Torsdag och första lektionen var på plats. Det regnade fortfarande så jag ville låta första löpningen utomhus vara frivillig så det fanns även möjlighet att springa inomhus. Två kilometer skulle man transportera sig med apostlahästarna och gärna i hyfsat rask takt. Några gick ut och när nästan alla var igång inomhus gick jag ut och kollade läget med dem. Jag passade på att själv springa två kilometer, då jag ändå var ute. Nu var knät tejpat så det kändes helt okej. Det var runt tio stycken som trotsade vädrets makter och när jag var klar så gick jag in och några var kvar. Efter att alla var klara så var det en hel del badminton och jag hoppade in ibland. Sen hann jag äta och det var en underbart god soppa. Det blev återigen lite djupa samtal och det känns som jag har hållt inne känslor för länge nu. Typ som jag måste få gråta ut. Men det fick vänta. Sen hem och ha en lektion på meet och efter den så fick jag hålla en lektion på meet via min mobil för att kunna hinna till tandläkaren, för en sista kontroll. 

När jag kommer hem så ser jag att klockan är lite över 16 och jag kommer på att jag glömt att posta ett brev och rusar iväg! Jag hinner precis posta det när mobilen ringer och det är Ullis som undrar om jag är ute och springer. Hon har förstås sett mig då jag rusade iväg. Vi äter lite och sen skall Ullis ut och springa och vill ha sällskap. Jag är egentligen inte alls i mood och vill bara landa men jag ställer upp och följer med på cykel. Nu började det bli bråttom. Larma av, hämta cykel, pumpa och jag fick komma lite efter dem. Så drar jag iväg och de har hunnit långt. När jag kommer ikapp dem så möter vi samtidigt min morbror och moster och med tanke på vad som hänt så stannar jag förstås. Jag vet inte vad det är men jag kan inte sluta prata och jag borde förstås landat i mig själv först. Nu kommer alla känslorna på en och samma gång typ. Sen iväg och känslan av att jag inte gråtit ut, på ett tag, kommer över mig. Men nu är det lite träning som gäller. Det tar ett tag att komma ikapp och i början var vägen nysladdad och väldigt tung. När jag är ikapp, efter motorvägsbron, vi körde Lundbyrundan medsols, så blev det bättre väg, iaf för att cykla. Så nu blev det väldigt, väldigt lugnt för mig. Men det var skönt att få lite luft. Väl hemma så var det som jag inte tålde så mycket, jag behövde egentligen gråta ut. Det var för mycket känslor som blivit instängda. Men de fick liksom vänta och vi avslutade med att bara kolla på teve och någon ny serie.