Torsdag och idag orkade jag springa till bussen och kände att jag återhämtade mig helt perfekt. Kanske är jag back in business igen. Så gott som det kan gå alltså. 

Jag började med klassen där jag har en riktig talang i pingis och jag tjatade återigen om att han måste gå till Nyköpings bordtennisklubb och det vore ju så kul om han gjorde det. Det blev även så att vi avslutade med att spela lite pingis fastän lektionen var över för jag hade en lucka efteråt. 

Sen blev det lunch med några elever som prompt skulle äta med mig. Efter lunchen så blev det återigen volleyboll och nu blev det fantastiskt spel och jag skämdes som en hund då jag förstörde bra spel. 

Några elever ville fortsätta lite och det verkade ju inte komma någon efteråt så varför inte. Finns chansen så är det ju bara att köra. Jag servade på ordentligt och de ville verkligen klara av servarna. 

Sen sprang jag till bussen för att hinna med och jag hann precis med stadsbussen och snart sov jag på den andra bussen och vaknade precis i tid. 

Väl hemma så slappade jag bara och tog igen mig en timme innan jag fixade mat. 

Ullis och jag åt och jag fattade inte vad det var som luktade i kylen och jag tyckte jag kollade allt. Lök behövde jag inte fixa utan det var ju upphackat sedan vi åt tacos. Jag får lite ont i magen och inte ens då förstår jag att det är löken som nog stått mer dagar än jag trott. 

Jag kommer på att ringa och ångra mig och det går bra. Givetvis vill de alltid få en att ändra sig men jag var bestämd och sade att de inte skulle försöka. Jag hade bestämt mig. 

Ullis vill springa på Stensund och gav förslag att bada efteråt och det tackade jag inte nej till men jag visste inte om jag skulle kunna springa för nu var det länge sedan och jag har haft ont i knät hur länge som helst. Jag sade att jag kan chansa men att hon kanske kunde springa några varv själv om det inte gick. Jag såg att hon helst ville springa med mig och det skymmer jag rätt snabbt. Hmm, hoppas jag inte gör henne besviken, tänkte jag. 

Vi kommer iväg rätt snabbt men jag hittar inget bra att springa i för jag har ju inte sprungit på länge och tappat lite rutiner. Det får bli i mina vardagskläder, typ. Det är halvtjocka Adidas-byxor och en hoodie. Rätt snabbt känner jag att det blir varmt men framförallt är det jobbigt. Det går sjukt segt i början men Ullis är snäll och anpassar farten bra. Det brukar dock släppa så jag hoppas på det. Det dröjer dock länge och snart har det tagit så lång tid så tiden tar ut sin rätt och jag får det inte att släppa alltför mycket. Det skymmer och vi vänder efter typ 25 minuter och springer samma väg tillbaka. Jag är livrädd att ramla och krossa bilnyckeln så den lämnar jag till Ullis. 

När vi är tillbaka så vill Ullis köra en extrarunda men det är omöjligt för mig så jag stannar vid bilen och hämtar våra grejer och vi bestämmer att vi möts vid bryggan. 

Jag joggar en liten bit till, mest för att inte hinna bli kall då det säkert blir extra jobbigt att komma i. 

Snart är Ullis där också och vi tar av oss fort och sen kliver vi i. Burr! Det måste blivit lite kallare och vi är kanske bara i cirka tio sekunder och sen känner jag fötterna försvinna. Upp och vi laddade på lite extra och nu var vi säkert i det dubbla och man fick en härlig kick. Jag doppade även huvudet och det var riktigt skönt. Dock hade jag inga extra byxor och gick till bilen med en handduk runt kroppen. Funkade faktiskt bra fastän det börjat bli kallare. 

Hem i bilen i kalsonger och det var bara att hoppas att man inte skulle bli stoppad. 

Vi skrattade och sade att vi bor fantastiskt för fastän vi bor centralt så kan man utan problem gå ur bilen utan att någon ser. 

När jag går ur bilen så ser jag jag inte att en person med hund går förbi precis och måste förstås ha sett mig... 

Onsdag morgon och givetvis tog jag hjärtmedicinen direkt så nu skall jag vara på banan men det fanns i alla fall ingen kräm för att försöka springa till stadsbussen men det verkade klart bättre än tidigare. I bilderna ser jag att jag tog kort på Telenors kundtjänst då jag skulle ångra ett avtal men man kommer ju alltid på det försent, då de har stängt. Nu kanske jag skulle komma ihåg det. 

På skolan så hinner jag knappt komma in förrän kollegorna undrar hur jag mår. Jag måste sett ut som ett lik igår. Jag förklarar att jag mår mycket bättre och sen kollar jag mailen och jag ser att skolkorten kommit och jag kollar lite snabbt in mig själv och konstaterar att jag faktiskt gått ned lite i vikt sedan kortet togs. Framförallt får jag chansen att plugga på namnen på de elever som jag fortfarande blandar ihop. 

Bra spel i volleyboll och jag kom själv igång bra och bara genom att själv deltaga så lär sig eleverna bättre, det är jag övertygad om. 

Snabb lunch då det var ämnesplanering och vi fixade iordning lite kontroller och det var ett jäkla pyssel. Precis på slutet kommer jag på ett knep men det är så dags då. Jag hittade en pincett i första förbands-lådan och då gick det lättare att få genom snörena. Bra att komma ihåg tills nästa gång...

Sen, efter sista lektionen så blev det en snabb kaffe innan det var dags att bege sig till Alpha och möten med alla idrottslärarkollegor och vi tittade på film och diskuterade den. 

Efter det var det bråttom till bussen och presis utanför möter jag några av mina elever och får höra att jag är den absolut bästa och skönaste läraren och det är lite high fives! :-) Det är en sådan jäkla boost att hela tiden få höra det och jag måste tillstå att jag fått den allra bästa starten men kan önska sig på nya skolan. Dock får man aldrig slå sig för bröstet för livet brukar ha en förmåga att visa sig på andra sidan om man blir för kaxig...  Hursomhelst är jag riktigt glad över mitt nya jobb. 

Jag får vänta lite på stadsbussen och blir lite orolig att inte hinna med nästa buss men det går bra. Jag sätter mig med en annan elev och vi pratar hela vägen hem så någon sömn blev det inte men det kanske var bra. 

Väl hemma blev det mat och sen var det bara att tagga till för ett core-pass med älsklingen. 

Kroppen är dock sliten och jag orkar inte alls så bra som vanligt och jag fuskar en hel del. 

Ullis är dock stark och kör även lite extra efteråt Jag kör en övning och väntar sedan in Ullis. 

Måndag och det skulle bli ytterligare en dag utan medicinen men idag skulle jag kunna hämta ut den. Jag var riktigt trött på morgonen men när väl lektionerna var igång så fungerade allt riktigt bra. Det blev dock värre efter lektionerna, när jag kom ned i varv. Då pep klockan konstant för alltför låg puls och för första gången kände jag verkligen av extraslagen och det kändes rätt olustigt i hjärttrakten. Under typ en halvtimme var pulsen konstant mellan 34-38 slag i minuten fastän jag ställde mig upp och försökte få fart på hjärtat. 

Jag gick tio minuter tidigare för att verkligen hinna med bussarna och när jag kommer fram till apoteket, i Vagnhärad, så har de inte fått medicinen och det är så irriterande. Han sade att det skulle komma imorgon och det är bara att acceptera. 

Jag gick och köpte lite till maten men det smög in sig en hel del socker, då jag var så låg, och det brukar ju bara bli värre i slutänden. Nåväl, det fick bli en sådan dag. 

Vi tittade lite på teve och sen bokade vi faktiskt en solresa i vinter. Det blir något att längta till. 

Torsdag men framförallt var det den 29:e, min födelsedag. Det är ju inte så himla viktigt att fylla år men det är ju kul och faktiskt lite genant att bli uppvaktad men det får man ju stå ut med. Folk vill ju gratulera och det är ju kul. 

Direkt när jag klev upp var det dock inte genant för där låg det en fin och gullig lapp från älsklingen och det var en underbar start. Dock var jag lite trött då jag gick till bussen och kanske är det bristen på hjärtmedicin och snart försökte jag sova lite på bussen. 

På grund av motorvägsbygget så kommer bussen återigen lite sent in till Nyköping och jag inser att det blir svårt att springa och jag orkar inte heller riktigt så jag chansar och sitter kvar. Det är dock bra trafik på slutet och jag hinner precis. 

Där kommer snart roliga Fille på bussen och han lättar verkligen upp stämningen. Jag råkar nämna att jag fyller år och sedan vet hela skolan det. Kanske inte bara på grund av honom men det spred sig enorm fort och i matsalen vill några börja sjunga men jag förbjöd dem då det kändes väldigt genant. Ja, ni läste rätt. Även jag har mina spärrar! :-)

Sen får jag meddelande från 1177 och jag får besked om att jag skall försöka få tag på medinen och jag fick även ett preliminärt datum för nästa hjärtoperation och det blir den 14:e december! Wow! Jag hoppar verkligen att den kommer att lyckas och det ställer jag in mig på. Det känns verkligen som det är hög tid och jag längtar efter att få komma igång igen och det på riktigt. 

Jag lyckas komma med på en rätt tidig buss då jag slutar tidigt på torsdagar och jag meddelar förstås Ullis om det spännande beskedet. På facebook, och andra sociala medier, så strömmar grattishälsningar in och det känns jättefint. Stort, stort tack! Det värmer!

Vi äter lite gott och så kommer älsklingen med en present och vilken present sen! Det är biljetter till kungliga operan och vi skall se på Trollflöjten! Wow! Jag visste direkt att det var Mozart men själva handlingen kunde jag inte och läste förstås på lite. Det blir riktigt kul och jag skulle boka platser men det tog vi mot kvällen. 

Ullis hade egentligen cykelpass men skulle ställa in det för min skull men det fick hon inte utan det var mer en present om hon följde programmet. Jag passade på att försöka cykla lite bredvid henne och snart var det dags. 

De har gjort om Zwift och det kom någon ruta man kunde klicka in och jag vet inte riktigt vad jag klickade i men jag valde D-varianten. Det var visst ett race och det kanske var dumt när jag bara skulle köra lite lätt. Men men... Jag kunde väl köra lite lätt i alla fall, tänkte jag. Det var dock lättare sagt än gjort för med "nummerlapp på bröstet" så går det inte att köra lugnt och efter ett försök att köra lugnt så såg jag mig trycka hårdare och hårdare och snart kved det i hela kroppen och jag drog ifrån flera grupper. Till slut var det väl bara en person jag kunde nå och snart var jag ikapp och han försökte göra ett ryck men sedan bevakade vi varandra och jag kände sedan att han var lite rökt och satsade lite hårdare och fick en lucka som ökade så sakteliga. Dock blev jag tröttare och tröttare och ibland såg han det och försökte några gånger men luckan var till slut närmare halvminuten men det är kort tid om man blir trött i en stigning för det slutade med ett berg där vi klättrade i tio minuter. 

Jag kom knappt av cykeln och Ullis var klar samtidigt och efter duschen satte vi oss och bokade platserna. Det var svårt att välja men till slut valde jag faktiskt längst, längst fram. Man skall inte snåla. Alternativet var hovlogen men det var lite skymd plats. 

Stort tack till alla som förgyllde min tack men förstås ett extra stort tack till min älskade fru! :-)

Ondag och det var dan före dan, dvs dagen före jag fyller år och då min mamma levde var hon alltid snabb med att ringa och gratulera mig. Alltså dagen innan och jag fattade ingenting. Det var ofta jag gick på det för jag hade ju faktiskt namnsdag då det är Lennart och det är från min farfar. 

Idag var det ingen som ringde och det gick obemärkt förbi under dagen. Roliga lektioner idag också och idag hade jag hyfsat tur med bussarna och Ullis var överraskad att jag var hemma så tidigt. 

Vi åt lite gott och sedan såg jag att det fanns platser kvar på Coren. Jag var inte supertaggad men bestämde mig ändå för att joina Ullis. Det brukar ju ändå bli bra då man kör på men nu har det varit sega dagar och kanske hänger det ihop med att jag har slut på hjärtmedicin och den är restnoterad. Jag passade på att skriva till sjukhuset och fråga om jag kanske skall hålla upp med medicinen då operationen ändå snart är på gång. Vi får väl se hur snabbt de svarar. 

Så var det då dags och jag var superseg och det var bara skönt att tvingas igång och jag kände mig ganska stark i det mesta men några övningar tar lite för mycket. Speciellt den där man skall luta sig mot den opererade axeln och sen värkte det jättemycket då man skulle luta kroppen sidledes med en kloss mellan knäna. Den fick jag skippa och ligga ned lite försiktigt på höften och lyfta. 

Väl hemma blev det dusch och lite teve och sen säng. Funkar det också. 

Tisdag och som vanligt gjorde motorvägsarbetet att det var omöjligt att hinna fram till den första stadsbussen så jag satt lugnt kvar och gick av vid bussterminalen och väntade in nästa. Det var ändå bra med tid och att jag kommer sex minuter efter dör nog ingen av. Det fanns ändå gott om tid att kolla mail och förbereda sig. 

Idag kände jag mig mogen för att själv hoppa in och vara med och sådant tror jag på. Att man själv är med mycket, det sporrar eleverna och blir en lite högre nivå. Givetvis kanske man inte har lika stort fokus på bedömningen men i det stora så är träningen viktigast för eleverna. För mig blev det bonus och när arbetsdagen var slut så dröp jag av svett. 

Jag hoppade in i duschen och försökte komma iväg så snabbt jag kunde. Tyvärr tänkte jag lite fel och blev kvar några minuter för länge och missade en stadsbuss och till nästa skulle det bli stressigt. Det slog mig att jag faktiskt kunde ta några landsortsbussar, som gick på andra sidan, då några ändå skulle förbi Tystberga trafikplats. Dock hade jag inte koll på tiderna så det var inget alternativ idag. 

Nästa buss var jag på men det skulle bli tight. När vi närmade oss terminalen så märker jag att det tjocknar på och då kommer jag på att jag kanske borde hoppa av och gå till centralen men kan jag verkligen vara säker på att den går förbi där. Hmm, det borde jag kollat innan. Jag väljer att sitta kvar och det var ett felbeslut för det har hänt en olycka vid terminalen och det är fullt pådrag med polis, ambulans och brandbilar. En stackars person har blivit påkörd och man såg fötterna sticka ut. De försökte skymma men det blev bara en sida men det var nog den viktigaste sidan. 

Bussen jag skulle på missade jag och jag gick till stan för att köpa en kaffe och nu känner jag mig riktigt låg och det blir både godis och choklad samt några drickor också. Attans! Mitt sug på att springa försvann och jag känner att jag börjar få ont i knät och det blir bara värre. Jag får halta till bussen och där snackar jag lite med en gammal elev och sen åt jag lite gott på bussen och somnade till en liten stund. 

Väl hemma så går det bara inte att springa och jag ställer in mig på att coacha lite och sen åka och bada och älsklingen hängde på. Hon hade badat igår och hade redan tränat klart idag så badet hoppade hon över. 

Lite coachning och vi välkomnade två nya och efter lite instruktioner så drog vi iväg och när jag sade att jag skulle bada så blev reaktionen ändå att de tyckte det var ett skäl gott som något att hoppa träningen. Jag förklarade också att jag var lite låg och att det går i vågor samt att jag väntar på operationstid nu. De skall inte gå och tro att de kan känna sig säkra för mitt sug på att komma tillbaka har aldrig varit större. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna mina tider och att de fortfarande inte är slagna. Host host! :-)

Till Stensund och där ute blåste det rejält och det verkligen emot men jag hade bestämt mig. Ruggigt kallt och så var det ned i vattnet och jäklars vilken chock! Jag kom ned och slängde mig bakåt men blev lite orolig att jag inte skulle orka tillbaka. Det var skitkallt! Fötterna började domna och jag kom upp. 

Nä, bättre känsla ville jag ha och efter någon minut gick jag i igen och nu tvingade jag mig kvar lite och känner att något händer i kroppen men fötterna var ett orosmoment. Känseln försvann och jag klarade inte av att vara nere mer än 30 sekunder. 

Efter att ha kollat i husvagen efter min medicin så drog vi hemåt och där kollade vi lite på teve innan vi lade oss ganska tidigt. Bra dag ändå! 

Måndag och det var dags att komma upp och jag kände mig relativt pigg och när jag fick springa till stadsbussen, då landsortsbussen kom sent, så märkte jag att flåset var tillbaka. De bygger om på motorvägen så bussen gick rätt sakta under en lång tid så det fanns inte mycket att spela på när jag hoppade av vid Centralstationen. Det blev till att springa hela vägen till till fruängsvägen och jag blev förvånad att jag inte blev andfådd. Väl på plats, i skolan, så drar jag igång en precisionsstafett och kände väl att jag kanske borde förklara vissa delar lite bättre då många blev osäkra. Fast efter ett tag var det full fart men jag såg att några ändå hade missuppfattat lite. Note to my self!

Sen fick jag chans till revansch på pingisen och nu kunde jag spela ut på ett annat sätt och killen undrade vad som hade hänt. Jag peppade honom och sade att jag var lite låg sist men att han ändå spelade väldigt bra. Jag fick slita för segrarna idag. 

Sen hem och på första stadsbussen står en hink med grus i och en stor spade. Det var väl lite tidigt att ta med bussen om det skulle bli halt. 

Det blir lite sent och vi äter gott och sen lyckas jag få med Ullis på en tur till Woodys så får hon köra lite mer motorcykel och nu gick det undan. Riktigt kul!

Vi avslutade med att titta på ett avsnitt av the Journey och nu var det sista avsnittet och det var kul. Helt klart fick de kämpa och även Therese Alshammar fick bita i på slutet. 

Torsdag och jag mådde pyton då jag vaknade. Jag var som en zoombie och fick verkligen kämpa för att komma upp och på bussen så skickade jag ett kort till Ullis för att visa hur jag kände mig och när jag senare såg på kortet så ser det hemskt ut. Jag brukar dock vakna till så det blir bra efterhand och jag räknade med det nu också. 

Mycket riktigt så kommer jag igång efterhand och jag prickade rätt med stadsbussen också så det fanns bra med tid att hinna vakna till ordentligt. Under första lektionen så var det bara fullt ös som gällde och man fick välja mellan flera bollsporter och en kille verkade riktigt grym på pingis men jag lyckades vinna några matcher i början innan jag sade att vi slår till med en tre-setare, då han ändå spelade riktigt jämnt med mig. Det var flera som blev intresserade och det var några grymma bollar där man räddade riktigt hårda smashar från nära håll. Så höll det på flera gånger och efter att jag vunnit de första två seten så ledde jag i tredje och hade till och med matchboll innan han började få ännu bättre spel och jag hade lite stolpe ut så snart hade han vunnit två set och det var avgörande. Riktigt kul och det slutade med att jag tappade tredje set och han vann välförtjänt. Det var faktiskt första gången någonsin jag fått stryk av en elev på någon skola. En lärare, på Ronnaskolan, fick jag faktiskt stryk av men han hade spelat i högsta serien i Iran men det blev bra matcher och jag vann kanske tre av tio matcher då. Dock så måste jag se till så att den här killen kommer till en pingisklubb! :-0

Efter det så tog jag en tur i skogen och ändrade en kontroll men jag blev inte helt nöjd nu heller då jag inte tyckte det fanns en tydlig brant, vid det aktuella området. Jag låter en kollega som jobbat på skolan flera år kolla upp den kontrollen. 

När det är dags för andra lektionen så tar jag lite fel på tid så jag ser att de sitter och väntar på mig och jag hinner precis komma in och skall sätta igång då det ringer från dolt nummer. Eftersom jag nyligen kontaktat Karolinska sjukhuset så känner jag att jag måste ta det och visst var det sjukhuset så jag ropar att det är två minuters paus. 

Det är min läkare och vi kommer överens om att vi gör ett nytt ablationsförsök och det har jag hela tiden varit inställd på medan han hela tiden pratat om riskerna att gå in på den vänstra sidan om hjärtat men jag känner att jag verkligen vill göra ett försök då det känns som om man definitivt kan må bättre. 

Läkaren menar på att han tycker det låter vettigt men han ville säkert höra mig vara bestämd så det kommer från mig. 

Efter det så körde jag igång lektionen och den gick bra och jag lyckades fokusera bra. 

När lektionerna var slut så hann jag gå en snabb sväng på några affärer och köpte lite presenter då det är mycket som hänt eller är på gång att hända. 

Efter det så går jag mot bussen och inser att det går en buss om två minuter och jag börjar tveka. Springa eller skita i det. Asch, säger en elev som jag precis stötte på. Spring, sade hon och kanske kan man få bussen att stanna vid den där extrasvängen. Jag springer och springer och när jag kommer fram så är det en äldre sävlig kvinna som tar en enorm tid på sig att hitta kort och sedan glasögon och så vidare. Busschauffören försöker att inte se irriterade ut men jag var desto gladare. 

På bussen försökte jag att sova lite grand men det var svårt. Jag tänkte säkert för mycket på den kommande operationen och säkert var jag lite uppspelt också. Jag verkligen längtar efter att få komma igång med träningen, speciellt att få träna med Ullis igen då vi peppar varandra bra. Nu är det som om jag drar ned henne lite grand till min nivå. 

På kvällen så satt vi och kollade lite om det fanns några bra resa till vintern men det verkar svårt.