Torsdag och första lektionen var på plats. Det regnade fortfarande så jag ville låta första löpningen utomhus vara frivillig så det fanns även möjlighet att springa inomhus. Två kilometer skulle man transportera sig med apostlahästarna och gärna i hyfsat rask takt. Några gick ut och när nästan alla var igång inomhus gick jag ut och kollade läget med dem. Jag passade på att själv springa två kilometer, då jag ändå var ute. Nu var knät tejpat så det kändes helt okej. Det var runt tio stycken som trotsade vädrets makter och när jag var klar så gick jag in och några var kvar. Efter att alla var klara så var det en hel del badminton och jag hoppade in ibland. Sen hann jag äta och det var en underbart god soppa. Det blev återigen lite djupa samtal och det känns som jag har hållt inne känslor för länge nu. Typ som jag måste få gråta ut. Men det fick vänta. Sen hem och ha en lektion på meet och efter den så fick jag hålla en lektion på meet via min mobil för att kunna hinna till tandläkaren, för en sista kontroll. 

När jag kommer hem så ser jag att klockan är lite över 16 och jag kommer på att jag glömt att posta ett brev och rusar iväg! Jag hinner precis posta det när mobilen ringer och det är Ullis som undrar om jag är ute och springer. Hon har förstås sett mig då jag rusade iväg. Vi äter lite och sen skall Ullis ut och springa och vill ha sällskap. Jag är egentligen inte alls i mood och vill bara landa men jag ställer upp och följer med på cykel. Nu började det bli bråttom. Larma av, hämta cykel, pumpa och jag fick komma lite efter dem. Så drar jag iväg och de har hunnit långt. När jag kommer ikapp dem så möter vi samtidigt min morbror och moster och med tanke på vad som hänt så stannar jag förstås. Jag vet inte vad det är men jag kan inte sluta prata och jag borde förstås landat i mig själv först. Nu kommer alla känslorna på en och samma gång typ. Sen iväg och känslan av att jag inte gråtit ut, på ett tag, kommer över mig. Men nu är det lite träning som gäller. Det tar ett tag att komma ikapp och i början var vägen nysladdad och väldigt tung. När jag är ikapp, efter motorvägsbron, vi körde Lundbyrundan medsols, så blev det bättre väg, iaf för att cykla. Så nu blev det väldigt, väldigt lugnt för mig. Men det var skönt att få lite luft. Väl hemma så var det som jag inte tålde så mycket, jag behövde egentligen gråta ut. Det var för mycket känslor som blivit instängda. Men de fick liksom vänta och vi avslutade med att bara kolla på teve och någon ny serie. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Torsdag och jag sammanställde Tub-enkätsvaren lite fort då jag var nyfiken. Det ser riktigt bra ut och vi kan slå oss för brösten.  På mentorstiden körde jag lite Pling-plong och det gick bra. Riktigt kul! Sedan gick jag en liten promenad med någ...

Usch! Jag var riktigt trött när jag tog mig till jobbet men väl framme så hade jag en lucka och fixade med lite privata saker som att söka jobb, fixa kring vårat TUB-lopp och skickade in kring föreningarnas dag i höst. Sedan hade jag en lektion me...

Nu skulle vi åka hemåt och jag som precis skrivit att jag skulle vara med på alla träningar framöver men jag orkade inte korrigera. Saker kommer ju alltid att komma emellan. Det var i alla fall en underbar morgon och vi försökte suga ur det sista ...

Knäet kändes mycket bättre och jag tänkte att jag provar väl att jogga idag. Lite rörelse kan nog skynda på läkningen, kanske… Vi startade med en morgonlöpning och det blev fem och en halv kilometer. Sedan frukost på det. Positivt var at...

Jag vaknade med världens smärta i knäet, det hade verkligen låst sig. Flera gånger fick jag ta flera minuter på mig för att värma upp det och försöka få ut det innan jag kom upp ur sängen för att gå på toaletten. Då ångrade man att man hade druckit l...