Lördag och för Ullis är det fortsatt övertid. Jag hade själv tänkt att komma igång och fixa en massa men orken fanns inte där så det hanns inte med så värst mycket. Vännerna R och T skall komma över så tanken är att vi skall köpa lite fika men rätt som det är så kommer Tim och säger att det är padel inbokat och att Ullis också är med. Besöket blev visst uppskjutet några timmar och först var det alltså en timmes padel. Det var ju roligt och jag var absolut med på det. 

Återigen fastnade jag lite i "the Legends of tomorrow" men sen blev det bråttom och jag packade lite snabbt och sen var vi iväg. 

Ullis slutade prick 14 så hon skulle komma några minuter sent men jag och grabbarna körde förstås två mot en, i början. Det var mycket yta att täcka och ibland var det omöjligt att vara en men det var absolut möjligt och man fick jobba hårt. 

Sen kommer Ullis och vi hann spela tre set så alla fick spela med alla. Precis när sista matchen är avgjord så kommer nästa gäng och då är det typ två minuter kvar så vi börjar packa ihop. Gänget efter var för övrigt en elev samt hennes pappa som också kört en Ironman. 

Vi åker hem och fixar lite mat och Tim köper fika. Sen, efter maten, så fikar vi med R och T och mitt i samtalet så får jag en notis från Aftonbladet och jag vet inte varför jag måste kolla men jag bara måste och då möts man av det chockartade beskedet att Christian Erikssen fallit ihop på planen och dessutom drabbats av hjärtstillestånd. Jag kommer i det närmaste i chock och går in till Tim som tittar på matchen. 

Efter fikat så handlar mycket om händelsen och jag kan inte hjälpa det men det är så sorgligt och jag gråter lite då och då. Sen kommer besked om att han enligt uppgift mår bra men varför i helvete skall matchen återupptas? Det är väl självklart att några av spelarna kan klara av att fokusera men i det stora så måste man ju förstå att det är för känslomässigt för många. Det var ju mycket känslor även för oss som tittade och man kan bara tänka sig hur det var för dem på planen. 

Söndag och Ullis jobbade och jag tänkte förbereda lite inför firande av Felix. Men han var ju hemma så jag fick vänta lite tills han och Tim skulle iväg och spela padel. Då skulle det å andra sidan bli full fart på mig. Men jag var tidigt igång och klippte gräset och rensade lite ogräs. Jag hann även snacka lite med grannen "Jossan", som bor tvärsöver, och vi snackade förstås lite om Jocke och jag blev faktiskt lite glad då han, som kan musik, tyckte att jag sjöng väldigt fint. Eller så är han bara snäll för jag förstår ju att det inte är av högsta klass direkt. Men det kändes fint och jag lyssnar ofta på den som för att minnas Jocke. Det känns bra helt enkelt så huruvida sånginsatsen är bra eller inte är sekundärt. 

Sen drog ungarna iväg och jag sprang iväg och handlade ingredienserna till en smulpaj. Jag hann med att snacka med triathleten om det pågående ultraloppet och han hade noll koll på det och blev sugen. En kul kille som verkar öppen för det mesta. 

Väl hemma så fortsatte jag att klippa klart gräset och nu var Ullis hemma och vi hjälptes åt med det sista och rätt som det var så var barnen hemma och överraskningsmomentet var försås över men de hade bara fått en timme idag. Nåja!

Vi åt gott och han öppnade lite presenter och verkade vara nöjd! :-) Grabbarna spelade lite fotboll och trixade. 

Sen hann vi se slutet på hockeyfinalen och av det jag såg så borde finnarna fått spela i powerplay, i sudden-death. Klart fegt att inte våga ta utvisningar i slutet på matcher. Lite trist att inte Finland vann men jag såg ju inte hela matchen. På Primetime så var det Disney-tema och Felix åkte på fråga 10. I veckofinalen var jag med och det var bara gamla frågor så inga åkte förrän det kom något om ett distrikt i Italien och jag hade absolut ingen aning och chansade fel. Nä, tråkig omgång och något måste absolut blivit fel. 

Bra dag och kul att många uppskattade Ullis och mina peppande ord i backen på TUBen! Så skall ni gnälla på att ungdomar har målat i gatan så har ni fel och tycker ni att det är fult så kan jag avslöja att minsta lilla regn kommer att få det som vanligt igen. :-)

Fredag:

Nu märks det att det börjar närma sig sommarlov och det blev lite mer avslappnat på idrotten. Sen, efter sista lektionen, som var på meet, så var det då dags för Ullis och Gisslan att gå iväg till badhuset för att simma 1,9 kilometer. Ullis hade inte simmat alls på ett halvår och var rent allmänt inte mentalt förberedd för en halv IM. Egentligen ville hon nog dela upp eventet, vilket faktiskt är tillåtet men Gisslan hade visst en del att göra imorgon så kändes det bra så skulle de absolut springa efter cyklingen. Jag slängde på den lite halvdåliga serien "the Legends of tomorrow" och sen såg jag på ett avsnitt och sedan kom de tillbaka från simningen. Det hade visst känts väldigt bra och Ullis var förvånad. Rätt tomt i bassängen också förutom en kvinna som prompt skulle hålla på reglerna om hur man skulle simma. Det störde förstås då de bara var tre stycken. 

Sen iväg på cyklarna och jag fortsatta att kolla på serien och rätt som det var så känner jag att jag är lite sen och inser att det blir bökigt att ta motorcykeln utan packar in all energi i bilen och drar iväg. Jag hinner komma drygt tre mil innan jag ser dem och åker in på en passande sidoväg och väntar. De känns pigga och det märks inte ens att de varit igång innan. De åker iväg och jag säger att jag dyker upp igen om 27-28 kilometer och inser att jag inte ens förstår hur trippmätaren fungerar i bilen. Så jag slår på Runkeeper och så här fort har jag aldrig "sprungit". Jag filmar dem några gånger och sedan åker jag och väntar vi infarten till Nynäs. Det är rätt fint där, i skogarna, så jag går runt och filosoferar och hinner även filma dem när de kommer igen. Efter att ha servat dem så åker jag hemåt och jag hinner knappt komma hem förrän jag får ett sms från PF, Gisslans man, som undrar hur det har gått. Jag ringer upp och han säger att han kommer bort sen. 

Jag möter upp tjejerna och de byter typ bara skorna och är snart iväg igen. Nu löpandes och nu väntar 21 kilometer men kvällen är ljuvlig. Jag tänkte precis gå in och titta på serien igen när PF dyker upp. Vi tar ett glas läsk och snart är vi iväg för att serva. Vi stannar till vid rondellen och väntar. Vi hinner avhandla det mesta och fastän vi inte setts på lång tid så känns det som man känner varandra hur bra som helst, härligt! Nu kommer tjejerna springandes och vi slås av hur vacker solnedgången är och vi springer fram för att få den bästa vinkeln då de kommer. Fortfarande så är de oförskämt fräscha och det här ser ju väldigt lovande ut för slutet. 

Vi hinner serva dem en gång till och sedan skjutsar PF hem mig. Jag slår mig ned i soffan och fastnar där innan jag känner att nu är det nog banne mig dags att gå ut och precis när jag kommer ut så kommer de! Det är nästan så att jag skäms att jag höll på att missa dem men ni skvallrar väl inte? :-0 Eller så får jag försöka med den att jag har full koll på vilken fart de skulle ha och att jag är ett geni som snabbt räknade ihop den precisa sträckan som var kvar. :-)

Nu kunde man ana en viss trötthet men så mycket mer än så var det inte. Riktigt imponerande och jag blev riktigt inspirerad! Gisslan tackade för sig och Ullis och jag satt på altanen och myste lite. Hon var riktigt stolt och nog lite förvånad att det känts så bra hela tiden. Och Umara verkar vara en ny favorit i energi. 

På lördagen så drog vi iväg för att titta på TUB, Trosa Ultra Backyard. Det är ett lopp som jag i många år inte varit så särskilt intresserad av men jag är ju å andra sidan lite av en traditionalist som kräver lite tid för att ändra mig. Vi har supportat i flera år och jag har blivit alltmer sugen på att prova men i år var det förstås inte läge men en dippande form och dessutom med sorg i bagaget. Lägg därtill på operationen av hjärtat. Nåja, vi var där flera gånger och när det frågades om de peppande orden i vägen så fick vi tyvärr säga att det var slut på gatukritor i hela kommunen och djupa suckar hördes. Hmm, Ullis skrev lite på forumet och rätt som det var fick vi napp och från flera ställen. Vi beställde mat och sade adjö till Twin-Tommy och Friskis-Sara, samt Kornet förstås, och hämtade mat och kritor och hann med några pepp-ord innan vi åkte hem och åt. 

Sedan åkte vi tillbaka och vi hann heja på de flesta av löparna innan vi började skriva för fulla muggar! Jag började med smärta är skönt men jag hann knappt börja innan det kändes som det kanske inte var det mest peppande ordet av alla... Jag har det dock som mantra men det kanske inte gäller alla... Hmm, jag fick snabbt ändra fokus och snart var vi igång med allt möjligt som du är stark, du är snygg, du är bäst, kärlek och lite allt möjligt. Det verkar klart uppskattat för flera cyklister åkte flera gånger fram och tillbaka och det syntes på deras leenden att det verkar fungera. Så kommer löparna och vilken boost! :-) Vi hejar men nu får vi kasta in handduken för Ullis har jobb imorgon. Väl hemma så är det fortfarande hög musik från grannens årliga party och jag är ledsen att säga det men det är "brick in the wall" och inte "brake in the wall". :-) Tyvärr var både jag och Ullis lite speedade från all löpning och det tog tid att somna. 

Söndag morgon och Ullis och jag tog lite frukost på altanen och solen sken så fint. Då utropar hon "fästing" och pekar på min hals. Vi springer direkt till badrummet och jag förstår ingenting. Skulle den där lilla pricken vara en fästing? Men hon var rätt övertygad om att det var något och fotade och förstorade upp. Oh, fy f-n! Det var ju en liten jävel som var i full färd med att borra sig in i kroppen på mig. Jag började med att försöka få grepp på den och samtidigt sprang Ullis och letade efter en fästingbortplockare. Efter en massa försök så började jag då med den där pincetten och jag gjorde först fel men efter några försök åt rätt håll så verkar den lossa och vi fotade direkt på både fästing och bettstället. Fästingen var helt intakt och inget fanns kvar. Men fy! 

Sen kollade vi varandra riktigt noga igen och helt klart var att det var bra ljus på altanen och nu tyckte man att det kliade hela tiden. Ja, som det börjar att göra på dig just nu! :-) *skrattar*

Jag kommer på mig själv, då jag kollar jobbmail, att jag inte fått ut något veckobrev och löser det snabbt. 

Efter det så hade vi lite koll på mitt sår och kommer att ha det i någon vecka. Men det verkar lugnt. 

Sen tog vi en tur på hojen och vi stannade först en stund hos Lina och barnen. Där blev det förstås några matcher mot Vicke och idag var jag het men satte tyvärr den svarta i fel hål då jag försökte valla den. Därefter var det två vinster och Vicke har legat av sig. :-) Lite kaffe och Oliver fick nobben då han ville provköra 1200cc Bandit. Nope! Han trodde dock jag var mer rädd om  hojen än om honom. Det stämde dock inte men likväl var det nobben. 

Sen iväg och nu blev det en tur till Skanssundet och där blev det en korv och en glass, härligt! Och efter det for vi hemåt och nu var både trötta och somnade på sängen men först efter att ha sett Bajen vinna Svenska cupen, yes! 

Ullis var lite rastlös men jag hade inga problem med att ta det lugnt och jag tittade en hel del på teve och det var först Sverige mot Slovakien och det var helt klart lite svajigt men det blev vinst. Fast det är tveksamt om vi kommer att ha gå så långt men man har ju haft fel förr. Lagsporter fascinerar ju på så sätt att helt plötsligt kan små, små ändringar få allt att klaffa. Rätt som det var så ropar Ullis Primetime men vi missade det precis. Dock så var det inga större problem för det vara bara livbojar i potten och till veckofinalen hade jag redan skramlat ihop otroliga 76 poäng så jag gick och hämtade mobilen och var beredd kvart i åtta. Men det gick inget vidare utan jag rök redan på fråga åtta och hade fått offrat en livboj på fråga sju... 

Vi slötittade lite till på teve och sen var det natti och vad gäller rubriken så handlar den förstås om att man kan bli biten på två sätt av orienteringen...

Lördag och idag var jag riktigt sugen på att plocka de sista kontrollerna i Gnesta. Det skulle helt klart bli en hel del men det var ju lördag. Men först fixade vi lite på tomten och sen kom vännen R på besök och det blev lite djupa samtal. På slutet kom Bondis också och vi hann med en påtår innan de gick hem. Han hade varit ute på en tur på cykeln. 

Därefter gjorde vi oss iordning för att orientera och vi förvarnade barnen på att vi skulle vara borta ett tag. Vi hade egentligen tänkt oss en god glass innan men Stenersborg hade precis stängt för dagen så vi tänkte att vi kan fira efteråt istället. 

Så var vi då igång och vi blandade gång med jogg och den första kontrollen var egentligen lätt men det var svårt att se stigarna och starten var lite sisådär. Vi fick gå lite fram och tillbaka för att hitta stigen men sen var vi igång igen. Nu började vi att spika kontrollerna och sen skulle vi springa en bra bit för att åter komma in på de nya kontrollerna. Vi råkade ju ta två extra förra gången och nu passerade vi dem. Och nu kom vi ihåg hur gyttjigt det var och det gick ju inte fort där. Och ibland fick man gå in i täta skogen och det undviker man ju gärna med tanke på fästingar och annat skit. Sen var det öppet igen och nu börjar det gå riktigt bra men ibland får man leta lite då man är framme. Kanske inte riktigt samma fokus som tidigare. Och jag springer för långt, på ett ställe, och helt klart så påverkar all avverkning orienteringen. Sen så går jag åt fel håll och jag imponerar på Ullis genom att säga att jag ser kontrollen, då jag är typ 200 meter bort. Hon förstår ingenting och givetvis är det ingen kontroll utan en pinne och det hände flera gånger men då var i och för sig kontrollen precis bredvid. Det var den inte nu och jag förstod liksom inte varför stenen inte låg framför huset. När vi kommer närmare så inser jag att jag gått fel och vi får gå tillbaka  och det över avverkad mark igen. Nä, på stora områden i Gnesta var det inte så roligt. Sen har vi svårt att komma rätt och jag tänker fel igen. Helt klart inte helt skärpt och jag har hela tiden ont i huvudet och är orolig att jag håller på att bli sjuk. Men nu har vi klarat av alla svåra och det är bara spurten kvar och nu är det lång förflyttning igen och vi avslutar vid koloniområdet där man återigen blir lurad av en stig som inte syns på kartan. Så vi letar på fel ställe igen och till slut så kör Ullis på appen och ropar till slut att hon ser den. Jag blir sur att en ordentlig stig inte syns på kartan men snart är vi igång igen och nu är det enkelt. Vi avslutar med att ta den sista och firar med en liten puss och senare en god glass. 

Efter glassen så beställer vi lite pizza och tar lite kaffe som jag har kvar i en termos i bilen. Sen åker vi hem och vi äter alla då alla har beställt. Efter maten så blir det förstås en varm och skön dusch och det är bara att hoppas att alla fästingar är väck för säker kan man ju aldrig vara...

Sen blev det lite teve och man ville förstås inte missa Champions League. Det märktes att mycket stod på spel och det var ibland bara positionsspel men det blixtrade till ibland och vad sorgligt att se Thiago Silva få gå ut och senare Kevin de Bruyne som åkte på en riktigt ful tackling. Men kul emellanåt och idag kändes det helt okej att se Chealsea vinna. 

Söndag och Ullis hade varit drivande i att vi skulle simma runt Gälön. Jag har ju nästan tappat lusten för att simma då jag fått alltmer problem på slutet. Men kul att Ullis är så på. Egentligen skulle vi simmat igår men vädret var ju inte så lysande då så vi styrde om till idag istället. Och det skulle bli några som skulle hänga på. Det var förutom jag och Ullis Gisslan och hennes bf PF samt Trossen-Jensan och katten Jansson. Ullis lurade i mig att jag skulle ta på mig våtdräkten hemma och jag fick nästan panik då jag tyckte jag blev så varm. Men snart var vi framme och alla kommer nästan samtidigt men Trossen-Jensan kom visst först och hon sitter och väntar. Jag känner faktiskt inte för det och har flaggat för att jag kanske vänder om det känns dåligt igen. Det är ju ändå 3,5 kilometer vi skall simma. Och så drar vi iväg och nog känns det ganska bra i början, tycker jag. Nice! Men det är just i början och jag tittar runt lite. Jag ser PF vid sidan och han och jag, som startade sist, verkar vara just det. Sist alltså. Så jag drar på lite och nu får jag lite problem och vill börja hyperventilera. Ajdå! Jag försöker ta det lugnt men det går inte över och efter några tiotal meter till så får jag stanna och bara försöka andas lugnt. Jag ser att Gisslan är lite bakom och hon tittar på mig och undrar hur det står still. Jag förklarar att jag har lite svårt att andas men att det brukar vara så här. Jag försöker igen och nu går det lite bättre men det är inte helt problemfritt. Gisslan verkar frysa och Ullis och jag håller henne sällskap. Själv gör det mig ingenting då jag ändå har en perfekt känsla och gärna tar det lite lugnare. De övriga verkar pumpa på och försvinner så sakteliga framåt. Själv har jag problem med både imma på glasögonen, andningen och att jag verkar behöva lätta på trycket. Och det är inte det lättaste i vatten men jag ligger en bra bit utanför de andra två och lyckas snart med att både få ned pulsen, få bort imman och dessutom lätta på trycket. Sen kan jag simma i kanske 300 meter innan jag måste fixa glasögonen igen. Men det är skönt med några mikropauser och så fortsätter det. Vi simmar tillsammans men jag lyckades inte hålla samma kurs så jag kommer hela tiden lite väl långt till vänster. Ön är klart större än man tror och det känns som om man simmar och simmar men det är långt kvar. Runt ön så blir det grunt och lite läskigt då man är på okänt vatten. Men också häftigt då man faktiskt ser att man har hyfsad fart. När vi simmar förbi en gullig liten stuga så stoppar jag de andra två och pekar. Riktigt häftig och jag blev själv lite lockad av den. Den skulle man ha som liten sommarstuga och varför då inte simma ut till den. Ha ha. Snart är vi igång igen och nu ser vi hamnen igen men man vet ju att det är längre kvar än man tror. Mycket riktigt. Det skall vara en kilometer och det lär ju ta 20 minuter. Minst då vi tar det lite lugnt. Gisslan har kommit igång bra och Ullis verkar superstark hela tiden. Själv så går det lite i "vågor" för mig. Ibland känner jag mig jättestarkt och ibland så känns det inte så bra. Ibland känner jag att det hänger ihop med hur bra jag ser och förstås hur tekniken sitter. Men vi kommer såklart in och i mål och de andra vill gärna simma 500 meter till för att få ihop fyra kilometer men det bryr jag mig inte om och Gisslan skakar som ett asplöv. Ullis säger att hon gärna kunde simma ett varv till... :-0 Och det är jag säker på att hon både vill och skulle kunnat. Själv är jag sugen på kaffe och det hade jag varit länge. Men jag hade nog tagit för mycket kaffe innan för det blev ytterligare ett stopp i vattnet.... 

Väl hemma så skall Ullis joina Tanjis på lite spinning och jag passar då på att träna lite. Det är ett Zwift-pass på 1,5 timme men hyfsat lugnt. Det tar dock ändå emot lite att sitta på cykelsadeln men jag är nöjd med tre timmars träning idag. Sen kollar jag några minuter på Bajen mot Kalmar men det blev bara lika. Attans! 

Ja så var då första arbetsveckan avklarad och jag tycker alltid det brukar vara sjukt jobbigt att själv liksom sitta i skolbänken som det alltid blir utan elever. Och nu på ny skola så är det alltid rätt mycket. Men det här kändes som något i hästväg. Kanske var det för att jag var mer fokuserad för jag brukar alltid tävla i Kalmar Ironman i uppstartsveckan och det har mer varit att hälsa på de första dagarna men hjärnan har varit inställd på att tävla. Nu var det istället bara fokusera på jobbet till 100 %. Tufft men kul och det känns att man börjar bli inställd på att ta emot eleverna. Sen kommer jag absolut inte vara helt klar med det nya sättet att jobba och själva systemet. Det är ju lite trist att alla kommuner jobbar i olika system... Givetvis inte alla och det är ju så här det är. Jag är iaf supertaggad och trivs riktigt bra i mitt arbetslag. Sen passade jag på att visa plickers-korten för mina kollegor och det var ju lite spännande då jag inte visste hur det skulle bli på skärmen. Men jag tror de hade förståelse att jag var lite ringrostig och jag var iaf nöjd. Ja, det var jobbveckan på skolan och jag specificerar det andra för sig självt. 

Träning: 

Tisdag: Jag var supertaggad och vi var rätt många på banan men nu skulle det visst vara sista gången för innebandyungdomarna och det var lite tråkigt. Men jag passade på att pusha dem extra hårt. Och själv så gick det väl hyfsat bra. Det blev nog runt 8-9 km, tyvärr har jag inte fört över datan ännu men jag försökte trycka på lite och det kändes rätt bra. Pulsen gick iaf bättre än sist då den rusade iväg på uppvärmningen. Sen fick vi helt skippa stretchen då vi blev attackerade av tusen myggor och det gick inte ens att stå still. En kvinna kom fram och var intresserad av att springa med oss men vi fick stressa fram att hon kunde kolla in på laget och uppgav förstås lite tider och så. 

Onsdag: Ullis och de övriga simgänget hade bestämt att vi skulle simma och vi försökte komma iväg lite tidigare men jag var lite sen från jobbet. Som vanligt bra drag på de övriga men jag har fått alltmer svårt med andningen och jag tror det hänger ihop med hjärtat. Jag simmar iaf ett varv som är 650 meter men har det lite ansträngt så jag brukar nöja med ett varv och så alltså även idag. Sen lite kaffe på det och den nya tjejen Marca var supernöjd med sin nya våtdräkt, det blev för övrigt en Sonar som är ännu rörligare i överdelen än t.ex 3.8 men har lite mindre flyt där. I överdelen alltså. Sen hem och jag ville också få lite lite "riktig" träning så jag hoppade upp på cykeln och körde lite Zwift. Det blev 32 km på en dryg timme och ett relativt lätt pass. Man skulle köra 6x6 minuter i 165 watt med 2 minuters vila emellan. Så ingen big deal men det är varmare än det brukar i källaren så det tar också. 

Torsdag: Dags att snöra på löparskorna för att se vilka som skulle springa. Tyvärr hade jag slagit i knät på skolan så menisken värkte och den lilla joggen bort till Safiren kändes lite väl mycket. Väl där så stod Ullis och pratade med Twin-Tommy och han var inte alls sugen på att springa så snart bestämde vi för att vi skippar idag. Men jag ville förstås cykla så jag går hem och hoppar upp på cykeln. Idag var det visst hårdkörning som gällde. Oops! Nu var det istället uppvärmning på 165 watt och sekvenser som 2x12 minuter i 205 watt och strax därefter 2x5 minuter i 240 watt. Det var klart tuffare och jag ser att pulsen ökade kraftigt ju längre in i passet jag kom och trots fläktarna så kändes det alldeles för varmt. Men klart görbart men jag fick ta i. 

Fredag: En kollega mådde dåligt och jag var helt klart rädd för att vara i närheten och efter att ha uppmanat hen till att gå hem så tog jag två timmars paus från min dator och hämtade den när det kändes säkrare. Sen var det fruktansvärt kvavt på skolan och jag hoppas de får ordning på ventilationen sen. Efter det så kom jag igång ordentligt och jag kunde sy ihop min aktivitet som jag skall hålla i på måndagen, det blir riktigt kul. Dock lite tight med tid så mycket handlar om att få det att gå smidigt. Det handlar iaf om samarbetsövningar i det stora hela. 

Efter jobbet så blev det lite mat med Ullis och när Tanjis skulle komma så kände jag att jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag tränade. Ullis hade dessutom fått till en riktigt bra simning med Gisslan på dagen. Så körde lite Zwift och idag var det visst fri fart som gällde och jag körde verkligen hårt och tog ryggar då jag kunde. Kul! Framförallt kul att köra på ytterligare en ny bana, jag tror det var Champs Ellysé, eller vad det heter. Ursäkta min franska, som någon kul artist sjöng! :-)

Onsdag och idag var det fullt fart på skolan och själv försöker jag hänga med i mitt eget studerande. Jag hade ju fått underkänd sist men med en jäkligt positv känsla, hur konstigt det än låter. Jag hade ju inte fått böckerna så jag kunde bara läsa en av fem böcker och det förklarade ju mitt resultat, sade läraren. Han var ändå imponerad av mitt sätt att skriva, och argumentera, så det får jag ta med mig. Efter själva skolan så var det då ett extrainkallat möte och det var många som var fundersamma och undrade vad det var som var på gång. Och visst var det något konstigt. Det kan ju inte vara något hemligt då Gnesta kommun gått ut med det som nyhet. Så nu river man upp tillsvidareanställningar hos duktiga resurspedagoger som kan ha jobbat i runt 20 år. Det känns ju lite som att bita sig själv i svansen, tycker jag. Men i praktiken så behöver ju de inte oroa sig då jobb alltid lär finnas men det känns såklart inte så bra. Så lite rörigt och kanske ogenomtänkt. Sen hem och väl hemma så var det snart dags att traska till Safiren. Där var det Elin som var ledare och det var många nya saker. Och en övning kunde ta extra på ljumskarna och där borde jag insett hur det skulle bli. Jag hade inga problem att göra övningarna men borde förstås tagit det lugnare... 

Sen hem och nu var det återigen VM och ytterligare en bra dag. Idag var det tiokamparna, jag imponerades mest av.