Tisdag och när lektionerna började närma sitt slut så händer en sak som gör att jag bränner mitt sista krut och jag är helt slut då jag tar stadsbussen mot terminalen. Det är nu inte mycket som kan hindra mig från att gå in på Pressbyrån och köpa lite energi och så blir det. Med musik i öronen så nickar jag på en elev som jag normalt sätt pratar mycket med. Nu är det bara slänga fram godiset på disken, betala och gå ut till bussen. 

På bussen så hejar jag på en gammal elev och med lite godis i munnen så drar jag ned luvan och somnar. 

Väl hemma så hoppas jag att jag kan komma igång men söndagens långpass sitter fortfarande i och skall det bli någon träning så får det nog bli cykling. Ullis kollar upp vad hon skall träna och efter maten så drar vi igång. Jag försöker köra mitt aerobiska pass, på en timme, och kör igång. Det går bra men när det gått runt 20 minuter så händer något med motståndet och jag måste lägga in lättaste växeln och ändå trampa på låg kadens för att inte gå för högt i watt. Så jäkla irriterande och jag måste stålsätta mig för att inte bryta. 

Ullis verkar stark och det sporrar och själv känner jag mig förvånandsvärt bra i kroppen och det är mest mentalt jag får kämpa. Jag kommer dock igenom passet och det blir 70 minuter med upp- och nedvarvning. 

In i duschen och sen blev det lite teve och värmebädd i soffan. Det var allt vi orkade med.

Apropå att sporras av Ullis så är det enormt sporrande att nu börjat blogga igen. Kolla in min länk på sidan eller klicka här: Min träning mot Ironman 2023 (bloggplatsen.se)

Söndag och Ullis ville ut på långpass och ville gärna ha mig med. Jag ville väldigt gärna men jag ligger absolut inte på långpass nu men varför inte försöka? tänkte jag. Jag kan ju bara bryta och gå hemåt om det inte fungerar. 

Sagt och gjort. Efter frukosten var vi snart ute men det tog lite tid att hitta kläderna. Ullis tyckte jag hade lite dålig koll på var jag lagt mina tights men till slut hittade hon dem. I hennes låda... :-)

Vi började och det var sedvanligt lite segt men faktiskt mindre än det brukar och vi tuffade på. Det gick bättre än väntat och snart så kändes det helt okej men det var ju långt kvar. Efter några kilometer så genar vi in på en grusväg och det är skönt som omväxling men det är ju också lite mer backar. Jag får slita allt mer men är också taggad då vi pratat så mycket om Ironman hit och dit. Det ger verkligen motivation och snart är vi Trosa och där och då tar det plötsligt emot riktigt mycket för första gången. Ullis föreslår att vi tar in vid Hunga men där är det ju mycket mer backar och då visste jag inte att det var en hel del backar i Ullis träningsprogram så jag sade att jag hellre springer ute på stora vägen. Lite längre men mindre backar. 

På Åda-rakan tar det emot riktigt rejält och långt, långt bort så ser vi en gestalt och vi tänker direkt på Flaken. Fem minuter innan har vi hälsat på fru Flak så det var ju inte alltför otänktbart att det var herr Flak som kom efter. Frun visserligen på cykel. 

Visst är det Flaken och vi hälsar lite kort och fortsätter men nu är det rent djävulskt att komma igång då man stått still och jag får slita. Sen börjar det krampa mer och mer och vi bestämmer oss att 15 kilometer får räcka och så går vi resten. Det var okej för Ullis också och när man äntligen var klar så skakade jag i hela kroppen och jag ville inte ta ett steg till så kanske var promenaden efter väldigt viktig. 

Vi kommer så sakteliga hem och nu kan jag knappt gå i trappan och det är lite bökigt att duscha då det är lite trångt. 

Sen tar vi en tur och slänger lite skräp på soptippen och nu fick skoskåpet ryka. Ullis har velat bli av med det länge och det är absolut rätt. Det är till och med trasigt och så kan man ju inte ha det. Vi åker sedan och lämnar släpet och givetvis har jag låset i andra bilen så Felix kunde komma med det och Ullis och jag väntar i Trosa. 

Jag passar på att köpa lite på Trosa Livs och det såg billigt ut där inne men det blev ändå en hundring för lite vatten och energi. Jag visste iofs inte vad allt kostade. En chokladkaka slant ned då jag var så slut. 

Felix kom och vi lämnade låset och sen hemåt. 

Ullis ville nu till Ikea och vi åkte direkt då det ju stänger lite tidigare på söndagar. Något skoskåp, som passade, hade de inte men det var något annat hon ville ha och vi kunde ju passa på att äta där. 

Väl hemma blev det den tunna blå linjen och den är ju speciell. 

Jag somnade ovaggad då känslan fortfarande var att jag blivit överkörd av ett tåg. Aka tjejpisk!

Lördag och jag sov ut ordentligt och när jag kom upp så hade Ullis löpt amok i huset och röjt lite överallt. Jäklars vilken fart! Hon var verkligen på gång och det smittade förstås av sig. Snart var jag också med och röjde. Sen fick vi höra att Tim och Cilla ville ha skjuts och jag såg att jag nog kunde klämma in ett cykelpass innan och sade att jag kunde ta det och hoppade på cykeln och körde ett pass på Tick tock-banan, den är typ 20 kilometer och relativt platt. Som vanligt så hade jag tt-cykeln men inte sjutton sitter jag i tempoställning för det. Jag måste snart börja träna upp mig för den ställningen så det inte blir som sist. Jag satt nog upp 70 % av tiden. 

Det blev runt 190-200 watt i snitt och sen in i duschen. Bra pass och jag kände mig stark rätt igenom. 

Efter avlämning på järnvägsstationen så var det lite paus hemmavid och det var mysigt. Ullis hade fixat lite då jag var borta och det var en trevlig överraskning. :-)

Sen fortsatte vi lite på tomten och jag hann även fixa lite med mina inlines-hjul. Tyvärr fick jag hjärnsläpp och försökte få på hjul med mikrolager så de får jag packa ihop igen och det slutade med att jag fick sätta på 84mm-hjul istället och det är bara hoppas det blir bra. 

På kvällen så blev det lite teve-mys. Imorgon fortsätter röjandet och förhoppningsvis orkar jag hänga med Ullis på hennes långpass. Väldigt kul att hon börjat blogga igen också. Titta gärna in vettja! :-)

Fredag och återigen så gick det lite för långsamt till Nyköping så jag klev lugnt av vid centralstationen och tog sällskap med en elev. 

Väl på plats så fick jag lite panik då jag inte hittade stämpelkorten men jag hann precis och givetvis var rektorerna där som säkert trodde att jag var sen till jobbet då jag sprang förbi dem och letade efter mina stämpelkort som låg inne på skolan, på min arbetsplats. 

För att eleverna skulle hinna med så joggade jag bort till Ekensberg, stället där de skulle orientera, så de som ville komma iväg tidigt fick chans till det. 

Några blev lite sena men jag hade en kollega som också hade orienterande elever som hade lite koll. 

Jag gick tillbaka och förberedde för nästa klass och återigen så joggade jag bort och många elever ville komma iväg tidigt så det blev ett stort gäng och nu var det några som kände för en lång och svår bana. 

Efter det blev det lunch och jag åt tillsammans med en supertrevlig elev som ofta äter med mig. Han är så trevlig så man blir bara så himla glad och jag är så himla glad över att vara på Nyköpings högstadium. Jag har varit på så många ställen och det har alltid varit bra men det här är något extra. Så kul!

Sista lektionen och nu blev det kartpromenad och tyvärr hade jag glömt glasögonen så jag klantade mig lite och eleverna fick jobba hårt då jag inte såg kartan så bra. Det får jag ha i åtanke då jag bedömer dem. 

Hem och Ullis hade redan tränat så det blev lite slappande på soffan. 

Efter det så röjde vi lite på tomten och fixade sedan lite god mat. 

Jag fick till ett litet cykelpass och det var jag imponerad över själv då jag som vanligt blev seg på bussresan hem. 

Sen var det skönt att slappna av lite i soffan.

Torsdag och det var som vanligt lite segt att komma upp men snart skulle man sitta på bussen och sova. Tänkte jag i alla fall... Jag märker ganska omgående att bussen svajar sida till sida och chauffören har klara problem att hålla den stadigt på vägen och han kör kontinuerligt från kantlinje till kantlinje och i mitten är det räfflade linjer och ljudet var obehagligt. 

Väl framme så var man förstås sen och jag missade nästan den sena bussen då han både var långsam och osäker. Ingen sömn för mig direkt.

Bara två lektioner men jag fick ändå vara på tårna, kul!

Sen hem och väl hemma var jag helt slut och jag vilade lite innan jag packade väskan då Ullis och jag skulle springa på Stensund och sen bada.

Jag är några minuter före Ullis och försöker få igång kroppen men det händer ingenting och det känns som jag förstört hennes pass för det går bara inte att springa. 

Sen kommer Ullis och det är bara att tvinga igång kroppen och hoppas att det släpper. 
Det går lite stelt men rätt snart känner jag att jag absolut får slita lite men inte så himla mycket och det går bara bättre och bättre. Byxvalet kunde dock varit bättre och jag börjar känna av jägarlår mot slutet och när vi är tillbaka vid bilen så stannar jag. Slut av bäde längd och smärta. 
Jag sätter mig och väntar på att Ullis skall bli klar och svetten gör förstås att jag sitter o blir kall och badet, när Ullis, kom var tufft. Jag klarade bara tio sekunder och det fick räcka. 

Onsdag och efter en kul dag på jobbet så satte jag mig på bussen och rätt som det var så var man framme. När jag skall kliva av så händer dock någonting och kroppen lyder inte alls. Jag står på andra sidan vägen och när det är lugnt försöker jag gå fort över vägen men det är sirap i benen. Precis när jag är över så går det lite uppför, mot OKQ8, och jag orkar inte ens gå och ringer snabbt till Ullis då jag blir orolig. Tänkte att hon kan höra om jag försvinner. Det går sakta men jag kommer hem men jag är låg som sjutton och tar igenom mig. 
Jag hade bokat upp mig på reservplats på coren men bokar för säkerhets skull av mig.

Jag hänger dock på och nu funkar kroppen igen och jag hade väl ett jäkla blodtrycksfall. 
När Ullis går till gruppträningen så går jag till träningsmaskinerna och givetvis blev den enda crosstrainern upptagen. Jag frågar hur länge hon skall köra och det var bara tio minister så jag gymmade lite först. Det blev biceps och triceps samt lite bröst.

Sen var crosstrainern ledig och jag körde på sedvanliga 12 i motstånd och strax över 70 i kadens. Det blev 42 minuter och kändes helt kanon.

Jag hoppar duschen men vi fastnar lite i samtal och nu blev det kallt att gå hem i shorts så temperaturen sjunkit rejält. In på affären och väl hemma blev det dusch och lite teve.

Söndag och det var klart segt att komma upp. Det blev lite sent i natt. Men klart värt det. Man kunde ju ha önskat liiite bredare coverage i och för sig. Nu handlar det egentligen bara om topp tre hela tiden. Det verkar dock som man kan gå in och välja fler kameror på Ironmannow.com. Värt att kolla upp. 

Efter frukosten så ville Ullis träna lite och då var det löpning som gällde. Själv kände jag att jag nog borde spara knät lite och plockade fram mina inlines. Jag låg kvar och bloggade ikapp lite och hängde sen tvätten och fixade iordning lite i hemmet då Ullis kommit iväg. Så hämtade jag då in mina inlines och hjulen var rätt slitna och som jag kom ihåg det så drog de snett sist. Jag tänkte väl att jag skulle komma att krampa efter ett tag och var lite inställd på det. 

Så började jag och det var, som vanligt i början, lite vingligt men snart var jag bekväm och fick upp en bra fart och kände också att jag orken ändå fanns där. Det var ju skönt. När jag kom fram till järnvägsbronsbacken så känner jag att jag inte vågar åka nedför den då den är ett farthinder längst ned och jag vill heller inte bromsa sönder hela bromsklotsen. Så jag tar en omväg och snart är det full fart. Jag möter Ullis lite efter Trosa lands kyrka och vi vänder hemåt och ibland så åker jag lite före och tar en extra sväng men sedan känner jag att det räcker och rullar bara lugnt med Ullis. 

Det blir sju kilometer och en skön start. Kanske kunde kommit igång tidigare förstås med mina inlines men det var varit så mycket i år. Nu är ju säsongen snart över och ingen golf har det heller blivit. 

Väl hemma så blir det en snabb dusch innan vi packar in våra äpplen i bilen och drar mot Äppelblommans musteri. Vi hade missat att boka tid men han lovade att försöka trycka in oss. 

När vi kommer fram så hälsar jag och säger att vi ju är stamkunder och pang så var vi först i kön och han dukade fram stolar och bord. Riktigt rolig gubbe och vi passade på att äta vår mat vi köpt från Piccolino. Det blev en avocadosallad för mig. Efteråt frågade han om allt var bra och Ullis skämtar något om att nu saknas bara kaffet och han drog iväg som ett skott. Aj, f-n! Vi skojade ju bara och jag gick och sade att han inte alls behövde det men det var försent och vi tog lite kaffe efter maten. 

I år var det visst ett äppelår men det har inte märkts hos oss. Vi fick bara ihop 48 kilo mot förra årets 155 kg. Elva boxar blev det i år mot förra årets 37 boxar. Tror jag skrev fel i ett föregående inlägg. Nästan bara en sort i år också så vi får testa att beskära det för det hade vi inte hunnit med sist. Kanske spelade det en viss roll. 

På kvällen tittade på den Tunna blå linjen och provsmakade lite på musten. Den var dock fortfarande varm så den smakade inte lika bra som tidigare men det kan förstås ha berott på värmen. 

Fredag och veckorna går så jäkla fort och även idag gick det fort. Troligtvis för att det är så himla kul på lektionerna. 

Det var samma upplägg men en klass gav förslag på en annan uppvärmningslek och de fick rösta och visst vann den. Vi kallar den för "vandrande mattan" och det var härligt att se hur glada de var och det var ett bra förslag för visst fyllde leken sin uppgift. 

Sen var det träning och spel och alla höjde sig rejält och även de andra klasserna fick rösta på leken så den återkom hela dagen. 

Bra spel hela dagen och när jag skall packa ihop och gå hem så kommer "pingis-talangen" och vill spela och det gör så ont i kroppen att säga till för jag måste hem och han säger att jag har ju bil men det har jag ju inte. De hade sett att jag hade en gul bil men jag förklarade att det måste varit någon annan... Jag hade ju absolut kunnat spela lite till men idag gick det inte. Jag som precis förklarat att talang egentligen inte finns utan det beror mer på hur mycket man spelat tidigare och att alla, som inte har några riktiga problem, kan nå sverige-eliten om de lägger ned tillräckligt med tid. I vilken sport som helst egentligen. Givetvis finns det undantag och vissa sporter är ju redan typ "dammsugna" och är extra svåra att lyckas i.

Jag springer bort till bussen och snart kommer även "talangen" och han berättar att han var borta på bordtennisklubben igår och verkar gå med. Fasicken vad roligt! :-)

På bussterminalen så morsar jag på några elever och när jag skall gå på bussen så träffar jag Moa och jag sätter mig med henne och vi pratar lite innan jag tar på mig lurarna för att sova lite. Jag ber henne väcka mig om jag sover i Vagnhärad. Inga problem, säger hon. 

Jag tycker att jag är vaken då vi närmar oss men sedan smäller det till. Jag blir väckt av Moa och rätt som det är så har jag tappat mina airpods och de åker ut på golvet och åker på golvet och nu skall jag av vid nästa station. Jag är helt groggy och hoppar fram på golvet och plockar upp lurar och dosa och sen åker mobilen ned på golvet. Den hade jag bara lagt på magen då jag messat Ullis under färden och det var för trångt att stoppa undan den då jag var klar. Helvete, vad händer och jag hör lite fniss. Det måste förstås sett dråpligt ut med mig som plötsligt hoppade fram på golvet och sedan tappar mobilen. 

Jag hinner plocka ihop allt och blir lagom klar att stiga av. 

Väl hemma så är Ullis taggad för en bra träningsdag och jag försöker skaka liv i kroppen och jag är absolut på men kanske inte i samma omfattning. Ullis är snart på cykeln och jag fixar och donar lite och snart är jag också på gång men mobilen verkar blivit kvar på övervåningen men då fick den vara där. Jag kör lite lugnt och det blir ett varv på Tick tock-banan och fastän jag blir mer och mer varm så håller jag planen att inte köra på. Jag håller mig runt 2,2 watt per kilo och kommer aldrig över 2,5 watt per kilo. Det blir 35 minuter och sedan väntar jag in Ullis som verkligen verkar bestämt mig och det är så inspirerande. Hon är min absolut största förebild just nu och jag är så grymt tacksam för hennes driv. Det får mig att inte ge upp mina egna drömmar och jag längtar verkligen till min operationen och hoppas inerligt att den skall hjälpa. 

När hon är klar så är det full fart att packa väskan och bege sig till badhuset och när jag kommer fram så inser jag att jag inte packat ned badbyxorna... Men skit då! Jag har ju dock mina triathlonbyxor på mig, som jag nyss cyklat i. Jag tvättar dem extra mycket och sen går jag in. Ullis är klar och väntar och snart är hon på gång. Det är rätt mycket folk men jag kör bara lite grand och då det verkar lite lugnare. Det kanske blir totalt 350 meter för mig och jag stressade upp mig lite grand, ibland. Väldigt skönt att äntligen simmat på riktigt för första gången sedan kanske två år. 

Ullis körde på riktigt bra och hon fick hoppa några övningar, på grund av allt folk, men kom ändå upp i lite över två kilometer. 

Jag bastade i några minuter och hörde några killar prata om träning och militären. Jag fick bita mig i läppen för annars hade tiden dragit iväg. Annars är det något jag kan prata länge om. Jag hörde att de inte hade full koll. 

När jag kommer ut så behöver jag bara vänta någon minut tills Ullis kommer och vi beställer sedan hämtmat och äter lite gott och tittar på världens barn.