Så var det söndag och dags för långpass. Ullis hade kurat ihop sig i sängen och det var återigen igen (!) jag som fick trycka på så att vi kom ut, det brukar inte tillhöra vanligheterna. Kanske är det för att Ullis drog en mil igår iofs. Hursomhelst så kom vi ut men jag provade mina Kayano igen och det är bara att inse att de inte funkar så bra för mig nu. Det blir lite för mycket stöd och med tanke på att det inte är så mycket stöd att tala om så behöver jag ganska neutrala skor. Så det var väldeliga problem ganska länge i början med att jag grymtade om att vägbanan lutade för mycket och vi frös som grisar. Ullis hade alldeles för tunna löparhandskar som dessutom sett sina bästa dagar och jag är ju så frusen av mig så fastän jag hade ganska bra skidhandskar så gjorde det riktigt ont. Jag tror det dröjde i ca. 5-6 km innan jag började klara av kylan och jag hade dessutom fått göra ett antal småpauser då det värkte i fötter, fotleder och benhinnor. Kanske lite i knäna också. Men sen runt milen så kändes det rätt bra faktiskt men vi hade bestämt oss för att stanna runt 17 km idag eftersom det vankas 38 km nästa söndag. Ganska tufft alltså! Sen började det bli kallare igen och med ganska låg fart så fick vi inte igång blodet ordentligt och vi började frysa igen. Så en tuff runda och jag kände mig mer sliten än väntat. Kanske var det jobbigare än jag trodde att vara barnvakt. Fick dessutom en redig nackspärr efter att ha småsovit i brorsans nya fina soffa. Det blev jobbiga 17,34 km på 1.51.