Onsdag och jag kom upp bra och snart satt jag på motorcykeln mot jobbet. Jag valde att inte ta med så mycket då jag snart skulle vara tillbaka hemma. Dessutom hade jag planerat att prata lite med chefen efter första lektionen. Efter lite instruktioner och hjälp, då och då, så satt jag i solen  och njöt lite då eleverna var ute och orienterade. Ibland fick jag hjälpa till lite och när de droppade in så hör jag en tjej nynna på stad i ljus och jag tittar lite nyfiket på henne och ler. Då kommer hon på sig själv och säger att hon hade hört min sång till Jocke och att det var fint. Efter lite snack med chefen, och några kollegor, var jag på väg hem igen och snart var det meet igen. Under andra meetet så händer det dråpliga. En elev är ute och går och solen lyser verkligen ordentligt och det ser mysigt ut. Jag tar datorn och går ut mot hammocken men det finns inga dynor ute och på grund av vattnet som hänger i taket så vågar jag inte sätta mig utan går in. Jag känner mig nog lite trött men tänker inte så mycket på det. När jag går ut mot altanen så missar jag ett trappsteg helt och bara faller handlöst. Som tur är står en soffa där så både jag och datorn landade hyfsat bra men jag får ont i vänstra axeln och jag blir lite chockad. Minst en elev ser allt och undrar hur det gick och frågar flera gånger. Ja, herregud! vad var det som hände!? 

Efter meetet så var det ytterligare ett meet men med kollegor. Nu börjar jag känna mig rejält hängig och efter det så bara måste jag sträcka ut och jag kan knappt hålla mig vaken då Ullis ringer. Jag somnar och är rejält trött även då jag vaknar. Jag fortsätter att vara trött och när jag skall fixa lite med paviljongen så ser jag allt det gula och misstänker att det är pollen som spökar. Jag känner nog av sånt och på ett Stockholm marathon blev det extra tydligt. Jag var supersänkt i början och sen, efter ett rejält regn, så bara lossade allt och jag sprang om bra folk med ett jäkla fart.  Hursomhelst så blev det allt bättre och snart hade jag själv satt upp hela paviljongen och ställt fram möbler, det var skönt. Tim hade redan fått sitt nya padelracket och nu väntar vi på mitt och Ullis. Det jag beställde till mig, från Spanien, verkar komma imorgon men informationen om Ullis racket, som skall skickas från Sverige, är lite sämre. Men men, det borde ju inte ta längre tid. 

Det kändes som evigheter sedan jag var på skolan och det är förstås på grund av lovet och sedan var jag ju borta ett tag i samband med Jockes bortgång. Jag har för övrigt lyssnat en del på min sång till honom, det ger lite styrka. Det kanske låter lite konstigt men så är det i alla fall. Det är oerhört svårt att veta om det man gjort själv är bra men jag har börjat landa i att det ändå var en helt okej gest. Helt utan några hjälpmedel och visst kunde jag sjungit lite bättre men det kändes som det var good enough på både känsla och sånginsats. 

Hursomhelst så hoppade jag på motorcykeln och som tur var så kom jag på att jag glömt mobilen och hann vända tillbaka och hämta den. Väl på skolan så blev det förstås lite prat med kollegor och sedan kom några elever som hört nyheten och alla var så glada, det var roligt. Men klassen som jag hade först hade ingen aning och när jag tog upp det så bröt applåder och jubel ut, härligt. Hursomhelst så började jag nu med lite orientering och efter klasserna så var det bråttom hem för att koppla upp sig på meet och jag kom några minuter försent. Men det hade jag redan förvarnat om. 

När Ullis kom hem så fixade vi lite mat och sedan hade jag ett möte som jag drog iväg på. Vi kunde sitta ute så jag tyckte det var bättre än meet, den här gången. Efter det så kände jag hur orken var borta och det hände inte så mycket mer utan vi avslutade kvällen med att titta på Sverige springer, i sängen.