TUB-loppet!

Fredag morgon och jag tog bilen idag då jag behövde komma fort hem. Med facit i hand borde jag förstås tagit ledigt men det visade sig sen att mina nior var i Polen och jag behövde heller inte hoppa in på någon lektion.

Först var det lite discgolf med mina åttor och jag var själv med på några hål. Alla var duktiga.

Sedan kollade jag av så det var lugnt att dra och jag hann få i mig lite mat också innan jag drog.

På vägen hem blev det lite samtal då både grindar och toaletter var på väg. Han med toaletterna behövde lite vägbeskrivning och det var en rolig kille men jag skulle själv inte riktigt hinna dit så jag ringde Anders och kollade om han kunde ta emot toaletterna och det var lugnt.

Väl hemma så kopplade jag på husvagnen och slängde in några sista grejer innan jag och Ullis åkte ned och ställde upp vagnen.

Väl på plats så var det en massa jobb med att få upp grindar, tält och diverse flaggor. Borden fixade andra med så var det högt tempo lite överallt. Sen så åkte jag och Ullis och målade lite på raksträckan innan vi hämtade Tim som skulle fixa med livestreamingen under loppet.

Tim fixade med datorn och vi andra slutförde våra uppgifter och några deltagare hade redan börjat få upp tält och det började bli lite nervöst. Hade jag verkligen koll på allting för nu hade jag typ allt i huvudet och med lite stress så kändes det som det kokade över. Jag sade till en person att jag önskade att man inte skämtade så mycket då jag kände att det skulle bli för mycket och han förstod.

Sen var det bara att försöka lägga sig och hu vad kallt det var. Jag verkar inte fått någon ordentlig fart på systemet och går upp på natten och slår på gasolen men snart står det gas out på displayen och där och då förstod jag ingenting. Troligtvis så hade mekanikern dragit av en kran då värmepannan var på service i höstas. Jag tog på mig ordentligt med kläder och försökte somna om.

Jag var lite trött då jag vaknade och var helt själv uppe. Jag tog fram allt ur husvagnen och ställde ut i tälten.

Sen började det droppa in folk och snart var vi klara att dela ut nummerlapparna och jag var redo att börja prata men Tim fick inte igång livestreamingen och det visade sig att han inte blivit tilldelad alla rättigheter på Trosa Ultra Backyard-kontot. Snart så loggade han in i mitt namn och då gick det bättre. Typ 40 minuter försenat fick vi igång streamingen och vi var igång på nätet också.

Jag brukar normalt vara nervös då jag skall börja prata men jag var så himla stressad så jag märkte inte av så mycket och snart var man varm i kläderna och när loppet äntligen startade så kände man att nu borde allt vara på plats.

Rätt direkt så kommer en deltagare tillbaka som skadat sig och vi tillkallar sjukvård. Riktigt trist och det tar ned humöret en hel del. Vi hade helt missat en skylt som stod på ett dåligt ställe men det får vi i tävlingsledningen ta på oss fastän alla kunde ha sett den innan. Hursomhelst så är det jag som har det yttersta ansvaret för loppet så vi skulle få anledningen till att återkomma i ärendet.

Allting verkar fungera bra och så även utlottningen av priser. Jag åker runt och kollar hur det går med filmningen. En mobil har dött och det visar sig att sladden var dålig. Lite otur.

Sen är Mini-TUBEN igång och det är inte fullt men ganska många barn ändå. De springer hela tiden men jag har mitt fokus på stora loppet men försöker ändå få in dem då och då. Både i livestreamingen men även så att jag ropar upp dem.

Alla gör ett jäkligt bra jobb och jag är typ överallt.

Men Mini-TUBEN-löparna verkar inte vilja ge sig och det knorras lite bland föräldrarna. Vi i styrelsen tar ett snabbt beslut att låta tre barn dela på segern för de är max tio år gamla och var då uppe i 36 kilometer! Jisses!

Alla känner att det var ett bra beslut och till nästa år får vi styra upp det lite och köra en frontyard mot slutet och kapa tiden de har på sig att springa banan på hela tiden.

På kvällen så har jag och Ullis det lite lugnt och jag går och lägger mig i husvagnen och Ullis åker hem.

Jag har fortfarande inte kollat igenom husvagnen och känner att jag snabbt vill komma i säng så jag har på mig lite kläder i sängen ändå. Jag sover bättre nu än förra natten och får några bra timmars sömn.

Det har tunnats ut rejält och de på natten har skött utlottningen väldigt bra. Ullis och jag tar över och Anders går och lägger sig.

Sen är vi bra med folk och allting fungerar kanon. Jag kollar upp hur det är med den som skadat sig och det blev rätt illa. Jag erbjuder lite som kompensation men senare så får vi kontakt och det var ännu värre så vi slår på ordentligt och hon tycker att vi har visat välvilja och vill komma tillbaka. Det var skönt men förstås hade vi önskat allt ogjort.

Totalkänslan är dock ändå väldigt bra för alla är så nöjda och jag känner att lyckats riktigt bra med nästan allt. Det finns absolut några grejer jag missade men det är småsaker i sammanhanget.

På slutet är det bara några stycken kvar och man börjar nästan bli orolig att de skall hålla på nästa natt också.

Snart så är det bara två kvar och snart så uppvisar tvåan Niklas Drakfors yrsel och kastar in handduken på slutet. Vinnaren Magnus Högfeldt är asstark och dansar och bjuder på sig själv, så himla skön!

Hela teamet är nöjda och vi avslutade med flaggan i topp.

Det var ett bra och starkt gäng som plockade ihop allt och det gick fortare än beräknat – me like!

Stort tack allesammans och jag ser redan fram emot nästa Trosa Ultra Backyard. Nu är jag dock väldigt trött så det kommer nog bli segt imorgon, på jobbet.

Så himla kul att vi tog över loppet och gjorde det så bra!

Pizzan dagen innan          Funktionärerna                  Vinnaren Magnus!

Fredag och idag var det Sillen Runt. Som vanligt för mig, på slutet, som support. Det var nog rätt många år sedan jag själv sprang men har ändå sprungit ganska många gånger. Det som jag och Ullis startade av en ren slump då vi bara sprang på lite måfå och det ena gav det andra och sedan, efter några, år var det mer uppstyrt och alltid på Långfredagen. Traditioner skapas ofta av slump. Som våran Nyårsjogg också, för den delen.

Hursomhelst så låg jag på morgonen och försökte fixa med en ny sponsor men snart var det dags att bege sig mot Safiren för att plocka över lite dryck från Flaken till min bil.

Där var Anders N och Fredde S och väntade. Den sistnämnde kallar alla för ”Jägarn” så då får väl jag också göra det förstås. Snart kom även Flaken och hans son samt Sanna och Ida. Så sex stycken och det brukar vara några fler men i år var vi lite sena på att lägga ut det. TUBen har tagit nästan all tid och energi.

De joggade iväg och sedan åkte jag hemåt och tänkte att jag hade ju massor av tid på mig. Förut brukade jag cykla ett litet pass men nu var även Ullis hemma och då tänkte jag inte på att tid försvann då vi pratade om lite allt möjligt och jag började att fixa lite hemma som att tvätta av husvagnen lite och lite annat.

Sedan var det bråttom och jag inser att jag nog kanske kommer lite försent till första stoppet. Snabbt in i bilen och till Willys för att köpa in lite fika och godis.

Jag ringer på vägen och berättar att vi får skjuta fram första stoppet lite och när jag kommer fram så kanske det är en kilometer senare än vanligt så ingen större fara.

Alla verkade pigga men för Ida närmade det sig längdrekord så det började säkert ta emot lite grand.

Men Anders hoppar av då han känner av sitt knä och det var ju i och för sig inte så dumt då vi kunde prata lite om loppet. Och prat blev det. Hela tiden. Vi ringde även Tim som visade hur livestreamen fungerade och jag ville få in Anders på den så att han också såg. Det verkade super men ett litet orosmoment var hur vi skulle lösa internet utan att låsa upp min mobil men det var just nu lösningen.

I Gnesta så hoppar även tjejerna av och jag är lite förvånad över att Flakens son springer så lätt fortfarande. Det hade jag inte väntat mig speciellt inte efter att han blivit så muskulös. Riktigt grymt.

Sedan servar vi på några ställen...

...och hinner prata vidare om loppet och Anders spelade även upp ett klipp från en ultralöpar-podd där vi nämndes med positiva inslag. Kul att höra! De tyckte att vi gjort det bra.

Ultraaktuellt - allt om ultralöpning. 1:09:43 in i programmet så nämns vi. Finns på spotify. 

När jag släppt av Anders och snart kom de tre löparna joggandes tillsammans. Grymt jobbat!

Flaken nämner något om att sonen David skall springa hem till Trosa också och jag tror att han skojar men det gjorde han inte. Jag höjer rejält på ögonbrynen då han springer iväg på lätta steg. Jisses! Det blir en mara till slut!

Sedan höll jag på lite med loppet och bar in lite fler saker i husvagnen. Jag hör att grannen är lite upprörd och undrar vad som hänt.

En banderoll får mig att fundera. Den är supertung och när jag ser på den så är den på hela 20 meter (!) och saknar dessutom hål. Jag mailar och undrar vad det är för special och det visar sig sedan vara en banderoll, eller duk, som man kan klippa och göra som man vill med.

Umara levererar!

Ullis och jag går sedan och äter lite mat på Piccolino och det är gott men jag får tyvärr pommes istället för ris och säger till.

Snart har jag även ris i en skål, vid sidan om. Bra löst! Gott!

Nu får jag också svart på vitt att jag fått godkänt på sista kursen, så himla skönt. Tror jag fick veta det i onsdags men glömde skriva om det. Den var på hela 11 poäng och kanske var det på nåder att jag klarade det.

Yippie!

På kvällen gick vi en liten promenad och tittade på teve.

Söndag och jag låg och surfade lite på mobilen och kollade in några andra ultralopp och hur de hade gjort. Alltid kan man få lite tips och idéer, tänkte jag.

Sedan var det förstås 5-milen och det var ett riktigt grisföre men hoppet stod till Jonna Sundling, Ebba Andersson och Frida Karlsson. Sundling tappar dock och snart får även Frida Karlsson kämpa och jag tycker det ser lite mörkt ut men Ebba har ju imponerat i det här mästerskapet och kanske kan hon kräma ur det sista. Men Frida kommer hela tiden ikapp, då det är lite mer lättåkt och rätt som det var så hittar hon en bättre teknik där hon liksom inte skär ned lika djupt i snön och helt plötsligt så är det hon som hela tiden är i täten och ser ut att återhämta sig. Sundling börjar också, efter ett tidigare skidbyte, närma sig igen men nu är det lite för stor lucka.

Rätt kul dramatik där norskorna försöker lura svenskorna att göra ett skidbyte men det ordnade upp sig. Varvet efter blev det dock ett skidbyte men svenskornas generellt fina glid höll i sig och på slutet var det två svenskor och två norskor som gjorde upp om det. Tyvärr så blir det för trångt för Ebba när Frida viker in mot höger, vid en liten sprintbacke, och Ebba står på näsan och nu är det Frida mot Johaug och Heidi Weng. Frida har dock bra surf under skidorna och dessutom mest krafter kvar så det blir totalt 6-0 i guld för Sverige mot Norge. Vilket mästerskap men så otroligt tråkigt för Ebba som säkert kommer gräma sig över det här ett bra tag. Tänk att ha kämpat sig igenom 49,5 kilometer skitföre och så kör man in i sin lagkamrat. Hoppas verkligen att Frida nu inte såg att Ebba kom till höger och skulle stänga… Reglerna gav dock Frida rätt men jag kan tycka att det är ett gränsfall och vi får hoppas att det var fair play. Att se stavspetsarna i den snön var heller inte det lättaste.

Efter skidorna blev det ett cykelpass och nu testade jag att puffa gammal astmaspray för att se om det skulle hjälpa. Det gjorde det nog men det var ändå något som tog emot.

Jag körde så länge som det kändes bra och idag blev det hela 55 minuter och det var inte fy skam. Skönt! Det blev dock lite lättare än jag brukar.

Efter duschen så drog vi till Ikea igen då Ullis var sjukt sugen på att göra om och hennes driv vill man inte bromsa. Vi passade på att äta lite och sedan köpte vi en massa saker så att vi skulle kunna fixa. Det blev en massa prylar så att man kan montera gardiner i taket och inte på väggen.

Vi orkade dock inte fixa så mycket på kvällen.

Lördag och Ullis jobbade och jag passade på att plugga efter att jag bloggat ikapp några dagar. 

Sedan var det dags för 5-milen för William Poromaa och satan vad pigg han verkade superhet medan Kläbo höll på att tappa tätgruppen flera gånger men han bet sig fast om och om igen. 

Sedan var det bara William och fyra norrmän och en efter en föll ifrån. På slutet så körde William hårt men fick inte luckan han hade behövt och Kläbo spurtade ifrån. Men vilken resa William gjort och så välförtjänt! Tvåa i världen! Nu var i och för sig inte ryssarna med men så är det och så skall det vara.

På kvällen var det Melodifestivalen och Ullis och jag tog en promenad till affären först. Det blev tacos och så satte vi oss och tittade. Kajs Bara bada bastu var en lite läskig utmanare till Måns och mycket riktigt var det mellan dem det stod. 

Finnarnas bidrag var absolut trallvänligt men inte skulle väl den vinna? tänkte jag. Hursomhelst så var de väldigt skickliga och nu är det som det är. Förra året var det Norge och nu Finland. I år tänker jag att alla finlandssvenskar bidrog. Det är väl närmare en miljon. 

Fredag och det var som vanligt en lång fredag. Jag stannade kvar lite för att spela pingis då det ändå inte går några bara bussar. Det blev två matcher och i några av bollarna spelade jag sjukt bra och grabbarna blev som vanligt lite sura. Men det är bara att tugga på. Träning ger färdighet. 

Jag hade tyvärr några saker att ta bort så jag fastnade några minuter till. 

Hemåt och jag hade missat att Ullis messat och frågat om vi skulle springa och jag var inställd på att det vara på hemmaplan men hon hade funderat på Oxelösund. Liten miss i kommunikationen och sen missade jag hennes meddelande. 

Under lektionerna så körde tjejerna VM-stafetten och luften gick nästan ur mig då Emma Ribom kom långt efter men vilken supersträcka av Jonna sen!

Nu var jag hemma sent och träningen rann ut i sanden för mig. Jag fick i och för sig lite med pingisen. 

Vi tittade lite på teve och åt gott. Vi tittade förstås på stafetten i efterhand och ett stort grattis, tjejer! Vilken uppåkning av Jonna. Sedan tror jag att hon hade mer krafter men jag blir också lite fundersam på den norska tjejen inte höll igen med flit i början eftersom hon sedan kunde hänga på rätt bra. Lite konstigt. 

Söndag den andra mars och det var förstås Vasaloppet. Normalt så brukar jag sitta på en spinningcykel och leda Vasaloppsspinning men nu var den nya ägaren lite seg och ärendet hade hamnat mellan stolarna. De hade dock svarat men lite sent. Men sitta i soffan med frugan och kolla på loppet är också något jag längtat efter.

Vi var lite sega och kom väl upp kvart i åtta så det blev till att sätta fart och duka upp en god frukost fort.

Starten gick och jag var rätt säker på att det inte skulle bli så snabba tider då det var rätt varmt. Dock så låg de hela tiden med rätt bra i förhållande till rekordtiderna men de hade också bra med vind i ryggen rätt ofta. Kul att se Alvar Myhlback så stark under loppet men jag trodde nog mest på någon av norrmännen eller Emil Persson. Spurten och snart låg det tre svenskar i bredd och som de kör. Alvar visar att nu är det allvar och han drar det längsta strået och var klart bäst. Så roligt att se och han är nu den yngste någonsin att vinna Vasaloppet.

Yngst tidigare var premiärvinnaren Ernst Alm från 1922. Alvar var också den yngste att någonsin köra Vasaloppet och innan det var det Birger Fält som jag fått äran att preparera skidorna åt flera gånger. Nu är det bäst att visa att jag inte lagt ned verksamheten så jag får lite mer jobb igen men som det är nu så är det kanske ett tiotal jobb om året bara. Funkar bra med tanke på att jag jobbar heltid som lärare och pluggar halvtid. Vi får väl se. Alltid bra att ha i bakfickan om jag måste gå ned lite i tid. Det är lite omorganisation på gång.

Hursomhelst så är det sen Stina Nilsson som länge lett loppet. Hon gick ifrån rätt tidigt och jag var lite orolig om hon skulle möta väggen och det var rejält segt i sista backarna. Fy bubban! Men så roligt att hon är tillbaka i toppen men kanske inte på det sätt man trott att hon skulle vara.

Sedan var det skid-VM och Skiathlonen och jag hade trott en hel del på William Poromaa, speciellt efter att han stuckit ut hakan på slutet och faktiskt gjort bra resultat. Norge klev dock segrande ur striden och William blev åtta, säkert en missräkning för honom. Sedan var det då damerna och vilken jäkla batalj! Ingen hade väl räknat med Ebba men hon måste ha gjort världens formtopp och ingen hade väl räknat med att det var hon som skulle snuva Johaug på guldet. Alltså, hur nära var det egentligen? Två, tre centimeter? Gud vilket jäkla race. Det var som att se två boxare fast på skidor.

Själv fick jag hybris och funderad på hur många Vasalopp man skulle kunna klara av nästa år. Åtta (!) stycken fick jag ihop men det är förstås inte vettigt.

Sen började man att kolla på Gunde Svans gäng och vad roliga de var! Man kunde inte slita sig och rätt som det var så handlade det om att få kamerateamet att hitta Gunde och hans adeptrar, det var minst lika roligt.

20.12 så gick den sista i mål men de fick visst tjuvstarta lite på sträcka två för att inte sabba hela grejen. 21.00 så gick visst den avslutande delen i serien som jag tror hette ”Mot alla odds”. Den ville man se och hela dagen gick åt att kolla på skidor.

Fredag morgon och jag vaknade lite då och då. Jag hade laddat med lite sportdryck och känt att jag kommit kapp lite då jag varit lite tom på energi på slutet. 

Rätt som det var så var Anders inne i rummet och jag vaknade lätt. Han skulle snart ha skjuts till bussarna och jag klädde på mig och efter typ tio minuter så åkte vi. Han var taggad och jag passade på att ringa Ullis på vägen hem sen. 

Snart låg jag i sängen och somnade om. Jag vaknar igen och det är rätt tidigt så jag passar på att läsa lite i den nya boken. Sen så hör jag att Roger är uppe och tassar och jag går upp och drar igång en kanna kaffe. Det blir kaffe med Roger och efter ett tag så har vi även väckt Magnus och han joinar oss på en kopp. 

Vi har sagt när vi tror att Roger skall behöva åka och jag kan tänka mig att det blir ungefär samtidigt som Mora-laget så det är ingen svår matematik. 

När det gått ett tag så visar det sig att vårat lag, Team Enklaresport XC, går som tåget. Jisses! Vi plockar massor redan på första sträckan och där hade jag räknat med att vi skulle vara efter typ 10-15 minuter men vi är före! Oj, då! På andra sträckan var min beräkning att vi skulle plocka ikapp viss tid men nu bara drygade vi ut och det gjorde mig lite oroligare men då jag kollade in gamla kort, från förra året, så ser jag att då var Magnus och jag kvar till åtminstone klockan 11 men det kändes omöjligt nu. Vi börjar ta på oss och efter lite mer i magen så åkte vi mot bussarna och klev på. Nu började jag bli orolig och Magnus tyckte det var roligt men jag tror det ingår för mig att komma i rätt stämning. 

På bussen så visar det sig att Robin Bryntesson sitter och jag kände inte igen honom först. Han pratade lite om sin podd och förstås om när han åkte Vasaloppet baklänges, imponerande! Att kunna åka ett Vasalopp baklänges alltså och han gissar att han skulle kunna göra det på 5.15 om han inte stannade och pratat med alla. Jag tänkte själv på mina 5.58, då jag var som bäst, och blev sjukt imponerad! Det går ju ruggigt fort i vissa backar. 

Sedan av från bussen och nu hade jag lite lätt panik då Roger snart skulle komma. Jag utgick ifrån att Magnus inte skulle kunna komma ikapp och lade ifrån mig skidorna och sprang på toaletten. Lika bra att försöka göra ifrån sig men det var trångt och jag vet inte om det ens var värt att försöka. 

Sedan av med sakerna och när jag nästan är klar så ser jag att vi är på gång! Fan! Nu är det bråttom och jag bestämmer mig för att skippa glasögonen då jag inte vill sinka laget. Jag tar med mig ryggsäcken och går och tar på mig skidor och stavar och sedan hinner jag bara slänga fram ryggsäcken framför Roger som håller på att stå på arslet. Jag nuddar Rogers stav med min och tycker att det får räcka men Roger hade sagt att de direkt nämnt något om att man skall ryggdunka varandra. Ha ha! Inte så lätt då jag slängde hinder framför Roger men det är klart. Jag hade tänkte att ge Magnus ryggsäcken men jag fick inte tag på honom. 

Jag slår på klockan och drar iväg. Jisses! Jag drar på ordentligt och i bakhuvudet så undrar jag om det är så smart men det går bra och jag tar det lite lugnt efter första lilla backen så jag inte går in i väggen direkt. 

Jag håller ihop och snart går det utför med en jäkla fart och jag får tårar i ögonen och kan knappt se! Wow! Vilken fart och jag känner tårarna strömma längs kinderna. Efteråt såg jag att jag var uppe i över 47 kilometer i timmen och det är klart att det känns då man inte har glasögon. 

Jag har bra fart och jag plockar folk hela tiden och förstår ingenting. De innan har ju kört så jäkla bra och jag är livrädd att förstöra för mitt lag och tänker att alla kommer åka om mig. Speciellt då vi är så långt fram. Men det är väldigt få som åker om mig och jag trycker på rätt bra. Ju längre det går ju tröttare blir jag och jag förstår att jag gått på rätt hårt. Jag kommer på att jag nog borde kunna se på klockan hur fort det gått och jag blir förvånad. Men vad sjutton, tänker jag. Jag borde ligga på runt 4 minuter per kilometer om inte snabbare. Mot Eldris och nu är det några enstaka som även åker om mig och några riktigt snabba. 

Genom Eldris och jag tar min andra halvkopp med vätska. Jag märker att man tappar en del tid då man dricker och det är ju lite pinsamt då man åker så kort sträcka men jag har å andra sidan inte tränat något så den tiden får jag ta. 

Mot slutet så kommer en lite stöddig kille på stakskidor och nickar lite som att han var grym. En backe börjar ganska omgående och jag ser hur han hoppar till då jag helt plötsligt åker om honom, rejält snabbare. -Vilka jäkla skidor! sade han och jag skrattar för mig själv. Massor av klister under helt ordinära skidor men då stålsicklade. -Inget glid! ropar jag och skrattar ytterligare. Det skulle förstås vara ingen glidvalla för glid det hade jag ju. 

Mot slutet så börjar jag tappa lite fart och en rolig åkare kommer lite bakifrån och ropar mitt namn och att det är så roligt. Jag pratar lite och sen åker han för att ta lite vätska vid Falu rödfärg och jag tycker det ser ut som små kaffekoppar och åker efter. Killen kör in i killen som skall servera så inget blir kvar till mig och jag åker vidare. Jag vrider om kniven lite och undrar om det är så man skall göra med motståndarna och strax efter så visar jag att jag skämtade lite. Ha ha! Det tog lite innan han förstod. Han undrade om han hade vält mig men jag förklarade att han välte omkull all dricka.

Sen är det bara att kämpa på och jag ligger hela tiden på gränsen men jag chansar inte då jag ändå vet att matchen mot Magnus lag redan är klar. Han borde inte kunna ta igen det här och jag har ju mestadels åkt om folk. 

Sista biten och nu är det lite jobbigt. Jag kommer in mot Mora och sedan bara staka innan de sista pucklarna. Nu blev jag trött men orkar trycka ut det sista i spurten.

Så skönt att åka in i målportalen och sedan bara ta av skidor och stavar. En kall alkoholfri öl och sedan försökte jag ta mig bort till gängen som hejade. Några hade inte hunnit komma in men de kom strax efter. 

Vi väntade sedan in Magnus som inte verkade ha så bråttom men de hade också gjort det bra. 

Efter duschen så blev det hämtpizza och sedan spel som var riktigt roligt. 

Jag läste lite till och blev klar på natten med boken. Jag ringde förstås till älsklingen så fort jag kunde och hon var så stolt - vad kul! Sen hade hon visst tränat mer än mig i alla fall. Hon är grymt. Boken skriver jag om i annat inlägg då jag ännu inte skrivit om den förra boken. 

Söndag morgon och Ullis var klart piggare än vad jag var. Inte alldeles ovanligt och speciellt inte konstigt då jag fastnade i schackspel på natten. 

Det blev finfrukost på morgonen och det var lite extra lyxigt att ha dukningen från igår kvar. 

Sen pluggade jag på innan det var dags att skjutsa svärmor till Trosa. Hon behövde fixa en sak och skulle dessutom posta något till kommunen. Vi tog det sista jag skrev först och väl framme vid Trosa kommun så gick jag och postade brevet. Det känns som de borde göra om klisterlappen för den har sett sina bästa dar. 

Efter det drog vi till Trossen och jag passade själv på att handla och efter det drog vi hemåt men nu bjöd Ullis på mat så först blev det en sväng hem till oss. 

God mat och sen skjutsade jag hem svärmor. 

Vi hann titta på skidskytte också och det var en duell mellan Sverige och Norge och det var stafett. 

Hanna Öberg ligger bakom Tandrevold och när Hanna skall gå om, där det är ganska brett, så försöker norskan stänga Hanna och de krokar i. Så jäkla irriterande och det är bara tur att det är norskan som faller och inte Hanna. 

Ullis och jag hade sedan bokat in en bio då vi hade en biobiljett som går ut på torsdag och den var det ju synd att vaska. Tyvärr gick ingen bio som vi ville se och den som lät bäst var Babygirl, med Nicole Kidman. Hon var visst briljant i filmen. 

In till stan och vi gick runt där först och kollade några butiker innan vi var tvungna att äta lite igen och det blev Ariu Sushi men den här gången var det inte alls lika gott och jag fick dessutom lite ont i magen. Ajdå! Nu blev jag lite orolig men magen höll sig i schack men jag åt inte upp allt. Kanske borde man sagt till men det blir nog bara så att jag inte äter där på ett bra tag. 

Så var det då dags för filmen och det var inte alls mycket folk och de som var där var nästan bara äldre. Vi, som är 50 plus, kändes nästan som ungdomar. 

Pang så var det igång och det började med en sexscen och slutade med en sexscen. Sen var det en massa sex däremellan. Skall jag vara lite hård så skulle man kunna sammanfatta filmen så men den var förstås lite mer. Att den hade fått fyra plus förvånade lite men det gjorde ju Brokeback Mountain också. Den var inget vidare men det var nästan som så att man inte vågade såga den av risken att bli kallad homofobisk. Den här handlade om huvudpersonens erotiska drömmar och hur viktigt det var att leva ut drömmarna. Men det behöver man väl inte alltid göra och jag tycker också det var väldigt subtila signaler hon gav om vad hon ville och allting drogs till sin spets. Nja, den får 3/5 och då kanske jag är snäll. Direkt efter så var jag inne på 3,5/5 men en bra film skall ge något efter. Som att man går och tänker i flera dagar men det gjorde inte den här alls. 

Det stämde nog att Nicole var briljant för utan henne hade nog filmen fallit pladask.