga tio minuter men nu var det konstant och efter ungefär två kilometer så är det helt kört. Och Jocke-boy trodde nog att en liten dos med Nitro-tjosan skulle få snurr på det. Hmm, jag funderade men han övertygade mig att det inte var farligt. Sagt och gjort. Jag tog en tur till Trosa och passade på att köpa en lottring också. Så var det också klart och nu var det bara jag kvar som skulle tas om hand. Jag provade tre sprut under tungan och det snurrade väl till lite grand. Men inte så farligt. Fast Jocke tyckte jag kunde ta några mer tabletter men jag var tveksam. Fast å andra sidan var det samma medicin som läkarna förut tyckte jag skulle ta. Asch, jag provade och fick några till morgonen också. Så var det alltså tisdag morgon och Nyårsafton. In med de sista tabletterna och Nitro-tjosan åkte ned i jackfickan. Vi kom iväg i ganska god tid och kunde packa upp i lugn och ro. En kvart kvar och jag ser att det fylls på och det ordentligt. Jisses! Hur många blir det, tänkte jag. Jag körde i en dos och puffade samtidgt lite Ventoline. Och kände mig nästan som ett medicinskt experiment. Nädå! Ventoline behöver jag ju för kylan och jag kände verkligen att jag inte ville att det här skulle bli ett fiasko. När det var fem minuter kvar så börjar jag att prata och berättade vad som gällde. Alla verkade pigga och föväntansfulla och det kändes som hur många som helst som väntade på att få jogga iväg. Så var vi då igång och jag var själv väldigt orolig för hur det skulle gå för mig. Det var några som pratade med mig men jag hade faktiskt sagt lite innan att man gärna fick "låta mig vara" lite då jag skulle se till att vi sprang rätt och i rätt tempo som var bestämt till ca. 6.15 min/km. Och många var sugna på att springa lite snabbare så jag hade fullt upp med att säga till. Och kilometerna tickade in och det gick fortsatt bra. Det kändes oförskämt bra faktiskt. Sen kom en brant backe och jag såg till att ha full koll bakåt och alla verkade hänga på. Vid dryga 5,5 km så stannar vi till och tar det traditionsenliga kortet vid Trosa Stadshotell. Men nu börjar det stora jobbet för jag vet vad som händer då många känner att de nästan är klara. Men alla skötte sig jättebra men jag får ganska ofta säga till för reglerna är att man inte får springa om mig på den här Nyårsjoggen. Iaf inte förrän precis på slutet. Men alla höll iaf och det var maffigt att se hur över 50 stycken löpare joggade tillsammans och det hela tiden. Sen, på sista rakan, så kommer Ullis upp och skämtar om fri fart och det behövde hon inte säga flera gånger. JIsses! :-) Men de flesta tog det lugnt och baksidorna verkade hålla på de som drog iväg. Sen fixade vi iordning och skålade in det nya året och jag drog några anekdoter och sedan lottade vi ut alla fina priser. Det räckte till alla och vi räknade in 52 löpare. Och jag överlevde joggen och det med bravur! :-) Dock måste jag kolla upp varför det strular med benen. 

Onsdag och eftersom det var arbetsmöte inlagt i kalendern så fick jag skjuta på utvecklingssamtalet, som jag hade lagt in, till 16.10 Det borde ju funka, tänkte jag. Sen visade det sig att någon glömt att ta bort mötet, i kalendern, så jag fick pyssla med lite annat i väntan på utvecklingssamtalet. Men det fungerade det också. Sen fort hem och Ullis tänkte gå på core-träning men det var fullt så jag, aka "Prinsessan", efter att jag alltid kör med typ 4-5 mattor istället för 1 stycken matta, fick styra om till annan träning. Men jag var sugen på att staka lite så det funkade det också. Sagt och gjort. Jag gjorde mig iordning för lite stakning och Ullis gick ned och körde core. Och jag fick lite besökare och alla var småkillar. De var fascinerade över att jag stod och drog i stakmaskinen. Lite kul. Men idag var det segt så efter 5 km stakning så var det gym som väntade och jag körde 2x3 övningar första och sedan nya övningar och det med samma upplägg, dvs 2x3 övningar. Sen avslutande kort hälrehab. Sen blev det ett avsnitt av "Vår tid är nu", igen. Nice!

Måndag och det blev, av olika anledningar, film hela kvällen. Hela fyra avsnitt av "Vår tid är nu" tittade vi igenom och man måste ju berömma den som gjort filmen och hela teamet runt, som klipparen och allt vad det kan heta. De avslutar ju allid så man bara måste se ett avsnitt till. Riktigt grym serie och vad skickliga skådespelare. På skolan hade vi lite boksamtal och det gick bättre än väntat, riktigt kul!

Onsdag och nu skulle jag åka och hälsa på nya klassen. Den som jag skall ha nästa läsår. Jag ringde inte till nya chefen och kollade av utan utgick ifrån att allt var grönt. Men när jag kommer fram till skolan, och har hälsat på några nya kollegor, så får jag veta att det är bättre att jag kommer tillbaka senare och vi bestämmer en tid. Jag inser att jag får styra om lite i mitt schema men "det får gå", säger jag. Så tillbaka till Frejaskolan och där fortsätter jag att städa undan mitt bråte och man kan ju tro att jag har bott på skolan. Typ två fulla kassar med kläder och det var på tiden att jag röjde upp lite. Sen är det generalrepetition men jag håller mig undan och det här året så verkar de klara sig utan mig. Jag brukar vara inblandad ganska mycket men det här året så lät det mig fixa med med mitt. Så jag passar på att åka och köpa lite fika till några klasser. Men när jag, och en elev, håller på att hälla upp saft, så stormar typ 150 högstadieelever in i gympahallen och de skall ha badminton- och basketturnering. De hade däremot inte kolla upp med mig eller bokat på något annat sätt. Jag förklarade för mina elever att vi inte gjort något fel men att jag inte ville förstöra för alla dem. Så vi flyttar oss och sen får den lektionen bli som den blir. Klassläraren undrade förstås vad som hände men jag förklarade och sade att jag inte kan styra om till annan aktivitet så den lektionen blev lite speciell. Jag fick förstås springa och förklara för nästa klass att de kunde stanna kvar i klassrummet och det blev förstås enklare att hålla ordning på den klassen och jag bjöd på lite sång och uppvisning i balans. Jag kände t.o.m att sången satt rätt bra och klassen verkade uppskatta det. Sen in till sista klassen och den skulle jag bara hinna starta upp men tyvärr så var de upptagna med att städa så jag blir stressad och när jag skall sjunga min avskedssång så sätter jag absolut inte tonerna som jag tänkt men hoppas innehållet kom fram. :-)

Sen in i bilen och fort iväg mot Welandersborg. Jag har inte riktigt tänkt på vad jag skall säga så det får bli lite improvisation, det gillar ju jag. Jag hälsar på rektorn och sen går vi in till klassen och de är supergulliga. Lite stökiga men absolut gulliga och mycket nyfikna på mig. Några visste vem jag var då jag haft deras syskon. Jag passade på att berätta lite om Ironman och förstås att jag tränar inför det. Sen kom det lite frågor och alla hajade till rejält när jag sade att jag hade barn på 22 och 24 år. Det fick de inte riktigt ihop. :-) Det är är ju en bra bieffekt att man håller sig ung med hjälp av träning. Sen pratade jag lite mer med mina nya kollegor och det var lite speciellt. De hade visst inte heller blivit riktigt förberedda på att jag skulle komma. Men jag är glad och nöjd och det här skall bli spännande. Jag älskar ju att undervisa i klass. Sen tillbaka och jag röjde ut det sista och det är ju lite vemodigt. 

Väl hemma så blev jag så fruktansvärt trött och nu var det verkligen en kamp att vakna till liv så det blev någon träning. Jag hade ju sagt att jag tränade minst en timme varje dag och att då lägga in en vilodag det första man gör... Nä, det är inte okey. Jag tvingade igång mig och Ullis hängde också på. Det blev runt 1,5 timme igen men det var en pina återigen då jag satt för jäkla illa och hade skav från start. Grrr! 

Tisdag och jag hade ordnat så att treorna skulle bada samtidigt, det kunde bli ett fint avslut. Men först så var det en annan klass och det blev lite Harry Potter och sen lite fritt, för de som ville det. Det var ju önskevecka. Efter en liten paus så traskade jag bort mot simhallen och där stod alla barnen och dessutom klasslärarna och det verkade som en ur badhuspersonalen tittade ut. Vad nu då? tänkte jag. Det visade sig att undervisningsbassängen var avstängd och det gjorde ju att vi fick tänka om och tyvärr köra det som en vanlig dag. Sen gick dagen rätt bra och mot kvällen var det ju dags för löpträning och jag hade lurat i Ullis att jag iaf skulle bort men halsen och ryggen kändes av för mycket. Det är ju inte klokt att man skall ha ont i halsen i över en vecka bara för att någon skulle vara "rolig"! Så efter maten drog Ullis iväg själv och jag kände mig lite låg så det tog lite tid men snart var jag iaf ombytt och jag kunde ju försöka, tänkte jag. Sagt och gjort. Jag gjorde mig iordning och när jag startade upp så såg jag att dagens pass var det värsta hittills. Stress point 83! :-0 Jisses! Det var ju tveksamt om det skulle gå men vad f-n! Skall man bli en Ironman igen så får man bita i! Jag valde att testa iaf och det fungerade bättre än väntat i början. Men efter de vanliga, och sedvanliga tuffa ökningar så ser jag att det står 2x20 minuter på 210 Watt! Men vad f-n! Det är ju lite väl häfltigt men när jag äntligen är framme där så är det snarare snittet för passet är uppdelat på  fyra set med 2 min på 225 watt och sen direkt efter 2 minuter med 195 Watt. Ingen vila emellan så snittet på 20 minuter blev alltså 210 watt. Jäkligt tunga alltså och totalt en och en halv timme. Ullis kom hem på slutet och undrade om jag inte var klar. De andra, på löpträningen, hade undrat vart jag var. 

Efter passet, som för övrigt var sjukt segt på slutet med ben som var nära att krampa, så väntade dusch och sen finalen i Biggest Looser. Visst kunde man ana en viss rivalitet? Men det var klart nedtonat nu. Kul program och tjejen som vann, jag tror hon heter Maria, var grym. Stark och pannben som ingen annan

Just ja! Tim frågade om jag ville vara med och hjälpa till med ett skolarbete och det ville jag absolut. Speciellt när det handlade om lite skådespeleri, sådant gillar ju jag. Jag och Ullis skulle ju vara med i en film men när förutsättningarna ändrades hela tiden så hoppade vi av. Men det här var ju förstås ett mycket mindre jobb och vi fixade det utan omtagningar! He he! När jag såg Tims leende så förstod jag att det var bra nog. :-) Nä, nog med snack, här är resultatet. Jag hade ju hoppats på att få synas lite mer dock... ;-)

Mmm!
 

Lördag morgon och jag satte mig och gick igenom betygen. De skall vara satta senast imorgon, söndag, och det var alltså hög tid. Det gick smidigt och allt kändes rätt. Bara lite jobbigt med några som helt enkelt inte hunnit visa vad de kan men det har ju tiden för sig. Men jag kände mig säker och det är alltid skönt. Sen kikade jag lite till på min uppsats och ser att jag fått svar av min handledare, professorn, på kursen. Han har nu fått tag på min kurskamrat och bara några minuter efter så kontaktar även hon mig och vi har äntligen upprättat kontakt. Vi kommer överens om det viktiga och sen vill jag passa på att träna och tänker mig prova på ett brick-pass, för första gången på mycket länge. Så jag hoppade upp på cykeln och knappade in Zwift och sista passet, för veckan, var ett free ride-pass. Men jag kommer endast ett par kilometer innan jag tappar kontakten med Zwift och det går några minuter och jag inser att jag får prova att starta om. Eventuellt så stod fläkten fel för det har hänt förut att den stört ut blåtanden. Så nu var jag lite mer försiktig med ventilationen och nu fungerade det mycket bättre. Det blev totalt en knapp timme och 30 kilometer. Sen kom Ullis hem och vi förberedde oss för fest då Ullis bror och hans fru firade 110 år tillsammans. Men jag och Ullis tänkte ta det lugnt och jag går all-in för träningen. Så ingen alkohol för mig och vi drog ifrån festen i lagom tid. Men det var trevligt och nu hann jag även se the Maulers MMA-fight. Tyvärr gick inte matchens hans väg. Men han föll med flaggan i topp och sen efteråt så tittade vi på Champions League-finalen i efterhand. Den var dock bland det tristaste man kunde se och lite av en antiklimax att det blev straff efter en halvminut. En rätt så tveksam sådan också. 

Så var det tisdag och nu skulle jag och Flaken äntligen synas på löparbanan! Han har ju, tillsammans med Barfota-Carina, skött träningarna då jag varit borta. På skolan var det bollvecka och jag gjorde det lätt för mig och körde inomhus. Utomhus gick det knappt att andas då det var rena rama aspfrö-regnet. Helt sjukt! Så jag körde lite bordtennis, badminton, basket och fotboll. Full fart med allt samtidigt. Sen hemåt och nu fixade vi maten rätt snabbt och sedan gällde det att vara i tid till träningen. Ullis och jag kom iväg i hyfsad tid och vi hann precis med ett ärende innan. När vi kommer fram, typ två minuter innan, så verkar det helt dött. Det är någon man där men jag känner inte igenom honom. Så vi hoppar ur och jag växlar några ord med honom. Han säger något kryptiskt att han kanske skall prova och jag säger att han är välkommen men han tvekar lite. Sen dyker alla upp typ samtidigt och det är Tokan, Flaken, Rainy, Barforta-Carina och de relativt nya tjejerna Maggan och Nadjis. Hoppas jag inte har missat någon nu. Vi joggar upp och när vi är klara med uppjoggen så får vi med oss killen som verkade nyfiken på att joina. Vi kan kalla honom Hebbe. Vi kör ett antal löpskolningsövningar och jag får fuska på en del då foten gör ont. Det gjorde det förresten redan på uppjoggen, där jag fick gå en del. Sen var det dags och vi körde 400-ingar fast vi gjorde om dem till tidsintervaller istället. Så alla sprang samtidigt och det var mäktigt att se. Dock fick jag bryta lite tidigare då foten värkte och jag helt plötsligt fick ont i ena knät. Troligtvis snedbelastade jag på grund av foten. Men jag joggade lite och passade på att coacha de andra lite. Det blev till slut årsrekord med 8,7 km och jag hade väl önskat lite till men man får vara glad för det lilla. Jag fick lite hårdkörning iaf och jag tyckte det blev bra träning. Och värken i knät försvann efter fem minuter. 

Väl hemma så var det fort in i duschen för att se på Biggest. Och man kan ju inte bli annat än smått upprörd på Mattias. Det blir lite patetiskt med all den här pajkastningen. De borde ju stötta varandra istället för att hela tiden snacka om att vara värdig hela tiden. Och det är 110% hela tiden och det kan jag lova att några sju veckor inte lär räcka till för att styra om till att verkligen kunna maxa hela tiden. Då hade de inte varit där de är.