Söndag och idag var det förstås VM-maran för herrar och VM i halv-IM för herrar i Finland. Jag zappade lite emellan och det blev lika dramatiskt idag på maran där det, på samma sätt som igår, kom en bakifrån och ändrade i pallplaceringarna. Sjukt kul och nu var det verkligen på upploppet som upplösningen blev. 

På halv-IM så var det nästan tyska mästerskapet och det var faktiskt nästan samma visa som på marorna att en löpare sprang grymt på slutet och pallen ändrades. Nu blev det dribbelt tyskt i topp och det var en ny förmåga, vid namn Rico Bogen, som imponerade mest. Han sprang inte snyggast men var starkast. 

Efter det så skulle vi lämna över campingvärdskapet till nästa par och åkte ut till campingen och städade iordning lite. Tyvärr hade vi glömt både nycklar och campingvärdstelefonen så det får bli en tur ikväll också. 

Det blev en kortare runda då vi skulle iväg på ettårs-kalas för Stellan idag. 

Vi hade hittat en supermysig liten kanin och hade även lite annat smått och gott. 

Snabb dusch, hemma, och sedan iväg. 

I Nyköping var vi dock så hungriga och gå hungrig på ett kalas är ju livsfarligt. Vi tog en burgare på Jureskogs och åkte sedan vidare mot Oxelösund. 

Där var det fullt drag och det var skojig och Stellan är ju nästan för söt. Han orkade vara med i flera timmar och det var först på slutet han började nicka till. 

Vi tackade för oss och det var kul att träffa Ellis släkt också. 

Sedan hemåt, utan att passera gå. 

Hemma så bytte vi om för lite löpning och jag packade ned grejer för att kunna ta ett dopp i havet efteråt. 

Vid campingen så träffade vi Greger, som skulle ta över värdskapet, och lämnade över nycklar och telefon. 

Nu hade det börjat skymma så det skulle nog inte bli en längre runda så vi gick bort med våra ombyten till bryggan och började springa. 

Det kändes riktigt skönt och jag har ju inte tagit ut mig efter min uppladdning. Det blev mörkare och mörkare och vi vände snart tillbaka så vi inte skulle snava på någon rot. 

Väl framme så slängde jag av mig kläderna och hoppade i. 

Ullis blev imponerad och tänkte först inte gå i. Det var dock rätt skönt så jag var i några minuter. 

Sedan  hemåt och vi avslutade med att titta lite fort på det viktigaste som hänt på friidrotts-VM och sedan avslutande delen på en gammal Maria Wern-film. 

Fredag och idag hade jag min första lektion efter lunch men det finns alltid saker att göra så här i uppstarten. 
Jag tog lite kaffe och lade in och ändrade med elever i mitt excelark. Då och då hängde jag utanför mitt rum med eleverna. Det var trevligt men det är fortsatta sura miner från mina gamla elever som tror att jag har övergivit dem men så är det förstås inte. Jag får om och om berätta att det blivit ett missförstånd om jag ville vara kvar och nu blev det som det blev. Jag brukar tänka att jag ju bara får träffa fler härliga elever och inspirera dem. För det var ju inspiration det handlade om första lektionen med de nya eleverna.
Jag körde min föreläsning om utmaningar som samtidigt är en liten presentation av mig själv. Väldigt personlig och djup. 
Lite svårt att tolka vad eleverna tyckte men jag var rätt nöjd. 
På den sista lektionen så märkte jag att de var trötta och kortade av lite på slutet.

När jag skulle hem så hade det börjat regna och det var som vitt skum i början vilket gjorde att jag tog det extra lugnt då. 
Väk hemma så åkte vi omgående till Stensund då vi hade en gästcampare på ingång. Det blev dock bara en snabb runda då han, som verkade ha koll, inte var där. 
Vi gjorde lite mat och tittade sedan på sporten och det höll på att bli en jätteknall då storfavoriten, i det kvinnliga tresteget, Rojas dels höll på att åka ut tidigt och dels fick till segerhoppet i sitt sista hopp som absolut inte var en fullträff.

Kul dock att se Noah Lyles dominera på 200 meter, han är väl den som skall kunna knäcka Usain Bolts rekordtid.

Söndag och vi sov rätt länge och tog det lugnt. På frukosten så tog vi det också lugnt och sedan kom Felix och gjorde oss sällskap. Ullis hade börjat kunnat äta igen och vi tog det som sagt var lugnt. Mot slutet kom Peter och hans Lotta och vi snackade lite om loppet. Rätt som det var så märker vi att det inte är några kvar och vi verkar suttit över frukosten och vi skulle visst vara utcheckade klockan 11.00 Ojdå! Det var ju om 15-20 minuter så nu blev det bråttom och började inte prisutdelningen då? Inte för att vi egentligen hade något där att göra men det är ju alltid inspirerande. Ullis ville heller inte till Kona. 

När vi packat klart så åkte vi ändå ned till Kalmarsalen för att se om det fanns plats och på vägen dit ser vi Lisa Nordén så det kan absolut inte ha börjat då de brukar börja med proffsen. 

Vi tittar på det mesta och givetvis fick Lisa grymma ovationer och hon berättade också om hur jäkligt det hade varit på simningen. Hon jämförde det med att vara i en tvättmaskin. Man slängdes runt lite hursomhelst och hon förstod inte hur vanliga personer med barn och vanliga jobb kunde klara av simningen. Nu gjorde ju inte jag det men de allra, allra flesta gjorde ju förstås det. 

Kul att se alla glada miner och riktigt kul att se Johan Tullare gå upp, tillsammans med ett gäng andra, och få applåder för att ha klarat av samtligan Ironman Kalmar. Sedan var vi tvungna att röra på oss, för att få i oss lite mat, och vad surt att titta ut på havet och se att det är i det närmaste spegelblankt. Grrr! Så sjukt!

Vi åt lite och det blev fjärde gången för mig på E.A.T och helgbuffén var sjukt dyr men maten fungerade helt okej. 

Sedan åkte vi hemåt och stannade några gånger. 

Väl hemma så tog jag mig en snabb tur till Stensund då Ullis och jag är värdar den här veckan. 

Lördag morgon och jag hade nog sovit lite oroligt och varit uppe ett par gånger. 

Det kändes dock helt okej och då man vilat ordentligt i flera dagar så var man ändå utvilad. 

Ullis och jag smet upp och gick ned till frukosten där vi mötte Peter Jansson klockan 04.45 Jag petade i mig lagom med frukost och det kändes ett förväntansfullt pirr i magen. Tyvärr blåste det fortfarande en hel del så det skulle nog bli tufft på simningen. Vinden låg också lite fel så det skulle nog bli rätt stora vågor. 

Upp på rummet igen och vi tog på oss våra kläder, blandade vätska och mötte upp Peter tjugo i sex. 

Vi traskade ned till cyklarna och gjorde iordning allt. När jag gick ned mot starten så kändes det helt okej och det fanns absolut ett lugn i kroppen. 

Vid simstarten så gick allt perfekt med toalettbesök och påklädning. Så var det då dags och jag hällde på mig varmt vatten innanför våtdräkten och försökte justera glasögonen så bra det gick. Kändes inte helt perfekt men nu började det närma sig. Ullis tog också lite vatten och sen blev det en puss och lycka till. 

Jag hatar ju att hoppa i så jag hade tränat lite på att dyka med glasögonen och jag var beredd att dyka i. 

Nu är det riktigt nära och pang, så dök jag! Det kändes perfekt och jag glider några meter och känner direkt en ökad stress i kroppen men fortfarande under kontroll. Några tag till men stressen ökar och jag känner att det blir ansträngt och vrider mig om för att kolla om någon kommer bakifrån. Ullis tittar på mig och tror att jag vill ha koll på henne men henne är jag inte det minsta bekymrad över. Några brösttag och sedan försöker jag igen. Samma visa och nu är Ullis bredvid mig och snart förbi. 

Nu trycker det över bröstet och jag börjar hyperventilera igen men är någorlunda lugn med att det borde släppa. 

Det fortsätter men jag tar mig framåt men det är jobbigt. Hela tiden längs kajen och sen är det lite öppet innan nästa fastlandsbit kommer. Jag kommer mellan 5-10 tag och sedan stressar jag upp mig och vågorna är allt större när man kom utanför den första lilla biten. Vågorna kommer stötvis och liksom oregelbundet så det är svårt att få ett lugnt. När jag äntligen kommer till bojen där man skall svänga så är det likom öppet hav och vågorna kommer med hög fart snett framifrån. Tyvärr mycket på högersidan där jag tar luft och då det är vatten som kommer så är man lite i panik för nästa andning. Det är kallsup på kallsup och man verkar inte komma så fort framåt. Jag kämpar och kämpar och känner mig alltmer dränerad på kraft och bara att få kallsupar och nästan panik för nästa konstiga våg gör att man känner att det börjar bli fara för livet. Jag ser flera som ropar och viftar men jag är absolut inställd på att komma runt men tiden går och vid varje stopp så är det som jag åker bakåt. En boj! Två bojar... Nu är det jobbigt. När jag närmar mig tredje bojen så är jag så kraftlös så jag måste vinka och en båt säger att jag skall simma till dem men jag orkar ju inte! Rakt åt sidan och han slänger ut en boj. Jag märker att jag åker bakåt från den och måste simma hårt i några sekunder för att få tag på den och sedan åker jag under den och halkar hej vilt när jag försöker komma upp lite på den. Nu tryter krafterna och jag känner att jag måste upp i båten. 

Även männen i båten har det jobbigt i den jobbiga sjön och säger att det är ruggigt motströmt. 1,5 knop, säger de. 

Jag försöker pusta ut och vilar i säkert 4-5 minuter. Känner jag mig själv rätt så är det nog bara några minuter men det känns som minst fyra minuter. Jag bara måste försöka igen och hoppar i och bara sjunker! Rätt ned och jag slutar inte att sjunka och får ta i uppåt. Herre jävlar, tänker jag. När jag kommer upp, efter 5-6 sekunder så ser jag de chockade ansiktena på männen. 

Jag börjar crawla men efter 1-2 sekunder så sväljer jag en massa vatten och får panik! Jag måste upp direkt och samma visa som förra gången. Det är sjukt jobbigt att ta sig upp på båten och nu försvinner mina sista krafter och jag inser att jag inte kommer att klara den sista jobbiga biten och tiden hade dragit iväg nu också. 

Jag får en filt över mig och gråter en skvätt för det är förstås en jäkla känslostorm men jag känner ändå att jag snabbt kommer komma över det. Jag gjorde verkligen mitt yttersta och det är full panik på havet med en massa folk som behöver hjälp. Mycket mer än det var 2015. 

Efter att bytt båt två gånger så blir jag skjutsad till land och får sedan skjuts in till Athletic garden. 

Jag känner mig givetvis besviken och mår förstås även illa av allt vatten jag svalt. 

Äter lite och duschar sedan. 

Många sitter och skakar och det var visst 44 stycken som fick bryta och ytterligare en gäng som inte klarade tidsgränsen. Sedan blev det några till som inte klarade tidsgränsen på cyklingen då simningen tagit för lång tid för dem. 

Jag hittar Felix och får en kram. Nu gäller det att ställa om för att peppa Ullis men det var inga problem. Det hade varit värre om jag inte gett mitt allt och fått bryta. 

Det var kul att se Lisa Nordén och sedan förstås Ullis. Vi missade dock Ullis då hon kom in för vändning i Kalmar. Sedan gick det bättre och som vi hejade och blev inspirerade. 

Lisa krossade allt motstånd och sedan inspirerade Ullis rejält som efter mycket problem, innan loppet, kunde göra ett bra race. 

Ullis mår lite dåligt och vi tar det lite lugnt och sitter med henne ett tag. Sedan går vi och hämtar upp påsar och cykel och traskar till hotellet. Så grymt imponerad av Ullis men jag känner också en viss känsla av att ha laddat och sedan inte ta ut allt man hade i kroppen. Så irriterande. 

Nu är det bara att bryta ihop och sedan komma igen! Jag kommer givetvis att köra igen för det är inget alternativ att avsluta med att bryta. Ändå skönt att höra Lisa, på prisutdelningen, då hon inte förstod att "vanliga" människor kunde klara av simningen. Hon beskrev simningen som att vara i en tvättmaskin. 

Stort grattis till framförallt Ullis men även till Jenni och och speciellt Peter som debuterade på sträckan. 

Söndag och jag vaknade och kände mig seg. Några dagars träningsfritt hade inte gjort mig piggare så nu längtade jag verkligen till träning. Först var det dock frukost och vi bävade lite för vädret som verkar blir till det sämre framåt dagen. 

Sen körde jag lite lymfmassage, med Ullis, och sedan gjorde jag lite egen rehab men hoppade över träningen för korsryggen. Nu brände det i låren och jag tänkte att det kanske var dumt att köra djupa utfallssteg men nu var det gjort. 

Vi packade klart allting och jag ändrade Ullis cykel till utomhuskörning men undrade ändå om vi inte skulle köra inomhus men Ullis ville verkligen ut. För mig var det en kombination mellan att jag hatar att cykla i regn och att grus och skit letar sig in i ställen på cykeln som man inte önskar. Det skulle ta extra tid att göra rent. 

Men, men... Vi ändrade dock simningen till sjön Sillen, då det skulle gå fortare att komma hem igen. 

När vi kom fram så började det att regna lite lätt och vi tog på oss våtdräkterna och gömde skorna under en väska. Ut i vattnet och nu ville vi känna hur det kändes att bara komma i vattnet och börja simma. Vi glömde tyvärr bort att ta med en flaska med varmvatten att hälla i ryggen men det får vi inte glömma på tävlingsdagen. Det var lite kallt när vattnet kom ned i korsryggen men snart simmade vi och det kändes riktigt bra. Jag provade ett par nya glasögon och de var grymma. Samma modell har jag haft mycket strul med förut men de här läckte inte in en endaste gång. 

Då vi inte hade flytbojar så höll vi oss ganska nära stranden och det blev ett antal vändor tills vi fått ihop våra 20 minuter. 

Sen upp på land och av med våtdräkterna. Upp till bilen barfota och så åkte vi även hemåt. Typ i badkläderna på filtar.

Nu vräkte det ned och jag vägrade att cykla ute. Det är en sak om det börjar regna under tiden men cyklar men att börja i hällregn vägrade jag. Det kändes så onödigt att stå i timmar efteråt och göra rent cyklarna. 

Ullis gick med på att köra i källaren tillsammans med mig men hon var nästan på gång att köra själv ute. Det ville jag förstås inte så jag hade förstås följt med henne så jag är glad att hon gav med sig. 

Jag drog ned i källaren direkt och det blev ett snabbt byte av hjulen och snart satt vi på hojarna och nu hade jag fått igång min klocka igen. Den dog i slutet av simningen då jag glömt bort att ladda den. 

Det blev en timmes rätt hård körning på Watopia. Vulkanrundan som är runt en halvmil lång och ibland tryckte jag på rätt hårt och benen svarade riktigt bra. 

Mot slutet så hör vi att Tanja kommit och hon kikade ned i våran pain cave. Felix var också klar för han skulle också med. Så jäkla roligt att han blivit sugen att motionera mera. 

Utomhus regnade det fortfarande så det blev en tunn vindjacka och sen på med skorna. Keps borde man ju haft men det hade jag inte tid att leta efter. Vi började lite lugnt och det kändes oförskämt bra. Första backen och jag kände mig inte alls så trött som jag borde. Jag låg längst fram och bara trippade på. När vi kommit en bit så vek vi hemåt då vi inte ville att Felix skulle springa för långt då hana inte sprungit på rätt länge. Det blev drygt fyra kilometer för honom och han såg fortfarande fräsch ut men det kan ju vara värre med leder och sånt. Ullis och jag skulle egentligen bara springa någon halvtimme men det kändes lätt så det blev en bit till. På en raka så ville jag testa lite högre tempo och nu togs jag ned på jorden lite grand. Det tog emot lite men det kändes ändå väldigt bra och jag kände absolut ingenting i benen. Efteråt vara jag löjligt pigg och fräsch men ju längre kvällen gick ju stelare blev jag. 

Vi gick sedan och handlade och vi handlade också en blomma till en bekant som akut fick åka in med hjärtproblem. Läskigt! 

Felix gick in och Ullis och jag gick bort med blomman och en liten ask med polkagrisgodis. 

Det blev lite trevligt snack och han kände sig riktigt bra nu men är förstås sjukskriven.

Lite mat hemma och jag blev allt stelare. 

På kvällen så lade jag in böcker i katalogen och Ullis tittade lite på teve. Vi försökte se höjdpunkterna från dagens spännande match mot USA och vi såg i alla fall de två sista straffarna. Vad sjukt! Det gick ju inte ens att se att bollen var över men samtidigt såg man inte att linjen vara bruten. Galet! 

Jag avslutade med att ligga lite på IR-madrassen och läste samtidigt boken jag håller på med. Det är inte den bästa och hade jag inte läst ett par böcker i följd nu så skulle risken vara att det blev ett uppehåll. Jag känner dock suget på att fortsätta läsa så det är lugnt. 

Tanja, Ullis, jag och Felix

Lördag morgon och Ullis hade pratat om morgonjogg. Min kropp sände dock ut andra signaler men ibland vet kroppen mindre än huvudet så jag skakade loss kroppen med lite lymfövningar och snart var man redo.

Vi började extremt lugnt och det berodde enbart på mig som var seg. Bortåt Köpingsvik så hade jag blivit lite mjukare men det var ändå så jag började fundera om jag skulle orka hela. 
Vi vänder en bit efter Klinta camping, kanske förbi den sista av campingarna som finns där. 
Nu är vi på väg hemåt och då händer oftast någonting, det blir lite lättare och jag börjar tänka mer och mer på steget och ett ofta befinner jag mig på löpningen i Kalmar Ironman och så blir jag ofta mycket piggare. 
Vi kommer in mot våran camping och fortsätter till vår husvagn och roffar åt oss våra badrockar och fortsätter mot vattnet där vi sliter av oss kläderna och hoppar i.

Jag hade förväntat mig att det skulle vara skönare men det blev det snart. Faktiskt riktigt skönt.

Vi passade på att tvätta av oss med sjötvål och efter att ha landat lite så drog vi iväg på en loppistur. 

Vi åkte lite på chans och hoppade in lite här och var.

När vi tankade så tankade vi också kroppen med lite korv och åkte vidare. 
Det blev väl runt fyra, fem innan vi var hemma. En del större än andra. Dock inga fynd.

Hemma så läste jag lite i boken och sen ville vi till Borgholm för att äta och kolla på Victorialoppet. 
Det var fullt överallt så vi beställde en hamburgermeny och tog med oss och kollade. 

Jag råkade ropa fel namn på Hanna Lindholm och det var ju pinsamt. Hon måste ha undrat för hon var ju enda tjejen i sin klunga och är dessutom i en klass för tjej. 
Kul att se David och Ida Nilsson också.

Väl hemma så åt vi lite gott och jag läste ut boken också. Det var liksom lite svårt att släppa då det närmade sig upplösningen.

Fredag och jag fick stressa lite på morgonen men insåg att jag inte skulle hinna träna ändå. Det blev ju min soffgrupp och jag var tvungen att fixa fram ett släp på morgonen då vi bestämde att jag skulle hämta den strax efter nio. Tyvärr hade jag ingen bärhjälp men hade hoppas att det skulle lösa sig på plats. Det var nog bara soffan man borde vara två på, tänkte jag. Hon kanske var själv i butiken och i värsta fall var hon upptagen med en kund. Hm... 

Ullis fick låna släpet på jobbet och jag kom ned strax innan nio men på vägen dit kommer jag på att jag kan chansa med bussiga Patrik L, jag tyckte han skrev något om att han var ledig eller var på gång att bli det i alla fall. Jag chansade och ringde och han var på väg ned till Trosa Stadslopp för att hjälpa till och jag kunde ju skjutsa honom så kunde han passa på att hjälpa mig. Det var schysst! 

Efter att ha fått ta en omväg, på grund av Stadsloppet, så var vi då framme och soffgruppen såg lite sliten ut men skulle ändå passa in väldigt bra i det kommande biblioteket. Problemet nu var väl mest var det skulle förvaras. 

Nåja, jag hade gjort lite plats i garaget så länge. 

Patrik och jag lyfter in soffgruppen och sen vinkar jag adjö till honom. 

Hemåt och nu chansringer jag till några men får inget napp. Jag plockar in fåtöljerna och bordet och sedan granskar jag bordet och hoppas någon passande skulle passera. Jag väntar och väntar och sen ringer Patrik och undrar hur det har gått. Han säger att jag kan hämta honom och sen hoppas han i gengäld att jag kan hjälpa honom med Stadsloppet men jag säger att det är omöjligt då jag samtidigt skall köra iväg kvistar och lämna släpet innan klockan kvart i två. Det är förstås lite trist men jag åker och hämtar honom och snart är soffan inne och jag skjutsar tillbaka honom till Trosa. Lite onödigt åkande men så kan det bli ibland.

Nu tar jag mig lite mat och sedan är det riktigt bråttom med att få upp allt skräp på släpet och åka iväg och tömma det på tippen innan jag skall lämna släpet. 

Jag får bra hjälp på Korslöt och snart är jag vid Camfil och väntar. 

Rätt som det är så kommer det en trevlig tjej och det är hon som skall ha släpet. Ullis kommer strax därefter och vi visar hur släpet skall på och vad man bör tänka på. Hon är jättetacksam och det är kul att kunna hjälpa. Nu blev det inte Patrik som fick hjälp men det brukar jämna ut sig i slutändan. 

Sen hem vi tar lite att äta och snart skall vi tillbaka till Trosa då vi skall supporta lite och speciellt vara vid Camfills tillhåll då Ullis är lite ansvarig. 

Vi fixade och donade och jag var förstås borta vid Enklaresports tillhåll också och tog kort och önskade dem lycka till. Jag fick ihop hela 18 000 steg på den lilla tiden så det blev lite springa för mig med. 

Riktigt kul att se allas insatser och man blev sjukt imponerad! Några sprang riktigt bra och man blev sporrad att komma tillbaka till bra tider igen. Förhoppningsvis blir min Ironman-satsning en bra grund. 

Vi kom isäng riktigt sent men en kul och inspirerande dag. Trots egen utebliven träning men jag har en bra mängd den här veckan ändå. 

Tisdag och idag var det lite segare att komma upp. När jag dock kom upp så blev det en del bloggande om gårdagen och det var skönt att skriva av sig. Alla har vi väl våra demoner och att skriva av sig är en billig terapeut. Framförallt så har jag märkt att det är fantastiskt kul att kolla tillbaka i bloggen. Minnet har ju en förmåga att försvinna, och till och med ändras, med tiden. 

Till slut är jag klar men jag känner att jag blivit lite skadad av träningen igår. Det var hemmagympa och det känns som en mindre bristning i höger baksida lår. Ajdå! Mindre bra. 

Sen röjer jag upp lite, det ligger ju förstås på mig nu som går hemma. Jag förbereder mig ganska snabbt för att klippa häcken och tar fram sladdar men ser att det är väldigt blött i häcken. Hm, det får bli senare, tänker jag. 

Sen in igen och jag har svårt att komma igång och tittar en halvtimme på Manifest. 

Efter det så blir det ett cykelpass och nu kör jag mitt vanliga 70-minuterspass. Det blir lite mer rättvist med sträckan också men vill man plocka "poäng" så är det ju bättre att köra med en robopacer. Nu handlar det ju om att bli så bra som möjligt till Kalmar så poängen är av underordnad betydelse. 

Det går bra och trots baksida lår så fungerar det att cykla i alla fall men löpningen är nog körd på ett tag. Jag blir lite orolig över benet, om jag skall vara ärlig. Dock lite konstigt att jag kunde cykla utan egentliga problem men jag tryckte heller inte på. 

Sen ut för att klippa häcken men nu sprutar det ut pollen då jag kör och det tar heller inte lång tid innan häcksaxen börjar krångla. Den fasntar i ett läge och bara tjuter. Jag vågar heller inte sticka in fingrarna för att röra på bladet. Typ för att stöta på. Snart inser jag att den måste plockas isär och kanske är det bra att få bort lite tunna kvistar som stör också. Men risken är stor att jag måste ha reservdelar eller förstås en ny häcksax. En googling om pollen visade också att det är bättre att klippa när daggen ligger kvar. Note to my self!

Tiden har nu runnit iväg och jag springer och köper lite mat och passar på att gå in på apoteket och köpa allergimedicin. Dock så verkar man behöva uppsöka läkare om man behöver medicin för en längre tid och det gissar jag. Den här perioden har ju varit överjävlig och jag känner att alla sommarlopp är körda. 

Ullis kommer hem och vi äter lite gott och pratar om en speciell sak. Lite tråkig faktiskt men jag har min världsbild och står för den. Ullis höll med och det var skönt. 

Sen hoppar Ullis upp på cykeln och jag förbereder lite inför kvällens träning. Ullis tänkte joina mig och gå lite på banan. Jag hade dock inte kollat upp vad som stod på schemat men då i princip alla pass är på banan så tänkte jag att jag gör det i bilen. Högtalaren fick lite laddning också och när Ullis var klar så var det hög tid att bege sig. 

Ned mot Trosa och Ullis kollar schemat och säger att det är spåret! Men vad f-n! tänker jag. Det hade jag ju glömt helt. 

Vi åker i alla fall ned och med tanke på min pollenallergi så är spåret omöjligt för mig så vi får bara hälsa och önska dem lycka till. 

Ullis och jag tar istället och går en liten runda i Trosa istället och det känns helt okej. Det stramar lite i baksidan så det går inte ens att gå fort. 

Väl tillbaka i bilen så känns det lite bättre så det kanske inte var så farligt med benet. Det var ju en ny konstig rörelse så det är nog bara lite muskulärt på mig. Hemåt och väl hemma så känns det ännu bättre. 

Nu blir det lite yoga och jag försökte spela Primetime samtidigt då klockan var 20.00 Det gick helt okej men ingen vinst. 

Efter yogan så ser Ullis något om att det verkar vara fotboll på gång och jag säger att det är väl imorgon? Jag går och slår på teven och det visade sig vara idag Sverige spelade mot Österrike. Jag säger att jag kan massera Ullis på rygg och nacke och hon sätter sig framför mig på golvet och jag knådar på så länge som jag orkar. Sen sitter jag kvar ett litet tag och tittar men går sedan och joinar Ullis innan matchen var slut. Då var det nog 20 minuter kvar av ordinarie tid och det stod 0-0. 

Matchen då? När jag började titta så såg det ut som Sverige lekte och dominerade fullständigt men det tog inte lång tid förrän Österrike tog över och det var helt ombytta roller och ännu mer. Att det inte stod typ 3-0 till Österrike då berodde i stor del på Robin Olsen. Han var sjukt bra men att man inte kan styra tillbaka matchen är ju lite konstigt. Dock så höll vi ihop det hyfsat bra men det är ju tråkigt då vi hade så bra tryck i början.