Så var det då dags att staka på Ercolinan igen samtidigt som Ullis körde spinning i lokalen bredvid. 75 minuter skulle de spinna och det skulle väl jag också orka och efter att ha hört Oscar Svärd nämna något om att eliten i princip aldrig kör A2träning så var tanken att jag skulle köra en timme lugnt och öka sista kvarten och det gick utmärkt då jag snittade 131 sl/minuten första timmen och sen blev det en markant höjning på slutet. Jag stakade lite mer framåtböjd nu och fick riktigt ont i bakre lår dagen efter.

Tanken var att komma upp i tid imorse för ett kortare långpass för att sedan åka upp till svägerskan med familj i Tyresö. Men både Ullis och jag sov för länge så vi bestämde oss för att komma i äg tidigare istället och försöka ta löpningen senare. Så kom vi då iväg men inte fick jag med några lactrase-tabletter inte. Men det kunde ju vara ett bra test att se hur man klarar lite vanlig mat. Den brukar vara ganska fet dock.

Så vi började med maten och det var trevligt och gott med gott fikabröd efter. Hittills kändes det bra men kanske lite mer däst än vanlig. Efter några timmar  åkte vi hemåt och väl hemma så fick jag ta lite kaffe för att vakna till vadå jag var ruggigt trött men ut och springa ville jag. Efter lite strul då jag inte hittade klockan så kom vi då iväg. Vi bestämde oss för att korta ned passet och kommande vecka får bli lite som den blir. Men under passet så börjar magen att protestera kraftigt och jag svullnar upp alltmer. Till slut har jag sådant magknip och kan emellanåt inte springa. Det blev visst 5,7 km lätt jogging iaf.

På jobbet så hade jag skrivit på skidforum.se och stuckit ut hakan och menade på att jag tvärtemot kunde bli inspirerad av det dåliga vädret. Men väl hemma i soffan, efter hämtmaten (Ullis var på julbord (!)), så tog det emot och jag hade blivit arg att jag försummat stakträningen på slutet. Men jag tog mig i kragen och gav mig sent på kvällen ut med mina Powerslides. Lite halt och ganska grusigt men de stora lufthjulen funkade bra. Dock märkte jag att farten blev lite sämre av allt grus men hellre det än att ramla. Jag körde bort mot "Mecman-rakan" och körde enbart stakning fram och tillbaka. Totalt nästan 7 km och då enbart inslag av skejt på slutet.

Bra pass!

Torsdag och klubbträning och terrängvarv stod på schemat men fortfarande bara jogg för mig och Ullis. Även hon hade känt sig liiiite sliten och det är ju ändå lite skönt att även hon är människa! :-)

Hursomhelst så blev det Ullis och jag samt Flaken som joggade bort mot Häradsvallen och där blev det lite löpskolning innan vi drog igång. Flaken drog förstås ifrån och körde 5 varv på ca 1600 meter och det är bra kuperat. Ullis och jag fick ihop 4 varv och totalt så tror jag det blev 10,5 km för mig och Ullis. Bra där! Vi var inte alls så pigga och hade ställt in oss på ca 5-6 km. 

Just ja! Regnet vräkte ned och klart jobbigt i början men sen bara inspirerande 

Fortfarande trött efter söndagens långpass gjorde att jag försov mig imorse och jag som hade en kund som skulle komma vid 10:00. Jag provade att ringa svärmor som egentligen inte hade tid men var snäll och ställde upp och jag var grymt tacksam för det. 2 minuter försenad kom jag och kunden hade full förståelse och det blev som vanligt mycket prat och precis när han skall gå så ringer telefonen och jag hinner inte svara men ser att det är min älskade faster och jag blir stel av skräck. Att hon ringer vid den här tidpunkten kändes klart oroväckande och jag känner direkt att något är fel och tänker förstås på farmor som varit dålig en längre tid. Jag ringer och ringer men det är upptaget och sen ser jag att hon talat in på telefonsvaren och jag lyssnar av den först och jag börjar gråta. Så väntat men ändå så jobbigt. En underbar människa som är godheten själv men haft det mycket jobbigt med att först sonen, dvs min pappa, gick bort och bara några år efter så gick mannen bort. Förstås min farfar som även han var 100% godhet. Det fanns inte ett uns ont i dem och det är nästan så man skulle önskat några gram dumhet i dem för att stå emot vår hårda värld bättre. Gifta i över 50 år och aldrig grälat en endast gång, måste vara något slags världsrekord. Hursomhelst så var farmor själv i många år och mådde väldigt dåligt på slutet och nu har hon det bra. Kram och tack för allt, farmor! Du ville alltid väl...

Så var det tisdag och förstås klubbträning men både Ullis och jag var ju lite slitna efter "Trosapromenaden" i söndags då vi sprang dryga 38 kilometer. Och hälsenorna var ju riktigt ihopdragna och förmodlingen inflammerade då jag inte kunde räta ut dem alls i måndags. Men på morgonen nu så kändes det bättre och bättre på promenaden på jobbet och sen på kvällen så kunde jag jogga igen men Ullis och jag körde bara typ 5,2 km lätt jogg medan övriga, som var med på klubbträningen, körde 400-ingar. Klart inspirerande och gav boost!

Ja, så mycket till promenad blev det ju inte utan mer jogging och det skedde i söndags den 15:e men jag skriver det några dagar senare men har ändrat till rätt datum så är det lättare att hitta i efterhand. Nu har jag haft lite ont i hälsenorna men låt oss ta det från början. (Går bara och hämtar en kopp kaffe först.)

Ullis och jag hade börjat bli lite förkyld dagarna innan och hade tryckt i oss lite receptfria läkemedel och faktiskt joggat lite i torsdags för att sas tvinga förkylningen att antingen bryta ut eller försvinna. Och sen i lördags så laddade vi med 2 påsar Vitargo var. Min sista tog jag sent på natten faktiskt. Så var det då dags, klockan ringde vid 05:00 och det var bara att pallra sig upp. Det kändes rätt bra men jag hade inte alls hunnit med att stretcha framsida lår som blivit rejält stela på slutet av den förhållandevis rejäla träningen. Det har blivit en chockartad ökning, minst sagt! I taxin så fick vi samma chaufför som sist men nu kom vi fram i tid men jag behövde uppsöka en toalett då jag kände mig lite... ja, nödig! :-) Jag hittade en men den tog mynt och det hade jag inga på mig och sen kom det några stycken iaf. Det var ganska klent med folk och totalt så blev vi visst bara 13 stycken varav 4 som då skulle springa. Så tryckte jag igång klockan och det var bara att börja jogga. Lite småtungt som det kan kännas då man laddat på lite och förstås lite småjobbigt precis i början. Sen börjar det strula i fotlederna och benhinnorna ganska omgående och Ullis och jag kommer lite efter Linnsan och Scharpen. Jag vet ju att det kan släppa så jag stannar lite grand i början några gånger och när det sen börjar bli bättre så försöker jag jogga på och till slut så tvingar jag mig att hålla ut lite mer. Sen när det börjar bli bättre så börjar istället framsida lår att böka. Musklerna börjar krampa lite och vill istället dra benen snett utåt och jag får liksom hela tiden spänna dem inåt vilket förstås gör att det krampar alltmer och det känns som jag kommer att få bryta. Typ redan efter 6-7 km! :-0 Skumt! Och lite klantigt att jag inte ägnat mer tid åt låren som ju fått ta mycket stryk av den kraftiga ökningen. Men på något sätt så börjar det mjukna upp sig och vad än de andra pratade om under tiden jag hade problem så var jag inte riktigt närvarande ett tag. Men sen hör jag en lyrisk Scharp som pratar om den fantastiska soluppgången och hur underbart allt är. Jag tar in lite grand men är inte alls på samma nivå då. Sen pratas det om hur långt vi kommit och jag gissar på 8 km men vi är då uppe i över 13 km och det förvånar mig. Vart tog alla kilometer vägen? Jag måste ha kopplat bort där ett tag. Sen börjar jag vakna till liv men vill ändå inte riktigt veta hur långt vi sprungit och hur långt det är kvar. Det känns fortfarande väldigt långt och det pratades om totalt 38 eller 39 kilometer. Shit, det har jag inte sprungit i ett sträck på många, många år. Förra året så fick jag ju stanna och gå en hel del. Men Scharpen blev alltmer taggad och även jag. Ullis kände fortfarande av sin förkylning och var orolig men Linnsan hade ju som längst sprungit 20,3 km och frågan var ju om det var vettigt av henne att springa hela vägen. Men nu fick jag mer och mer perioder då jag kände mig stark och gick gärna med upp i täten vid småryck och höll sen farten istället för att tappa. Vilket förvånade de andra. Men det fanns hela tiden en oro att jag skulle ta stryk men nu hade jag vatten med mig men det var även liten oro då man stannade för att pinka. Ja, eftersom jag inte hittade en toa vid starten var magen lite lätt orolig den också så man fick... ta det lite lugnt! :-)

Sen så hörde jag att det var 12 km kvar och då kändes det som det faktiskt var lite småtufft att klara hela sträckan men jag hade Trosa Stadshotell och Spa som målbild. Att få mysa i vattnet med Ullis drev mig framåt. Och lite att jag nog inte ville bryta innan Linnsan som faktiskt är ganska ny på det här med långpass. Sen var det bara att börja räkna nedåt men när Linnsan stannade och tog kort så tyckte jag inte att vi sänkte farten och hon verkade ha svårt att komma ikapp. Frågan är om vi gjorde en björntjänst genom att stanna och vänta in henne men det kändes inte alls schysst så jag upplyste om att hon tappat och vi andra passade på att få i oss lite energi medan hon kom ikapp oss. Men nu började hon bli ganska sliten faktiskt. Det var iofs jag också men hade lite mer långpass i benen så hängde det på dem så borde ju iaf jag klara hela sträckan nu då det var ca. 6 km kvar. Men nu börjar Linnsan på allvar ge upp och det var nog smart att hon sprang lite lugnare själv så länge hon orkade. Vi tittade bak några gånger för att se om hon fått nya krafter men avståndet ökades hela tiden och vi puttrade på. Scharpen verkade ha fått nya krafter och farten ökades allteftersom och även Ullis verkade mycket piggare och hade inga som helst problem att hänga på. Själv började jag att lägga mig i ryggarna för att spara kraft för jag kände mig på allvar lite orolig om väggen skulle komma för benen började småkrampa lite och energin började ta slut. Och DÅ kommer förstås regnet och på någon halvminut så blir det blött och kallt på låren som krampar och det gör rejält ont men jag vill inte släppa och det blir hela tiden små luckor fram. Men jag kämpar mig hela tiden ikapp men blir förvånad varför luckorna kommer då jag ju hela tiden ta i. Då borde det gå fort men musklerna är nog inte lika effektiva som då de är piggare så man får kämpa mycket hårdare. Så vår lilla klunga är som en jojo och Scharpen utbrister ngt om att jag är som en kärring då jag på en fråga förklarade hur jag mådde! :-0 Fast med glimten i ögat förstås. Och tanken på att bada spa var klart inspirerande och att det faktiskt brukar kännas ännu bättre om man fått kämpa ordentligt. Och nu är vi inne på torget och tror Ni inte farten har trissats upp ytterligare och jag kämpar på som en hund för att hålla kontakten och nästan genar i kurvorna. Ah, äntligen! Vi är framme och tar igen oss och efter ca. 10 minuter så börjar vi fundera på när Linnsan kommer och sen visar det sig att hon dragit direkt hem. Hon hade fått gå de sista 2 kilometerna och det var ju fantastiskt bra. Hon sprang alltså 36 km lite drygt och innan var rekordet strax över 20 km. 

Sen var det Spa för mig och Ullis och vi låg kvar så länge så till slut så kom de som vandrade. Till slut så fick vi ge oss och gick och satte oss i lobbyn och fortsatte konversera med några andra i sällskapet som promerade. Några hade gått i väldigt många år men nu fått dra ned lite på sträckan och istället hoppade på en bit in i själva promenaden. Sen var det trevligt och förstås mycket gott julbord men jag åt inte så mycket men jag tycker det hör till. Dock så var inte trappan så himla rolig då hälsenorna hade börjat stelna till. Och dagen efter, dvs på måndagen, så vill jag gå till jobbet för att de skulle mjukna upp. Men de gjorde det inte och inte fick jag tag på någon som kunde skjutsa så det tog hela 1.15 att gå 4,5 km... Hmm, inte så bra. Dock börjar det nu, alltså i skrivande stund, fungera hyggligt igen och kanske blir det lätt jogg ikväll (tisdagsträningen)

Torsdag och löpning på schemat men både Ullis och jag hade börjat bli förkylda och på söndag så väntar "Trosapromenaden"! Så planen var helt enkelt att jogga lite för att se vart förkylningen tog vägen. Förr i tiden så kunde jag ganska enkelt känna av vilken typ av förkylning det var och vilken man sas kunde springa bort. Men nu är det värre och känslan i halsen var inte alls bra på någon av oss. Bara Flaken dök uppe och vi förklarade läget för honom och vi joggade tillsammans bort till löpskolning och sen var planen för honom typ 8-10 km progressiv löpning och vi sprang därför ett varv med honom innan han ökade. Sen tog vi ett varv till som var 1,3

 km. Det blev ca. 6 km totalt för mig och Ullis. Nu är det bara att vänta och se!