Torsdag morgon och den var oerhört svår. Det var så många känslor i omlopp så det liksom rann över. Rykten om att hjärtproblemen gick i släkten och förstås egna tvivel samt Jockes bortgång gjorde att det blev för mycket. Jag grät och var arg och det var skönt att få ut känslorna men det tog på kroppen. Självklart kan det ligga i släkten och vara ärftligt och därför är det ännu viktigare att ta hand om sig. Det borde heller inte vara någon uppoffring men jag kommer förstås att kolla upp det. 

Efter min urladdning så kändes det bra och vi var redo att ta oss an dagen. Vi började med att hämta hem motorcykeln och den kändes annorlunda, klart annorlunda. Efter några minuter var jag van och det var en helt annan, men bra känsla. Den var säker i kurvorna och han hade smörjt upp det mesta. Han fick ju inte ens ned stödet och jag hade ju blivit van vid att liksom sparka till det. Och kurvtagningen var en njutning, jag har nog inte kunnat åkt bra på ett bra tag men då blivit van vid det. Väl hemma så tar vi lite kaffe men snart nog så gör vi oss iordning för en liten sväng till Björnlunda glassbar. Eftersom kedjan börjar bli utsliten så håller jag igen lite men det är nog max 500 mil kvar på den så vi får se om jag fixar det då jag ställer av hojen eller tidigare. 

Väl framme vid glassbaren så hejar jag på en gammal kollega och ett litet barn känner igen mig från skolan och hälsar. Vi äter den goda glassen och snart är vi på väg hemåt. Vi passar på att åka förbi Lina med lite kort och grattar Oliver, som fyller 18 år idag. Vi har redan gett honom present och eftersom Vicke känner av en förkylning så går vi inte in. 

Sen åker vi hem och fixar lite på tomten. Nu är allt stubbfräs i säckar och det blev så mycket. Ullis skall springa med Tanjis och jag tänkte passa på att blogga om gårdagen men datorn håller på med uppdateringar och det var verkligen tid. Så mycket tid så jag somnar och vaknar när Ullis kommer hem... Ojdå! 

Vi bestämmer oss för att ta några kontroller och åker till Trosa. Jag har hunnit kolla in en lämplig rutt men frågan är om man orkar den biten. Det värsta som kan hända är att man får strunta i några och ta dem en annan gång. Vi börjar iaf och ställer bilen vid skidbackens parkering. Nu börjar vi och helt klart är det mycket i skogen idag och det börjar med en hyfsad enkel terräng men snart blir det värre och satan i gatan vilken topografi! När man ser att kontrollen är hyfsat nära men att det är supersvår, och brant, terräng så tvekade man. Men omvägen skulle bli så lång så vi chansade. Det är bra tempo men väldigt många höjdmeter på kort bit. Sen är det klippor man får hoppa över och det är kul men lite läskigt. Sen imponerade jag på mig själv då jag, utan att använda appen, genade rakt på nästa kontroll då det typ inte fanns något att gå på. Appen fanns ju alltid i reserv men bara genom att passa kartan, precis vid kontrollen innan, så tog jag ut riktmärken långt fram och försökte följa dem. Alltid kul och Ullis var också glad. I början var hon lite låg på energi men kom igång alltmer. Sen ser vi solen och den är knallröd! Wow! Vi försöker springa fram så vi får någon lucka men vi är verkligen mitt ute i värsta skogen och solen täcks hela tiden av en massa träda. Så irriterande och jag har aldrig sett den så knallröd förut. Vi får inte till något bra kort men blir ändå rejält tagna av det vi såg. Sen inser vi att vi måste gena över en stor sankmark och det är också kul men jobbigt. Så sjukt svår terräng idag och fastän vi var ute i hela 1 timme och 43 minuter så kom vi inte mer än drygt fem kilometer! :-0 Men kontrollerna tog vi och det var kul. 

Väl hemma var det dusch och sen ett avsnitt av the Sounds. Men nu börjar vi båda att tröttna då man liksom inte vet varför huvudpersonen håller sig gömd. Sen sängen på det. 

En ny hoj?               Den knallröda solen som inte syns  Bra jobbat idag, älskling!