Så börjar då 2016 närma sig sitt slut och det här blir, personligen, inget revolutionerande inlägg. Men ändå så kommer det säkert att kännas som det. Under året så har ett mål börjat växa fram och det kan, även för mig, verka ouppnåeligt. Hawaii Ironman! Ju mer jag har tänkt på det, ju sugen har jag blivit. Och träningen har hela tiden ökat och så även allt runtomkring. Men det går liksom i vågor. Det var ju länge sedan jag lyckades riktigt bra med mina mål men nu har det iaf börjat gå åt rätt håll och kroppen verkar börja hålla igen för hårdare påfrestning. Och samtidigt som jag ibland känner att jag nästan är löjlig som tror att det är möjligt så säger mina erfarenheter och rutin att det faktiskt är möjligt. Men det är väldigt mycket som måste stämma, typ allt. Och tiden går alltid fortare än man tror och minsta förkylning kan ställa till det. Men iaf. Nu var det här ju en Årskrönika så varför inte börja i rätt ände?

Början på året då! Jag jobbade som klasslärare och fastän jag tränade så hårt som jag kunde så gick jag bara upp i vikt. Jag hade underbara elever och jag kände att jag nästan alltid gjorde allt rätt. Däremot så var det nästan så att den som skrek minst fick minst hjälp från ledningen. Det var en tråkig och jobbig känsla och det kändes som om jag var själv nästan för jämnan fastän det var en jobbig situation, där sexorna hastigt och lustigt hade slussats in till högstadiet. Hursomhelst så blev det mycket extraarbete och träningen gav inget resultat. Men jag var trots allt riktigt lycklig och det var en ynnest att känna att man betydde så mycket för eleverna. Och även förstås ansvarsfullt. 

Och skolavslutningen var väldigt speciell och jag blev överöst av presenter och Ullis trodde att jag skämtade när jag fick gå flera gånger för att hämta in kassarna med alla fina presenter! 

Sen var det sommarlov och jag hade precis skrivit på för ett år som lärare i idrott och Hälsa. Det kändes riktigt bra fastän jag just då kände att jag skulle vilja ta med mig allt jag lärt mig under året som klasslärare. Att inte det skulle gå till spillo. Men nu var det som det var och jag fick ladda om. Men idrottslärare var ju det jag varit innan på fyra skolor och det hade jag i blodet liksom det här med att undervisa och engagera barn. Så jag kunde verkligen gå in i träningen igen och nu började resultaten komma igen. Och snart skulle man köra Kalmar Ironman igen. Dock med stor osäkerhet vart jag låg. Den tidigare målsättningen på 10 timmar var bara att glömma då jag hade gått upp 7-8 kg och inte kunnat träna på som jag ville. Men slå personligt rekord vore ju roligt. Dock var jag inte uppe riktigt i så mycket mängd som jag hade förr i tiden. Fast klart mer allround nu. Jag hade ju äntligen börjat simma och jag hade som målsättning att simma på 1.20-1.25. 

Veckan innan var det Mora Triathlon, som min kompis Magnus arrangerar. Väl på plats så hälsar jag på min nyfunna "familj" och installerar mig. Under alla dessa år på Vasaloppet, då jag har arbetat, så har jag lärt känna en alldeles underbar familj och de har nästan börjat kännas som mina egna föräldrar och bröder. Jag tror de känner detsamma också. Om inte så blir det nog lite stelt sen! ;-) Hursomhelst så var jag sjukt pirrig inför starten och jag tror de blev tokiga på mig som höll på kvällen innan. Det var typ så att jag inte vågade ställa upp och det kan ju låta konstigt när jag kört så enormt många lopp. Det är garanterat över 300 starter och jag har genomfört 4 stycken Ironman. Men det är också enda sträckan i triathlon och kanske påverkade det. Jag var ju inte alls van vid att stressa så i bytena. Men så var det då dags och jag tvekade men vad f-n! Vad kan hända? Jag går och anmäler mig och ser samtidigt en lång och enormt vältränad kille som dessutom är äckligt snygg! Det var så att man nästan blev sur på honom. Jag får också veta att "Herkules" är där och efter ett tag så förstår jag att det är han. Han verkar dock vara minst lika nervös som jag... Starten går och jag och Marcus, som han heter, är långt till höger för att inte störa. Jag verkar ligga i bakre delen och vad händer! Marcus bröstsimmar om mig och det strular samtidigt med glasögonen för mig. Jag vet inte ens vart han tog vägen och när jag närmar mig land, det är ett varv och det är alltså sprintdistansen jag kör, så verkar jag vara i bakre delen nu också. Upp och byta om. Och ut på cykeln. Men vad göra med klockan? Jag hade fått för mig att jag skulle ta på den då jag cyklade men det vågar jag inte utan slänger den till Nicklas. Bara hoppas den inte träffade asfalten! :-0 Jag får inget riktigt flyt och det spänner i nacken, jag är inte alls van att sitta så tight med armbågarna. Rejält knixigt och det drar ned farten. Men cyklingen går väl bra och två mil är ju inte så långt. Ut på löpningen och jag har ju lite strul med ett ben. På sista biten så börjar det att strula och morgondagens race, Olympisk distans, står på spel. Jag är så nöjd att jag genomförde loppet och vi äter gott på restauranten bredvid starten sen. 

Sen olympisk distans och nu känner jag mig mer hemma. Lite längre och jag är ju mer uthållig än snabb. Men kanske är det också bättre tävlanden nu? Nåja, loppet går ännu bättre och jag får till simglasögonen hyfsat och kan hålla minst samma fart som dagen innan. Och det gäller cyklingen också. Säkert också löpningen men det tar emot lite på slutet. Nöjd som attan!

Sen kommer då Kalmar Ironman. Jag stod över Ångaloppet då jag återigen fick känning i benet. 

Vi installerade oss och allt kändes bra. Simningen strulade dock igen och jag fick stanna ca. 20 ggr och rätta till glasögonen, så enormt trist. Men sista 700 meterna gick helt perfekt och jag bara flöt fram, en magisk känsla då allt bara stämmer. Då plockade jag rätt mycket. Tiden kommer jag inte ihåg men det blev typ 1.38 Sen cyklar jag väldigt bra men bristen på cykelmil kommer och jag tappar på slutet och får 5.54, dock väldigt bra med under 100 cykelmil. Löpningen sen då. Nja, inte så perfekt som jag hoppats på. Det krampar återigen men klart mindre kramp än förra året men dock lite sämre löpning. Jag persar med runt 12 minuter och får 12.08 Och nu börjar funderingarna på att verkligen ge allt till nästa år. Mitt nya jobb som idrottslärare går klart bättre än väntat och jag både kan aktivera mig själv väldigt mycket och samtidigt ha mer ork till träningarna. Allt går bra och jag springer Hässelbyloppet på 45.03 Det har dock funnits tendenser till att springa ännu snabbare och jag är positiv. 

Sen på hösten har det gått väldigt bra med träningarna och jag har kunnat öka mängden hela tiden, dock utan att överarbeta med kvaliteten. 

Och nu har det då vuxit fram. Jag skall göra mitt allra bästa för att försöka kvala in till Hawaii Ironman 2017. Mer om det senare! :-)

Fredag och normal en simdag men nu var man ju ledig och man borde ju hinna med annan träning också. Men Ullis ville upp till Stockholm och gå runt lite. Tanken fanns att kanske hinna köra lite på trainern innan men det är ju typ omöjligt att ta sig i kragen på morgonen. Så träningen fick bli senare. Vi packade in oss i bilen och Felix hängde med då han ville lämna in sin dator som strulade lite. Väl uppe så parkerade vi i parkeringshuset vid Hötorget och sen var det ganska nära till Inet, som är duktiga på datorer. Vi hoppas det iaf. Efter det blev det en jäkla massa affärer och Ullis fick för sig att gå och kika på Salming-butiken igen. Och varför inte. Jag var väl inte supersugen då jag provat några skor förut och inte blivit helt såld. Alldeles för smala för mig. Men väl därinne så måste jag har verkat intresserad för jag fick prova ett par skor och de satt riktigt bra. Jag förklarade att jag hade breda fötter och tjejen som hjälpte mig plockade fram två par som var lite bredare. Hmm och rea var det också och jag har inte köpt skor på ett bra tag nu. Det ligger visserligen ett par Hoka One One, i någon nätkassa, på någon site. Men de här har jag nog tänkt att ha mer på tävlingar och löpband. De var nästan för snygga för att skitas ned! ;-) Och likadant är det med Salming-kläderna, satan vad snygga de är. Så en tröja till blev det. Sen var det en massa snabba inhopp på ett antal affärer och det blev även lite mat på restaurant Kalori. Bra mat och trevlig personal. Nja, Felix och Ullis var inte stormförtjusta men jag gillar det.

På vägen hem så hoppade vi in vid Kungens kurva och där köpte vi lite till morgondagens Nyårsjogg och dess utlottning. Hoppas många kommer. Och just ja! Ullis råkade köpa en jäkla massa prydnadskuddar för 1400kr! Men det är nog delvis mitt fel för efter en halvtimme på HM så går jag in och säger: -Köp alla! Tjejen som hjälpte Ullis tyckte jag var väldigt snäll. "Vad snäll man du har!" Själv reagerade jag först när hon sade att jag var snäll. Oj då, vad har jag sagt?, tänkte jag. Trodde bara jag tänkte högt... :-)

Ytterligare ett snabbstopp och då i Södertälje, där vi köpte in lite gott till tidigare nämnda Nyårsjogg. Bara hoppas det blir många som kommer. Bäst att vara utvilad imorgon bitti så man orkar och hinner fixa iordning allt innan.

Väl hemma så blir det faktiskt hämtmat och sen undrar Ullis om vi inte skall skippa simningen men jag är riktigt taggad och snart nog så går vi bort mot Safiren. När vi skall börja så ser jag att Helena och Maurice är där och simmar och det blir lite prat med dem. Efter ett tag så ser jag Rainy och Tokan stå i varmpoolen och titta, jag vinkar förstås. Och sen drar jag igång. Det går väl hyfsat, iaf klart bättre än förra gången. Men det blir inget direkt intervallpass och Ullis verkar inte så taggad och simmar inte superlångt innan hon börjar träna lite annat. Som voltvändningar och studera hur jag simmar och just idag har jag börjat testa en annan sparkteknik med benen. Jag hade under dagen studerat en viss teknik i ett triathlonmagasin. Och sjutton om det inte funkade rätt bra. Ibland så tyckte jag att jag fick en helt annan vridning och liksom fick farten med mig på ett annat sätt. Men jag tryckte inte på laps och det gör att jag inte riktigt vet till hundra procent vilken fart jag hade. Och sen verkar det inte riktigt stämma på sista hundringen och sen nedsimmet. Men det gör inget, det kändes rätt bra och jag är redan sugen på nästa simpass. Snart nog så var klockan slagen och det var dags att gå upp ur poolen. Det blev nog inte mer än 1200-1300 meter, vet inte till hundra procent som sagt var.

Så var det då Julafton och Ullis och jag tänkte gå upp tidigt för att springa. Men vi sov lite länge men tumma på löpningen tänkte jag verkligen inte göra. Men däremot så vågade vi inte besöka lillebrorsan, med familj, så som vi alltid brukar göra. Han hade blivit riktig förkyld och jag satsar ju stenhårt nu på ett riktigt bra Ironman 2017. Kanske kan låta dramatiskt men det är ett val vi, eller iaf jag, gör. Så det fick vi tyvärr ställa in. Men vi ville däremot lämna några små julklappar till deras barn. Men först jogga. Vi körde lite enkelt jogg och röda mössor hade vi. Det blev lite blandat med både asfalt och grusvägar. Tror det blev strax över 8 km, det fick duga. Sen in i duschen och fort iväg till brorsan då. Lite snack utanför dörren och sen iväg igen. På vägen upp så skulle vi ta upp barnens kusin och vi irrade omkring lite i Älvsjö. Sen till Ullis storesyrra och där var det trevligt värre och vi avslutade med ett roligt julklappsspel och alla blev nog nöjda. Stackars kusin Eric blev utan men blev kompenserad på annat sätt så det var med flaggan i topp vi åkte hemåt. Och där myste vi i vår egen lilla familj och delade ut julklappar. Alla blev supernöjda och jag är så stolt över alla. Hur man liksom bryr sig om andra mer än om sig själv. Det värmer i hjärtat! :-)

Och hos grannen hade snälle Hasse Hemström varit och ställt av sin häftiga Tacx I-magic, som är en virtuell cykeltrainer och jag är så jäkla nyfiken nu. Direkt morgonen efter så är det jag som knackar på dörren hos grannen. 

Så var det lördag och vi skulle vara barnvakt till brorsbarnen, de gillar vi skarpt men vi är också rädda för att bli förkylda och nu var det visst en sådan gång. Killarna hade varit rätt snoriga i början på veckan, sades det. Men vi hörde inget mer och trodde väl att de var friska nu. Som vi tränar så vågar vi nästan inte ta hand om dem när de är sjuka. Men iaf. Det var bråttom att hinna både träna och slänga lite sopor på tippen så vi försökte komma iväg redan klockan 08.00 Det var nästan Mission Impossible men vi försökte verkligen men innan man hade fått i sig tillräckligt med kaffe så hade klockan tickat på. Vi kom iväg runt 09.30, tror jag. Lite småsegt i början men det är inget konstigt så här på morogonen och snart nog började det kännas bättre men jag kände mig nästan sårig i halsen. Typ som att kylan börjat ta hårdare på luftfrören och man börjar ju fundera på om jag också fått någon ansträngningsastma. Det pågår ju en rätt infekterad debatt just nu. Men men, tankarna fanns på det ena och det andra. Min teori har ju hittills varit att jag är så stel i kroppen och det är därför som jag har så hög puls i början på alla pass. Nu med ansträngda luftrör så kanske det är mer troligt. Bara kom med tankar och idéer, det uppskattas. Själv har jag inte mer än lite vaga teorier. Klart jag kan gå till läkaren men det är alltid bra att filtrera lite själv först.

Men till passet då! Jodå, det rullade på fint och det var riktigt skönt. Det kändes lite småsegt på väg in mot Västerljung men kanske går det lite uppför där? Det känns som det är rätt platt men både Ullis och jag reagerade på att det kändes tungt ett tag och strax efter Norrbyvallen så gick det lättare igen. Nåja, vi springer igenom Västerljung och kommer ut mot öppna fält. Fy bubban vad kallt det är och det känns inte som jag behöver ta i så mycket längre i ren joggingfart och det är klart att man kan frysa mer då. Men det skulle bli värre. Efter att ha sprungit igenom Trosa så är det ut på Åda-rakan och nu är det rak motvind och det kändes ända in i märgen. Och Ullis började känna av att hon sprungit väldigt mycket på slutet. Till slut är vi framme och sista kilometern var jobbig även för mig. Längden tog ut sin rätt men i det stora hela kändes det lätt. Vi mötte även El-Johan på slutet och slängde några ord med honom.

Efter duschen så slängde vi oss in i bilen och hann även slänga lite på tippen innan det var dags att hämta barnen. De börjar nästan bli självgående nu och har till min stora förtjusning blivit fotbollsfrälsta och vill nästan ständigt se på fotboll. Ullis dock inte lika förtjust... :-) På natten sen så fick jag klämma mig in på en kant i min och Ullis säng och smågrabbarna tog upp resten av platsen och rätt som det var så hostade någon grabb mig rakt i ansiktet och det snorades hejvilt! Hjälp! Jag låg där livrädd för att bli sjuk. Bara att hålla tummarna nu.

Lördag och jag kände mig fortfarande lite sliten och hade nog hellre sett ett långpass imorgon än idag. Men Ullis var riktigt het på att vi skulle ut idag och tidigt skulle det vara eftersom vi skulle vara barnvakt också. Jag ligger och drar mig bra länge men snart får Ullis upp mig och jag får ligga och röra leder och liksom vakna till. Knaka ut händer och fingrar samt röra fotlederna. Snart kommer jag iaf upp ordentligt och Ullis har bakat några Paleo-plättar. Det smakade riktigt bra och det blev även en påtår efter det. Och sen ringer Svarte Petter och bjuder in sig själv på kaffe och ville diskutera lite - trevligt! Efter det så är det bråttom ut och kroppen känns stel och det är också rätt kallt. Pulsen går som vanligt, iaf för mig, upp i början men efter någon kilometer så är det okey och ben och leder fungerar som det skall. Och det dröjer bara någon kilometer till så känns det helt perfekt och det känns som om man kan springa hur långt som helst. Men det är blåsigt och när vi närmar oss Västerljungsrondellen är det lite mer öppet och vinder tar tag i en. Och när vi viker av mot Trosa får vi vinden rakt i ansiktet och Ullis väljer först att lägga sig bakom men känner inte att hon vinner så mycket på det. Kanske gjorde hon det, iaf lite grand, för mot slutet av motvinden så har mina krafter nästan försvunnit. Pust, det var riktigt jobbigt men kroppen känns fortfarande överjävligt bra och jag bara njuter. Vi fortsätter mot Vagnhärad och får nu vinden rakt i sidan och det är abslut inte lika jävligt men Ullis är lite sliten idag. Vi räknade förresten ihop våra träningstimmar igår och det verkade som om jag för första gången har tränat mer än Ullis. Så vi satte oss med dator och träningsdagbok och kollade igenom alla pass. Och tror ni inte jag fick sitta och manuellt föra in pass på pass, på pass, på pass... Satan i gatan! När allt var klart så var hon som vanligt lite värre än mig men nu var det iaf väldigt nära. :-) Snart var vi iaf inne på sista biten in mot Vagnhärad och hade vinden i ryggen, det kändes riktigt bra och visst blev jag lite sliten av passet iaf. Vi snittade rätt lugnt idag och hade 6'09/km och det märktes även på pulsen som var låga 138 i snitt. Sträckan blev 17,34 km. Tack kroppen och tack älskling för att du alltid driver på! :-)

Måndag och långpasset från igår, dvs Saltå-Joggen, kändes rejält och det märktes att man inte kommit upp i några riktiga långpass efter Kalmar Ironman. Och i kombination med den obefintliga uppladdningen gjorde att kroppen mådde pyton. Och även Ullis kände sig sliten så vi passade på att besöka svärmor och fick med oss Felix. Trevligt med fika och det blev prat om allt möjligt roligt. 

På skolan har jag passat på att sätta mig i massagestolen fast idag glömde jag helt bort att det var måndag och åkte hem lite för tidigt. Som tur var så hade vi inget särskilt idag.

Ja, det här var en helt underbar dag, på alla sätt och vis. Jag hade kämpat in i det sista med betygen och det var verkligen jobbigt några gånger. Men hursomhelst. Jag kände att jag inte kunde gjort bättre. Men det är klart. Med facit i hand så finns det alltid saker man kunde gjort bättre, så är det förstås. Så det är lite med vemod man lämnar klassen och vilken klass jag har haft. Eller vilka klasser, skall jag väl säga. Jag har haft två klasser men varit mentor för en. Och de är faktiskt rätt olika som klasser men jag har helt klart fått bättre kontakt med "mina" klass. Men det kanske beror en hel del på att jag varit just mentor. Men nog om det nu. Jag ville göra något extra och satte mig kvällen innan och skrev något om varje elev och jag var nästan rädd att jag inte skulle ha något bra eller roligt att säga om alla. Men det var verkligen inga problem. :-) Men tiden gick ju och jag skulle ju även klistra på texten, och en bild, på varje kuvert. Jag är på skolan i rätt god tid men det tar mer tid än jag planerat så en lärare får gå och säga till min klass att jag blir lite sen. Sen fortsätter en kollega att göra klart mitt jogg och jag kan gå och släppa in min klass. Så himla snällt och jag är dig evigt tacksam, M! Men jag är rätt så stressad och jag vill passa på att säga något fint men jag är tagen och det blir mest en massa svammel men de verkar förstå mig. Sen skall vi ut och biträdande rektor Maja håller i vår skolavslutning och det är lite uppträdande och jag själv är uppe och sjunger, halvt oförberedd och det blir fel på några ställen. Men som tur är så är jag inte själv. Utan det är nästan alla lärare. Och min härliga klass skanderar "Niclas, Niclas!" Ha ha!

Efter det går vi in och det är dags att dela ut betygen och jag läser upp varje brev. Och jag kunde verkligen stå för alla. Men innan det så fick jag såååå mycket fint av eleverna. Helt otroligt många och fina saker. Det är blommor i massor, presentkort på Clas Ohlson, fin choklad, en jättekorg med massor av fina ostar och även en Prosescco! En cool äppelskalare, böcker, en med gåtor och en grillbok. Flera jättefina brev och jag är så tagen! Och ha ha, det höll jag på att glömma. Ett litet paket där det stod "Från en hemlig beundrare". Och så är det två kondomer i! :-) Men de som gjort paketet kunde inte hålla sig och de fnittrar hysteriskt! :-) Ja, det är så mycket så jag är helt tagen. Men nu är det Felix student som är på ingång och jag får bråttom hem. Väl hemma är det full fart iväg, efter att jag satt blommorna i vatten, Ullis är nästintill chockad över alla presenter. Väl framme, vi är förresten i ganska god tid, så är det bara att vänta. Sen börjar det med fin sång och en lite tal innan eleverna får sina betyg och får springa ut. Vi är flera stycken som hejar och tjoar och Felix har varit så duktig, jag är riktigt stolt! Riktigt grymma betyg! Efter det skall han åka på flaket och det är så många så vi ser honom inte förrän de skall kliva av men vi fotade hejvilt!

Väl hemma så är det ett ordentligt uppvaktande och han fick så många fina saker och pengar! En riktigt grym dag och jag hoppas det blev en dag att minnas för resten av livet. Själv så upplevde jag inte mitt studentfirande i närheten av det här! Det verkar vara så mycket större nu. Men kanske förstod inte mina föräldrar innebörden då.

Lördag morgon och Ullis hade bokat in stationsträning och jag tänkt följa med men hade inte hunnit boka. Men innerst inne trodde jag nog att det skulle finnas en plats kvar iaf. Tyvärr så var det ju ingen som vaknade i tid så vi fick stressa som bara sjutton. Och jag kände mig lite risig också men tänkte iaf prova lite grand. Väl på plats, vi vaknade förresten kvart i åtta och det hela började sen 08:25, så var det bara att hoppa in på uppvärmningen och jag såg att det blev en lucka bakom en kille jag känner. Och det tänkte jag skulle bli bra så får han sköta all viktinställning och så fick det bli. Det blev ett bra pass och sen lite mer flås som avslutning. Väl hemma så hann jag inte duscha förrän jag hörde att det plingade i butiken och jag sprang ned. Där tog jag emot en kunds skidor och strax efter så kommer J och när det ringer på hans mobil så är det hans sambo och jag busar och svarar. Hon hör först inte att det är jag och det blir lite roligt. Snart nog så är även hon där och sen kommer det några stycken till och det är lite kläd- och skoköp på G. Snart nog så kommer en inbokad kund och jag fortsätter jobba så får Ullis hjälpa till med det andra istället. Fullt drag iaf och sen måste vi stänga butiken någon timme innan då grabbarna har bokat in bio på Mall of Scandinavia. Det går rätt fort tid och vi känner oss säkra på att det skall finnas bra med parkeringsplatser men det är rena kaoset. Det står att det är ledigt och lyser även grönt på lamporna i taket men det stämmer nästan aldrig. Fy bubban. Jag tror vi snurrar runt i parkeringshuset i tjugo minuter innan vi har tur och får en plats. Yippie! Sen letar vi reda på både toaletter och snart nog även en restaurant. Det hela är lite väl dyrt och inte någon riktig kvalitet. 600 kronor för lite snabbmat, som det kändes som iaf, och helt klart har man ätit godare för det priset. Iofs så var det för alla fyra och kanske hade vi lite otur med just den thai-restauranten. Nåja. Ungarna försvann snart nog till bion och Ullis och jag knallade runt lite och kollade i affärer. Men jag kände mig lite sliten och låg och tyckte det var jobbigt och visst började jag att hosta lite. Men attans då! Vi ser att Mårten Nyhlen, med reservation för stavningen, finns på Intersport och det är någon Selfie-tävling. Vi kommer oss inte för att täva då men när vi är uppe på våningen ovanför, och ser ned till Intersport, så busar vi lite och tar någon Selfie och skickar sen in. Sen känns det som evigheter innan barnens bio slutar och vi kommer på att vi inte riktigt har koll på vart vi ställde bilen och passar på att leta reda på den och bara det tog nog tjugo minuter. Det kändes rätt viktigt då vi ville hem ganska fort och se på Mello.

Filmen slutar och vi sammanstrålar med barnen och det går rätt fort att komma ut på motorvägen. Lite dåligt väder och man får något litet släpp i mittkanten så man får ta det lite försiktigt. Väl hemma så hoppar barnen av vid affären och köper lite gott och Ullis och jag slår på teven. Vi hade sett och hört lite från Ullis mobil men det blir ju inte riktigt samma ljud. Och Daniel Lindgrens låt påminde väldigt mycket om den där kända låten, som jag just nu inte kommer ihåg vad den heter. Men det är säkert tillräckligt lite för att klara sig. Personligen så gillade jag den sista tjejen bäst. Viktoria. Och vad händer sen då? Jo, jag sjuknar in och jag hoppas att nattens sömn skall fixa det men icke sa... jag! :-( Så nu är jag sjuk och det är mest synd om mig i heeeela världen...