Lördag och idag jobbade Ullis lite extra och jag hade tänkt kommit upp och röjt lite i källaren men det var väldans segt att komma upp. Jag låg länge och verkligen försökte få liv i kroppen men lyckades inte så mycket mer än att blogga ikapp och skicka ett samarbetsförslag till en kille. Jag tyckte det var hög tid att försöka få ut mina låtar istället för att bara prata om dem. Sen om det bär frukt är en annan sak. Det är mycket som skall klicka och jag har ju ingen portfolio direkt. Jag hittar ju inte ens mina låtar som är inspelade någonstans...

Hursomhelst så blev det minimalt med röj i källaren och jag hade röjt lite på tomten när Ullis kom och vi fortsatte med det efter lite lättare lunch. Vi fick ned alla äpplen på träden och vi går nog mot strömmen när det gäller "äppelår" för i år var det klent med äpplen för oss och vi landade till slut på 47 kilo, det blir absolut en hel del boxar men vi slår förstås inte fjolårets 32 boxar och då var det ett "dåligt äppelår". Det dråpliga är att vi i år nästan bara fick frukt från ett träd så smaken blir förstås väldigt annorlunda. 

Ullis och jag passade på att baka en paj och Felix fixade senare maten. Sen gjorde vi oss klara för att titta på triathlon för nu var det herrarnas tur att göra upp på Ironman Kona, i Hawaii. Nu hette det visst Vinfast Ironman Hawaii då det är ett nytt bilmärke som sponsrar. Det var nog första gången jag hörde om det märket men bilen såg cool ut. 

Loppet då? Jo, vi verkade haft med två svenskar och mitt hopp stod till Jesper Svensson och han bra med från början men tappade lite på cyklingen och föll igenom lite på löpningen. De som däremot inte föll igenom var två norrmän och som de sprang. Det var förresten många andra som både sprang och cyklade riktigt bra men man fick nästan bara se täten. 

Loppet startade med att det var extremt jämnt med en klunga på runt 20 personer och sedan drog Sam Laidlow ifrån på ett imponerade sätt på cykeln och normännen var inte långt efter. Vädret var extremt lugnt men frånvaron av vinden skulle säkert ge sig till känna på löpningen. Med nytt banrekord, från cyklingen, gav sig Sam iväg och det såg bra ut men ingen räknade med att han skulle kunna hålla undan för Norges superlöpare men efterhand var det fortfarande inte klart om de skulle kunna hämta in och Norge verkade köra med lite fulspel sinsemellan och precis i början försökte även en australiensare blanda sig i och han gav nog aldrig heller upp. Det var sådant sjukt race så jag kan nog se på allt igen. Strax innan milen kvar så drar den ena norrmannen, Gustav Iden, på och lämnar Blummenhof bakom sig och bara trummar på i ett sjukt tempo och snart är Laidlow ikapp och frånsprungen. Sjukt imponerande och Iden krossar banrekordet och det var massor av loppets topp tio som hade placerat sig extremt högt upp i listan på tidigare lopp. Jag tror att den som kom på trettonde plats bara hade fått stryk av tre tidigare tävlingar genom historien. Jesper kom in en bit efter helt slutkörd men ändå på en bra tid på lite över 8 timmar. Kommer inte ihåg exakt men runt 8.05, kanske lite mer. 

Det som däremot kanske gav en bitter eftersmak var att norrmännen helt verkar gått in i vetenskapen och de kollade sina klockar var tionde sekund för att se deras värden. Typ puls och/eller glukos. Jag vet inte riktigt och de har nog bott på lab. Cyklarna var extremt aerodynamiska med bitar som skall köra vinden och saker i cykeldräkten. Men så länge man får modifiera så kommer det att ske. 

Lördag morgon och vi försöker att snabbt komma ned till växlingsområdet, då Gisela skulle vara där en viss tid. 

Ullis glömmer sin mobil men vi känner att vi inte hinner hämta den och jag märker inte att jag fått ett sms. Det är rätt typiskt mig. Vi traskar dit men förstår att Gisela, och hennes man, redan gått till simstarten. Jag försöker ringa PF, som är mannen, och hör inte riktigt så det tar ett tag innan jag förstår att hon fick ställa in då hon började bli förkyld. Ajdå! 

Det är ju sådant som händer men så fruktansvärt tråkigt för henne, säger Ullis. Jag flikade in att PF säkert också haft det lite tufft för det är ju inte så att man så lätt kan hålla inne alla känslorna och sådant här har man ju laddat för länge. 

Vi inser att vi inte kommer att få se starten på ett bra sätt och vi har vår plats som nog måste vara den bästa och efter att de hoppat i så traskar vi bort. Det är själva cut off-punkten, där det är typ 900 meter kvar. Det är folk på bron men vi skall liksom undern den så simmarna är direkt vid våra fötter. 

En för-kanotist kommer och ropar att vi har bästa platsen och det får bara plats typ två så vi slipper ha någon nära också. 

Eliten plaskar förbi och jag filmar och vi försöker ha koll men det är svårt att se. Ullis tycker sig se Patrik Nilsson och vi ser även Veronika och när vi ropar så ler och vinkar hon samtidigt som hon simmade, mycket snyggt. 

Sen känner vi inte igen några mer men det är fruktansvärt kul att titta på och den svängen är klart svår och många är uppe på varandras ryggar och det är nära att någon blir knockad. Slag och sparkar och man kanske inte skall se det om man är sugen på att köra en Ironman för första gången. Jag brukar försöka hålla mig ifrån de värsta klungorna men några fötter att kittla är alltid bra. 

Sen är det full fokus på att heja och vi hinner dela på en pizza och så ut igen och heja. Vi möter upp en besviken Gisela och sen blir det lite mässhäng och vi hinner nog gå ut och in på mässan fem gånger och det blir några inköp som tre kepsar och två ryggsäckar. 

Vid målet är det en fruktansvärt bra stämning och vilken uppvisning av Brownlee! Jag fick värsta ståpälsen och sen glädjen bland de som går i mål! Vi satt i timmar och bara njöt. Så fortsatte det och visst blev man sugen och det här kommer jag leva på länge. 

Vi avslutade med att dela på en pizza till och det blev inte mer i matväg än en pizza var och frukost förstås som togs efter att de rullat iväg mot Öland. 

Tisdag och efter en längre sovmorgon så ville Ullis springa och hennes plan var att jag skulle möta upp henne från Stensund och det lät som en bra plan för jag hade fått tillbaka suget på att springa men vis av erfarenhet så vet jag att jag aldrig vet innan hur själva löpningen går. 
Relativt snart är jag på väg ned och jag ser att polisen spärrat av, vid ett hus, och jag förstår att det hemska man läst om verkar stämma och vart det var. Ruggigt om det nu är som det verkar. 
Väl på plats så byter jag om snabbt och Ullis verkar redan startat. Precis när jag skall börja så ser jag att markisen hänger och lutningen på den var alltså för liten. Det är massor av vatten och jag trycker bort det och blir förstås själv blöt. Men lite vatten har ingen dött av. Jag går några meter och börjar sedan jogga men det går trögt. Ett par går en bit upp i backen och det gör att jag får kämpa lite extra. Jag kan ju inte börja med att gå efter knappa hundra meter.

Segheten bestod dock och smset börjar det att dugga. Rätt som det var så ringer det från dolt nummer och initialt tänker jag att jag skiter i att svara men så kommer jag ihåg att det oftast är viktigt när det ringer så. Jag svarar och det är sjukhuset och jag stannar flåsande och förklarar att jag är ute och springer. 
Jag skall in på hjärtröntgen och vi bestämmer en tid nästa vecka. 
Efter att fått en lyckönskning om fortsatt "bra springning" så är jag igång igen men ungefär samtidigt så har regnandet ökat markant.

Jag får tyvärr stanna några gånger då benhinnan protesterar. 
När Ullis kommer så får hon ta det lite lugnare men det gjorde visst inte så mycket då hon kört rätt hårt. 
Det är fortsatt tungt men så smäller det till och på en halv sekund, mitt i ett steg, så lättar det. Så sjukt men det är som tjugo kilo bara tas bort från mig och det går bra att springa igen. Ullis har förstås varit med och märkt det många gånger.

Tillbaka vid husvagnen så bestämmer vi att försöka ändra dag på sjukhuset och när jag ringer så ringer det samtidigt hos mig och det är just sjukhuset. Det visade sig vara dubbelbokat och mitt förslag på byte av dag blev perfekt.

Väl hemma duschade vi snabbt då Tim och Cilla skulle komma förbi och vi fick en present för att vi passade katten och det blev förstås fika och Felix var med också. 
Sen kollade vi hur packväskorna satt och jag skjutsade en livrädd Cilla en sväng. Riktigt kul men nästa gång får det bli en riktig tur.

Så var det då dags för mat och vi bestämde oss för att testa Felix present som var en pizzasten. Vi bestämde oss för att dra igång grillen och jag hittade en bi-tändvätska och fy bubban vad det rök! 
Efter ett bra tag hade det lugnat sig och vi kunde alla njuta av vår egen goda pizzavariant.

Sverige mot England och vi var faktiskt underdogs men det kan man förstå efter Englands framfart. Så börjar det och det ser faktiskt riktigt bra ut men det är rejält med stolpe ut. Vi borde haft en straff men svenskan valde att försöka stå kvar och blev inte ens upprörd. 

Och vilket skämt med VAR som verkar helt felinställt. De får först ett offside-mål och deras VAR-linje var sned. Samma som det var med Blackstenius en gång tidigare. Det fortsätter i samma stil och luften går liksom ur oss. Skall man vara ärliga så finns det även mer att hämta i coachningen. Men grattis till bronset, Sverige.

Söndag och idag skulle vi återigen mot Nyköpingshållet då Melissa firade fyra år men innan vi skulle dit försökte vi hinna med att kolla på lite campinggrejer. Vi hann även äta lite eller hann och hann. Vi blev ju lite sena men komma på fika hungrig är ingen höjdare. Då lär det bli sockerchock de luxe. 

En halvtimme sen kom vi fram men Melissa blev glad ändå och hon är helt frälst i det mesta med Elsa från Frost. Givetvis drog jag något med att vi fått en frostig relation med henne och det var bara jag som tyckte det var extremt roligt. Glad blev hon iaf. 
En hel del go med lilla Elton fast ännu har han inte riktigt tagit ton men både sjukt söt och gosvänlig kille. 
Efter några timmar tackade vi för oss och drog hemåt. 
Väl hemma, igen, så fortsatte vi att planera slutet på semestern. 

Efter det drog vi en stund till husvagnen och vi bytte snart om och tog en löptur. Ullis hade en plan och jäklar vad jobbig runda. Det blev en hel del på Sörmlandsleden och det var väldigt teknisk löpning och det tog på krafterna. Till slut så gav jag min mobil till Ullis då jag ansåg det vore mer troligt att jag skulle dråsa i backen.

Vid en mysig strand vände vi och när vi kom tillbaka till "vår" brygga så slängde jag av mig kläderna och hoppade i. Fy fasiken vad skönt. Att det sen visade sig bara vara fem kilometer är en annan femma. Det kändes mer som 7-8 kilometer.

Vi duschade hemma i huset och inväntade sedan nattens sporthändelser med Khaddi Sagnia och Armand Duplantis. Jag lyssnade för övrigt på radion när Perseus Karlström gick hem ett brons och det är ju sjukt att han stod för hela vår medaljskörd. I alla fall tills kvällens tävlingar började men det var ju natt för oss.

Så var det då dags och vad synd om Khaddi som var så nära. En bra prestation var det i alla fall men vad säger man om Super-Mando!!! Vilken kraft och vilken ynnest att fått vara med och sett hoppet. Det var bland det värsta jag sett. Det tar jag med mig och sen har vi nog grymma Sidney McLaughlin (med reservation för stavningen), hon var kul att se samt förstås hon, den nya sensationen, på korta häcken. 
             

Fredag och Felix, jag och Ullis vaknade upp i Stensund. Två gånger hade jag varit uppe på natten och det kan jag nog inte beskylla åldern för utan mer en överkonsumtion av lightdrycker. 
Ingen kände sig riktigt utvilad och vi borde haft mer ventilation öppen. Vi satsade mer på att stänga igen alla ljusinsläpp. 
Efter frukosten så kastade jag och Felix lite frisbeegolf och snart även lite vanlig golf. 

Sen kom Tomas och Rosie på besök och efter fikat så tog vi en liten promenad och visade de fina omgivningarna. 
Efter det så dröjde det inte så länge innan Inger kom över och Felix och jag slog några bollar till och jag var dum nog att köra en järnfemma och givetvis fick jag på en dunderträff så jag slog bort en boll som var förlorad för all framtid. I övrigt så blev det en hel del letande i gräset. 
Vi åkte sedan hemåt och Ullis och jag förberedde oss för att springa till Trosa medan Felix skulle åka och köpa mat på vägen. 
Lite småsegt i början men det blev sakteliga bättre. 
Sen, vid Trostorp, så mötte vi en bekant löpare och han varnade för en förvirrad grävling i ett dike och han pekar bortåt. Men vart pekade han? Lite nervöst ett tag och vi beslutade oss för att ta det lite lugnare ett tag för att kunna dra på vid behov. 
Det kom ingen grävling och vi kämpade på och jag var helt slut då vi var framme.
Vi sprang till och kollade till Tims och Cillas lilla katt och där duschade vi och stannade några timmar.
Precis innan matchen mellan Sverige och Belgien började så hann jag precis vinna på Primetime och det fick anses vara ett gott omen. Det kändes dock onödigt spännande men riktigt nervös blev jag inte riktigt förrän de sista minuterna. 
Tillbaka hemma så drog Felix iväg till en kompis och Ullis och jag stupade i säng. 

Lördag och vi tvekade lite om morgonlöpningen och det slutade med att vi sköt upp det till senare.

Jag passade på att inspektera en tånagel som jag råkat få något knas på under natten. Troligtvis hade jag fått ett litet skär i den och sen fastnade jag rejält i typ lakanet eller i draperiet. Det är lite svårt att veta då man vaknar i ren panik då det känns som nageln klyvs. Superskumt för jag visste inte ens att jag hade något fel på tån. Jag lekte lite doktor och det blev rätt bra.

Vi tog sedan fram även vår andra SUP och det var bara att pumpa på. 
När vi var klara så traskade vi ned och paddlade på.

Det blev runt 20 minuter och bålen fick jobba i vågorna.

Vi hann även med en tur till Köpingsvik för att kolla lite saker och handla.

Vi lyssnade på några poddar och som vanligt så somnade man en stund. Vi fortsatte med att ta det lugnt och vilade nästan hela tiden. Vi hann dock med att spela lite poker och efter Ullis drömstart så lyckades jag ändå ta hem segern men oavsett så var det kul.

På kvällen tog vi oss i kragen och gick på en promenad och som vanligt så fångade vi solnedgången men vi upptäckte att det var minst lika fint åt andra hållet idag.

Avslutningsvis så kikade jag lite på VM och förutom lite svenska insatser så var det sjukt kul att se på Karsten Warholm som verkade fått till formen igen.

Fredag och idag skulle Gisela komma och det stod cykling på agendan men Ullis och jag hade ju bara våra mountainbikes men vi skulle i alla fall testa.

Efter frukost och vanliga bestyr så dyker hon då upp och efter att ha fått ordning på våra cyklar så var det då dags. Jag hade varken cykelpedaler, cykelbyxor eller hjälm men hjälmen gör enligt undersökningar att man löper mycket mindre risk att bli påkörd av en bil men givetvis är hjälmen ett bra skydd om man ramlar. Själva undersökningen visade att bilisterna i snitt håller ut 75 centimeter längre om cyklisten saknar hjälm. Så sjukt! Som om hjälmen skulle skydda mot en bil.

Vi drar i alla fall igång och relativt snabbt känner man att man får jobba men när det kommer medvind så blir det väldigt lätt att ligga bakom för det visade sig ganska snabbt att det var Gisela, med sin tempohoj, som fick bryta vinden.

Jsg njöt i medvinden och tyckte allt var magiskt tills motvinden började. Nu fick jag slita hårt och bra länge. När vi närmade oss fiskeläget, där vi skulle fika, så kände jag att jag släpper så jag inte går mig helt slut då benen skakade. 
Efter en knapp minut, efter de andra, så rullar jag in och efter att vi parkerat hojarna så gick vi in och beställde varsina räkmackor lyx 2.0 Ribban har höjts alltså. Spännande! 
Som jag kommer ihåg så var den vanliga räkmackan helt perfekt men nu hade de försökt gjort den ännu bättre och frågan är om det var nödvändigt men visst var den riktigt god.

Under cyklingen så reagerade jag på att Ullis bakdäck såg lite mjukt ut och mycket riktigt. Hon hade fått pyspunka och efter att ha fått låna en pump så ser vi att hon fått in något stift, eller liknande, i däcket. Vi blir erbjudna att få en lagningslapp men jag tror att vi skall klara oss hem för får stiftet sitta kvar så bör luften räcka.

På vägen hem så får jag inget gratis men nu tänker jag kämpa men efter halva sträckan så går det inte längre och när Ullis vänder sig bakåt så vinkar jag åt henne att fortsätta men jag ser att hon tvekar och nu får hon en lucka att täppa till istället. 

Jag tar det nu lite lugnare men sen åker en stor insekt på mig och det känns som om den kan ha fastnat på tröjan och jag sliter till i den och rätt som det var så smäller det till i asfalten och mina läsglasögon har åkt av. Jag glömde ju bort att jag satt dem i tröjan. Jag hoppar av cykeln och ser en bil närma sig och jag vinkar. Den verkar dock inte gå så fort och jag har tur för det är en EPA. Jag hinner plocka upp dem och fortsätter.

Snart ser jag två cyklister stå och vänta och det visar sig vara Ullis och Gisela och den sistnämnde är lite orolig för att behöva åka på stora vägen men jag säger att det finns en cykelväg sista biten och tänker då inte på att det är grus en bit. Hursomhelst så är det väldigt kort bit man var tvungen att åka på stora vägen men det kom jag inte på då.

Jag håller på att släppa igen men kämpar mig ikapp två gånger och sen rullar vi in tillsammans. Tufft pass och jag är helt slut. Det blev dock inte mer än kanske dryga tre mil.

Väl tillbaka så går vi till stranden och deras tanke på att simma dog när de såg vågorna. Jag kylde dock ned benen och det var så skönt. 
Vi vinkade adjö och tog det sedan rätt lugnt. Inget bad och så. 

Efter ett tag, då vi blivit hungriga, gick vi sen till Evas kroppkakor och åt. Fyra stycken kroppkakor slog jag till med och det var som en liten munsbit. Sega benen satt kvar ett tag dock.
Lite sport på teve och stackars Norge som blev utspelade från fotbolls-EM. Med buller och bång dessutom. Nu lär det dock bli svenske förbundskaptenen som får bära hundhuvudet och med all rätt faktiskt. Rätt snart lär vi få höra om hans avgång. 

Rätt som det är så utbrister Ullis att himlen såg fantastisk ut och det gjorde den verkligen. Vi går ned men först letar jag efter en tjocktröja och det var dumt för allt gick supersnabbt och på några minuter var allt över. Det var som ett lämmeltåg ned till stranden och vi hann bara se slutet. Det blev heller inte lika fint på bild. 
En titt på VM och det är kul att det är igång men det gick inte hela vägen för släggkillen men resten av natten verkade gått svensk väg men det blir i en annan blogg.

Onsdag och ännu en skön morgon på Öland. Idag kände jag av knäna för mycket så när Ullis ville ut sade jag att jag kan hänga på med cykeln istället men hon sade att hon också kände av lite så vi stod över löpningen. Det fick bli senare i så fall.

Efter frukosten så drog vi istället till stranden där Ullis simmade och jag paddlade SUP. Det var lite på gränsen att stå eller inte så jag blandade. Det blev några kilometer.

Sen drog vi till Borgholm och vi tänkte att det skulle vara smockfullt med tanke på Victoriaveckan men det var väldigt lugnt. Ullis ville förbi något fint ställe och vi tog båda hembakad schnitzel och den var riktigt god. Kanske man borde fått lite mer sås men jag orkade inte säga till.

Efter maten så gick vi runt lite i stan och när vi går in på ett konditori så ser jag en kollega och i nästa stund ytterligare en och jag visar att han skall vara tyst så jag får springa fram och skrämma den första. Det var för övrigt Lasse och Manne och det visade sig att de bor på en camping ganska nära oss. Faktiskt på campingen där vi brukar vända vid vår löpning. 

Vi har dock lite bråttom för snart börjar ju de svenska tjejer spela mot Schweiz. Jag tipsade dem om att det nog är storskärm på ett ställe i stan och det lät som de skulle kolla upp det.

Väl hemma så satt vi snart och kollade eller det var väl jag mest. 

Matchen var ingen höjdare och höjer vi snart inte nivån så blir nog snacket om guld mest pinsamt men de vet ju att de har hög nivå då de spelar bra men andra lag kan ju också ha höjt sig som till exempel England.

Vi avslutade med en promenad och rätt som det var så plingade det till i klockan som visade att jag, trots utebliven träning, kommit upp i dagsmålet som är ett snitt av senaste tidens värden. Nu är det knappa 15000 steg.