Premiärmilen var ju i antågande och jag har känt mig lite sliten på slutet. Efter samråd med min duktige coach Mattias så bestämde vi att jag helt enkelt skulle dra ned på träningen inför lördagens lopp. Och det passade mig. Han tyckte att det är bra att låta kroppen återhämta sig ibland och jag har tränat förhållandevis bra. Dock inte så mycket som alla tror. Det kanske verkar som jag tränar hela tiden men det har länge varit en liten kamp att bara snitta över en timme om dagen. Nu, på sista tiden, så verkar det dock vara rätt stabilt över det dock. Men jag måste fortsätta öka framåt sommaren om mina mål skall vara möjliga. Och eftersom jobbet hade en bowlingkväll inbokad på torsdagen så sade jag, till allas förvåning, ja till den. Det var nog ingen som hade väntat sig men jag är ju en tävlingsmänniska och förut var jag inte helt kass på att bowla. Dock inte på någon högre nivå men jag kanske låg och snittade på 170 och hade väl 224 som mitt bästa. Men det var ju säkert 15 år sedan, om det ens räcker... Väl på plats i Rosvalla bowlingcenter så käkade vi först Tacos och sen helt plötsligt var det dags. Det började med att jag stressade iväg ett kast och missade nog spärren sen. Sen en strike och sen blev det inget mer... Vi hann med två rundor och när jag äntligen börjat få kontroll på mina pilar så blev det alltid en kvar. Jag var så säker på strike så många gånger men de gick bara inte ned. Och andra slaget var en katastrof! :-0 246 poäng på två serier. Jag längtar redan till nästa års bowling! ;-)

På fredagen så bestämde jag mig för att även skippa simningen och det blev en rejäl sänkning och sen var det alltså dags för Premiärmilen! Mer om det i nästa inlägg. :-)

Söndag och dagen efter Spin of Hope! Det kändes riktigt bra igår och med dagens form var det inte någon direkt utmaning att cykla många pass. Utmaningen handlade snarare om att hitta fler pass. Det verkade rätt lovande att Ullis jobb hade svårt att fylla cyklarna men de fixade det till slut. Lite snopet för mig men jag var mer som en reserv. Nåja, idag skulle vi på cykelmässa och det såg jag fram emot. Väl på plats så ser vi att mässan inte är superstor men det finns absolut saker att nörda ned sig på. Vi får mycket gjort och jag träffar bland annat Tacx-chefen i Sverige och får väl tyvärr nedslående nyheter. Till min modell så finns det inga banor att köpa om man inte hittar någon som säljer. Och chansen är väl inte så stor, trodde han. Den var ju urgammal typ... Hmm, sen har de förstås en ny Tacx med diverse häftiga funktioner mitt framför näsan. Asch, jag trampar på och nu börjar ju utomhussäsongen på allvar. Sen träffar jag Peter, på Orca, och provar ut ett par nya triathlonskor. Jag lägger nog en beställning på dem sen och lägger nog ut dem i shopen också. De verkar jäkligt bra men vill nog prova dem först ordentligt. Vi träffar också på Barncancerfonden och en representant från dem som vi fick bra kontakt med. Hon hade dessutom kommenterat på min Instagram igår. Ja, apropå träffar så var det rätt många, när jag tänker efter. Med risk för att missa någon. Hasse och hans pappa, de är kunder och riktigt trevliga. En elev, tror det var lilla Stina. Jag blev lite paff och kom knappt på vad hon hette. Hon skulle träffa Gladiatorerna sen. Dem missade vi förutom att vi nästan satt bredvid dem och fikade sen. Vi lyssnade på Susanne Ljungskog och det var riktigt bra. En föreläsning i min smak. 

På vägen hem så hoppade vi in på Sportson och kollade lite på keramiska drev. Jag blev klart impad och kanske kan jag själv ta hem det från Danmark för eget bruk. Jag har ju bra inköpskanaler där. Det får jag kika på. Sen vidare till Ikea där vi köpte en bäddmadrass och sen lite mat. Jag skulle dock skippat efterrätten för den ville komma upp senare på löpningen. Urk, jag mådde riktigt illa. Löpningen ja! Jag ville prompt ut och det blev rätt sent men trots att det var lugn jogg så kändes det i magen. Igår blev det ju en massa sliskig energi in och det var jag inte van vid. Och nu sliskig, men god (!) efterrätt. Nu har vi ätit för en hel månad, tror jag. Det blev en lugn jogg på nästan en timme och runt 9 km. Tills magen protesterade var det riktigt nice! :-)

Lördag och några sicklingar inplanerade. Men först skulle jag förstås träna men Ullis hade bokat in två pass på Safiren på morgonen och jag ville springa på löpband, i Trosa. Så för att hinna med var jag tvungen att komma iväg hyfsat tidigt och det var lite burrigt då jag gick ut till bilen. Väl framme så finns det löpband lediga och jag sätter igång. Precis som sist så tar det rätt lång tid innan pulsen visar normala siffror, kanske 13-15 minuter iaf. Lite skumt. Sen är det som en klocka och det är max en procent hit eller dit, typ lite beroende på om jag lyfte på armen för att torka mig eller kolla på klockan. Jag körde på 0,5% lutning och lugn jogg i 9,3 km/h. Det blev 1,5 timme och direkt på det så hoppade jag in på toaletten och bytte om till torra kläder. In i bilen och fort hem. Nu hade jag inte ätit sedan klockan 18.00, igår, och dessutom simmat efter det och nu sprungit 1,5 timme. Det sög riktigt mycket i magen och jag var nog lite medtagen. Och väl hemma så ser jag att det inte finns någon mat mer än hämtmaten som Ullis inte åt upp igår. Hmm, den hade hon nog tänkt äta då hon kommer hem från Safiren men nöden har ingen lag. In med den och fort ned och ta emot kunden. Jag kände igen honom och sade att det var länge sedan. Han såg konstigt på mig och sade att det var ju bara två veckor sedan. Ha ha, så var det ja! Då var det inte så konstigt att jag kände igen honom. Jag fixade hans skidor och sedan hinner jag inte ens säga adjö till honom innan nästa kund kommer. Det var däremot ett riktigt välbekant ansikte och han är verkligen en gammal kund sedan säkert 8-9 år. Riktigt trevlig och vi kommer bra överens. Bäst att skriva det då jag vet att han kan titta in här! ;-)

Skämt åsido så skall han nu också köra Kalmar Ironman och det är förstås roligt att prata om det också. 

Efter det så gick jag upp och tog kaffe med Ullis och hon hade snart nog förlåtit mig för att ha ätit upp hennes mat som hon längtat efter. :-0

Men nu började jag bli riktigt sugen på att börja måla i vårat nya träningsrum men vi hade ingen riktig organisation utan det blev lite hoppigt. Men skönt att vara igång och man ser skillnad direkt. Vi kanske däremot måste dra en runda till och möjligtvis även en strykning på taket. Mat från Sushin, i Trosa, och snart nog ville jag hinna med och träna en runda till och satte mig på cykeln men nu provade jag bara att cykla på med samma lugna intensitet som imorse. Dvs i zon 2 och jag låg och cyklade i 65% av maxpuls. Pulsen gick som en klocka direkt och jag låg ganska precis på 176 watt, i snitt, och farten tror jag blev 32,9 km/h. Undrar vad man kommer att kunna hålla för snittpuls på Ironman. Någon som vet vad som är vettigt att sträva efter? I höst är tanken att jag skall hålla 36 km/h i snitt. Hmm, det får bli lite mer undersökningar och även lite in lite intervaller på cykeln också. Nu kör jag bara dem på löpningen. 

Efter det så blev det en snabbdusch och sedan direkt mot soffan och Mello, där familjen redan satt samlad. Jag missade den första låten och den satte jag senare som vinner och den gick ju också direkt till andra chansen. Annars var det Ullis som tippade mest rätt. Trots att hon knappt kollade. :-)

Så börjar då 2016 närma sig sitt slut och det här blir, personligen, inget revolutionerande inlägg. Men ändå så kommer det säkert att kännas som det. Under året så har ett mål börjat växa fram och det kan, även för mig, verka ouppnåeligt. Hawaii Ironman! Ju mer jag har tänkt på det, ju sugen har jag blivit. Och träningen har hela tiden ökat och så även allt runtomkring. Men det går liksom i vågor. Det var ju länge sedan jag lyckades riktigt bra med mina mål men nu har det iaf börjat gå åt rätt håll och kroppen verkar börja hålla igen för hårdare påfrestning. Och samtidigt som jag ibland känner att jag nästan är löjlig som tror att det är möjligt så säger mina erfarenheter och rutin att det faktiskt är möjligt. Men det är väldigt mycket som måste stämma, typ allt. Och tiden går alltid fortare än man tror och minsta förkylning kan ställa till det. Men iaf. Nu var det här ju en Årskrönika så varför inte börja i rätt ände?

Början på året då! Jag jobbade som klasslärare och fastän jag tränade så hårt som jag kunde så gick jag bara upp i vikt. Jag hade underbara elever och jag kände att jag nästan alltid gjorde allt rätt. Däremot så var det nästan så att den som skrek minst fick minst hjälp från ledningen. Det var en tråkig och jobbig känsla och det kändes som om jag var själv nästan för jämnan fastän det var en jobbig situation, där sexorna hastigt och lustigt hade slussats in till högstadiet. Hursomhelst så blev det mycket extraarbete och träningen gav inget resultat. Men jag var trots allt riktigt lycklig och det var en ynnest att känna att man betydde så mycket för eleverna. Och även förstås ansvarsfullt. 

Och skolavslutningen var väldigt speciell och jag blev överöst av presenter och Ullis trodde att jag skämtade när jag fick gå flera gånger för att hämta in kassarna med alla fina presenter! 

Sen var det sommarlov och jag hade precis skrivit på för ett år som lärare i idrott och Hälsa. Det kändes riktigt bra fastän jag just då kände att jag skulle vilja ta med mig allt jag lärt mig under året som klasslärare. Att inte det skulle gå till spillo. Men nu var det som det var och jag fick ladda om. Men idrottslärare var ju det jag varit innan på fyra skolor och det hade jag i blodet liksom det här med att undervisa och engagera barn. Så jag kunde verkligen gå in i träningen igen och nu började resultaten komma igen. Och snart skulle man köra Kalmar Ironman igen. Dock med stor osäkerhet vart jag låg. Den tidigare målsättningen på 10 timmar var bara att glömma då jag hade gått upp 7-8 kg och inte kunnat träna på som jag ville. Men slå personligt rekord vore ju roligt. Dock var jag inte uppe riktigt i så mycket mängd som jag hade förr i tiden. Fast klart mer allround nu. Jag hade ju äntligen börjat simma och jag hade som målsättning att simma på 1.20-1.25. 

Veckan innan var det Mora Triathlon, som min kompis Magnus arrangerar. Väl på plats så hälsar jag på min nyfunna "familj" och installerar mig. Under alla dessa år på Vasaloppet, då jag har arbetat, så har jag lärt känna en alldeles underbar familj och de har nästan börjat kännas som mina egna föräldrar och bröder. Jag tror de känner detsamma också. Om inte så blir det nog lite stelt sen! ;-) Hursomhelst så var jag sjukt pirrig inför starten och jag tror de blev tokiga på mig som höll på kvällen innan. Det var typ så att jag inte vågade ställa upp och det kan ju låta konstigt när jag kört så enormt många lopp. Det är garanterat över 300 starter och jag har genomfört 4 stycken Ironman. Men det är också enda sträckan i triathlon och kanske påverkade det. Jag var ju inte alls van vid att stressa så i bytena. Men så var det då dags och jag tvekade men vad f-n! Vad kan hända? Jag går och anmäler mig och ser samtidigt en lång och enormt vältränad kille som dessutom är äckligt snygg! Det var så att man nästan blev sur på honom. Jag får också veta att "Herkules" är där och efter ett tag så förstår jag att det är han. Han verkar dock vara minst lika nervös som jag... Starten går och jag och Marcus, som han heter, är långt till höger för att inte störa. Jag verkar ligga i bakre delen och vad händer! Marcus bröstsimmar om mig och det strular samtidigt med glasögonen för mig. Jag vet inte ens vart han tog vägen och när jag närmar mig land, det är ett varv och det är alltså sprintdistansen jag kör, så verkar jag vara i bakre delen nu också. Upp och byta om. Och ut på cykeln. Men vad göra med klockan? Jag hade fått för mig att jag skulle ta på den då jag cyklade men det vågar jag inte utan slänger den till Nicklas. Bara hoppas den inte träffade asfalten! :-0 Jag får inget riktigt flyt och det spänner i nacken, jag är inte alls van att sitta så tight med armbågarna. Rejält knixigt och det drar ned farten. Men cyklingen går väl bra och två mil är ju inte så långt. Ut på löpningen och jag har ju lite strul med ett ben. På sista biten så börjar det att strula och morgondagens race, Olympisk distans, står på spel. Jag är så nöjd att jag genomförde loppet och vi äter gott på restauranten bredvid starten sen. 

Sen olympisk distans och nu känner jag mig mer hemma. Lite längre och jag är ju mer uthållig än snabb. Men kanske är det också bättre tävlanden nu? Nåja, loppet går ännu bättre och jag får till simglasögonen hyfsat och kan hålla minst samma fart som dagen innan. Och det gäller cyklingen också. Säkert också löpningen men det tar emot lite på slutet. Nöjd som attan!

Sen kommer då Kalmar Ironman. Jag stod över Ångaloppet då jag återigen fick känning i benet. 

Vi installerade oss och allt kändes bra. Simningen strulade dock igen och jag fick stanna ca. 20 ggr och rätta till glasögonen, så enormt trist. Men sista 700 meterna gick helt perfekt och jag bara flöt fram, en magisk känsla då allt bara stämmer. Då plockade jag rätt mycket. Tiden kommer jag inte ihåg men det blev typ 1.38 Sen cyklar jag väldigt bra men bristen på cykelmil kommer och jag tappar på slutet och får 5.54, dock väldigt bra med under 100 cykelmil. Löpningen sen då. Nja, inte så perfekt som jag hoppats på. Det krampar återigen men klart mindre kramp än förra året men dock lite sämre löpning. Jag persar med runt 12 minuter och får 12.08 Och nu börjar funderingarna på att verkligen ge allt till nästa år. Mitt nya jobb som idrottslärare går klart bättre än väntat och jag både kan aktivera mig själv väldigt mycket och samtidigt ha mer ork till träningarna. Allt går bra och jag springer Hässelbyloppet på 45.03 Det har dock funnits tendenser till att springa ännu snabbare och jag är positiv. 

Sen på hösten har det gått väldigt bra med träningarna och jag har kunnat öka mängden hela tiden, dock utan att överarbeta med kvaliteten. 

Och nu har det då vuxit fram. Jag skall göra mitt allra bästa för att försöka kvala in till Hawaii Ironman 2017. Mer om det senare! :-)

Fredag och normal en simdag men nu var man ju ledig och man borde ju hinna med annan träning också. Men Ullis ville upp till Stockholm och gå runt lite. Tanken fanns att kanske hinna köra lite på trainern innan men det är ju typ omöjligt att ta sig i kragen på morgonen. Så träningen fick bli senare. Vi packade in oss i bilen och Felix hängde med då han ville lämna in sin dator som strulade lite. Väl uppe så parkerade vi i parkeringshuset vid Hötorget och sen var det ganska nära till Inet, som är duktiga på datorer. Vi hoppas det iaf. Efter det blev det en jäkla massa affärer och Ullis fick för sig att gå och kika på Salming-butiken igen. Och varför inte. Jag var väl inte supersugen då jag provat några skor förut och inte blivit helt såld. Alldeles för smala för mig. Men väl därinne så måste jag har verkat intresserad för jag fick prova ett par skor och de satt riktigt bra. Jag förklarade att jag hade breda fötter och tjejen som hjälpte mig plockade fram två par som var lite bredare. Hmm och rea var det också och jag har inte köpt skor på ett bra tag nu. Det ligger visserligen ett par Hoka One One, i någon nätkassa, på någon site. Men de här har jag nog tänkt att ha mer på tävlingar och löpband. De var nästan för snygga för att skitas ned! ;-) Och likadant är det med Salming-kläderna, satan vad snygga de är. Så en tröja till blev det. Sen var det en massa snabba inhopp på ett antal affärer och det blev även lite mat på restaurant Kalori. Bra mat och trevlig personal. Nja, Felix och Ullis var inte stormförtjusta men jag gillar det.

På vägen hem så hoppade vi in vid Kungens kurva och där köpte vi lite till morgondagens Nyårsjogg och dess utlottning. Hoppas många kommer. Och just ja! Ullis råkade köpa en jäkla massa prydnadskuddar för 1400kr! Men det är nog delvis mitt fel för efter en halvtimme på HM så går jag in och säger: -Köp alla! Tjejen som hjälpte Ullis tyckte jag var väldigt snäll. "Vad snäll man du har!" Själv reagerade jag först när hon sade att jag var snäll. Oj då, vad har jag sagt?, tänkte jag. Trodde bara jag tänkte högt... :-)

Ytterligare ett snabbstopp och då i Södertälje, där vi köpte in lite gott till tidigare nämnda Nyårsjogg. Bara hoppas det blir många som kommer. Bäst att vara utvilad imorgon bitti så man orkar och hinner fixa iordning allt innan.

Väl hemma så blir det faktiskt hämtmat och sen undrar Ullis om vi inte skall skippa simningen men jag är riktigt taggad och snart nog så går vi bort mot Safiren. När vi skall börja så ser jag att Helena och Maurice är där och simmar och det blir lite prat med dem. Efter ett tag så ser jag Rainy och Tokan stå i varmpoolen och titta, jag vinkar förstås. Och sen drar jag igång. Det går väl hyfsat, iaf klart bättre än förra gången. Men det blir inget direkt intervallpass och Ullis verkar inte så taggad och simmar inte superlångt innan hon börjar träna lite annat. Som voltvändningar och studera hur jag simmar och just idag har jag börjat testa en annan sparkteknik med benen. Jag hade under dagen studerat en viss teknik i ett triathlonmagasin. Och sjutton om det inte funkade rätt bra. Ibland så tyckte jag att jag fick en helt annan vridning och liksom fick farten med mig på ett annat sätt. Men jag tryckte inte på laps och det gör att jag inte riktigt vet till hundra procent vilken fart jag hade. Och sen verkar det inte riktigt stämma på sista hundringen och sen nedsimmet. Men det gör inget, det kändes rätt bra och jag är redan sugen på nästa simpass. Snart nog så var klockan slagen och det var dags att gå upp ur poolen. Det blev nog inte mer än 1200-1300 meter, vet inte till hundra procent som sagt var.

Morgon och jag kunde knappt hålla mig. Hos grannen hade ju Hasse Hemström lämnat sin gamla Tacx I-magic, en cool Virtuell cykeltrainer. Så när jag ser att grannen är ute och rör sig så blir det fart även på mig. Jag skyndar mig ut men då hade han redan hunnit in. Jag ringer på och sen går vi och hämtar prylarna. Shit, vad tungt det var. Det var tre stora paket och ett innehöll t.o.m en dator, som följde med för säkerhets skull. Risken var att våra datorer skulle vara för nya. Men det var bra för det var en stor och bra skärm. Jag började fnula lite hur jag skulle få ihop det och bland det första jag såg var att två o-ringar var sönder och behövdes de ens...? Hmm, jag försökte fundera på det men nu hade vi bokat in bio också. Eller det gjorde vi för några dagar sedan. Grabbarna skulle se Stjärnornas krig och jag och Ullis skulle se på 101-åringen. Tiden gick och snart var det dags att åka iväg. Vi käkade först på vår vanliga restaurant, som ligger i Heron City och där skulle vi förstås också se på bion. Och det var nog den störa biografen vi skulle gå på och det var fullt. Det blev ett jäkla sjå att dra in knäna hela tiden. Men så gick då bion igång och vill man att det händer saker hela tiden och uppskattar en massa små fyndiga skämt hela tiden så är det helt klart rätt film. Man försöker hela tiden blanda in historiska händelser och det är väl det som är filmens styrka. Och kanske svaghet. Men det är nästan så att man måste se den, oavsett vad man tycker om den. Jag kommer inte att gå in för mycket på den men de hittade en lite oväntad sak som de byggde filmen kring. Den får en 2:a av mig. Nja, säg 2,5 då.

Väl hemma så myste vi lite men jag kunde inte släppa meckandet, eller skall vi skriva mekandet? Det verkar vara lite diskussion om hur det skall stavas och kanske är det regionsbundet. Nåja, själv är jag kluven men det kanske är för att jag heller inte bor riktigt i Stockholm. Där verkar man vara mer inne på mecka men vi lägger det åt sidan så länge om ingen är sugen att dra igång en diskussion. Jag fortsatte iaf att bygga och runt tolvslaget så var nog klar. Men jag blev inte helt nöjd då snabbfästet till bakre hjulet gjorde att det kändes lite osäkert att sitta på cykeln. Jag startade inte upp datorn utan gick och lade mig istället...

Så var det då Julafton och Ullis och jag tänkte gå upp tidigt för att springa. Men vi sov lite länge men tumma på löpningen tänkte jag verkligen inte göra. Men däremot så vågade vi inte besöka lillebrorsan, med familj, så som vi alltid brukar göra. Han hade blivit riktig förkyld och jag satsar ju stenhårt nu på ett riktigt bra Ironman 2017. Kanske kan låta dramatiskt men det är ett val vi, eller iaf jag, gör. Så det fick vi tyvärr ställa in. Men vi ville däremot lämna några små julklappar till deras barn. Men först jogga. Vi körde lite enkelt jogg och röda mössor hade vi. Det blev lite blandat med både asfalt och grusvägar. Tror det blev strax över 8 km, det fick duga. Sen in i duschen och fort iväg till brorsan då. Lite snack utanför dörren och sen iväg igen. På vägen upp så skulle vi ta upp barnens kusin och vi irrade omkring lite i Älvsjö. Sen till Ullis storesyrra och där var det trevligt värre och vi avslutade med ett roligt julklappsspel och alla blev nog nöjda. Stackars kusin Eric blev utan men blev kompenserad på annat sätt så det var med flaggan i topp vi åkte hemåt. Och där myste vi i vår egen lilla familj och delade ut julklappar. Alla blev supernöjda och jag är så stolt över alla. Hur man liksom bryr sig om andra mer än om sig själv. Det värmer i hjärtat! :-)

Och hos grannen hade snälle Hasse Hemström varit och ställt av sin häftiga Tacx I-magic, som är en virtuell cykeltrainer och jag är så jäkla nyfiken nu. Direkt morgonen efter så är det jag som knackar på dörren hos grannen. 

Så var det morgon och killarna verkar sovit gott och även jag fick hyfsat med sömn. Ullis sov väl inte jättebra i gästrummet men hon var nog ändå rätt nöjd. Nästa gång får vi kolla av lite noggrannare hur det är med förkylningarna! :-0 Vi satsar ju rätt hårt nu och hela året är ju upplagt för att prestera på topp just en speciell dag och jag har dessutom höga mål detta år. Vi lämnar iaf barnen väl hemma så packar vi våra träningskläder och kollar även av med några kompisar om de vill hänga på. Men vi blir själva och väl på plats så försöker vi få igång musiken och jag träffar på Mange, som också skall köra Kalmar Triathlon nästa år. Det blir lite snack med honom innan det är dags att träna. Efter att ha insett att vi inte får igång musiken själva så springer jag iväg och försöker få tag på Mange igen men hittar honom inte. Till slut så frågar jag en ur personalen och inte heller han kan. Jag blir konfunderad på vart Mange tagit vägen och kollar sen igen in i omklädningsrummet och nu står han i duschen... Men...? Nä, det blev ingen träning, han insåg att det inte fanns tid. Stackarn! Jag försöker igen men inget går tills vi kommer på att försöka med att ändra stor och liten bokstav och nu funkade det. Äntligen! Rejält försenade kommer vi då igång och jag har svårt att få upp pulsen som jag vill och jag vet inte om det är mentalt eller om jag helt enkelt har ändrat mina pulsnivåer till det bättre. Pulsen är larvigt låg och jag trycker ändå på lite. Det ser Ullis också. Hon tar det lite lugnare idag. Eller iaf ibörjan. Själv så ökar jag också lite efterhand. Men med lite drygt en timmes spinning så känner jag av halsont och i början så är det lite diffust men det ökar ganska snabbt och nu blir jag orolig. Två timmar borde vi väl köra iaf, tänker jag. Tanken var först att köra i tre timmar men det är nog dumt. Jag nämner att jag fått ont i halsen och Ullis övertalar mig att bryta och vid 1.45 så bryter vi direkt. Hmm... Lite surt. Min snittpuls blev förresten låga 115. Ullis passar på att fråga Lenis om sin mirakelmedicin och får ett recept. Väl hemma så börjar jag, efter att han inhandlar ingredienserna, fixa iordning den. Dags att prova och jäklar i havet vilket drag det var i den! Wow!

Efter ett tag så undrar Ullis om vi inte skall se på bio och filmen Fyren och haven. Och varför inte. Egentligen ville jag nog hellre se Zlatan men det kunde ju vara kul att se på bio och vill Ullis så varför inte. Sagt och gjort. Nu börjar Ullis också klaga på sin hals och det oroar lite. Filmen då? Jodå, helt okey men jag kan tänka mig att boken ger mer nöje men såklart kul att se Alicia Wikander, hon är riktigt grym!

Efter bion så ville jag förbi kyrkogården. Idag är det 19 år sedan pappa gick bort. 19 år! Det är inte klokt så tiden går och det är med sorg och tungsinne man man tänker på det faktum att han kunde varit så delaktig i våra liv. Så tragiskt och jag undrar vad han skulle tycka om livet som är nu.

Jag hann inte förbi minneslunden men jag tänker på dig, pappa! Love ya!