Efter två vilodagar, den här veckan, så låg jag förstås lite efter med veckomålet och nu skulle vi upp till Stockholm och träffa släkten. Men det skulle förstås finnas tid efter, när vi kommit hem. Väl på plats, hos svägerskan Lossan, där vi var för att både fira henne och hennes son, Erkan, tillika barnens kusin, så var det både mat och lite fika. Trevlig! Och vi var förstås inte de enda där så det var en trevlig tillstämning med släkten. När vi ändå var uppe i stan så passade vi att köpa lite förbrukningsartiklar till huset. Och väl hemma så var vi tvungna att slappa lite innan vi kom igång med träningen. Målet var att iaf köra fyra mil för att klara av målet och Ullis och jag körde runt i Watopia, Zwifts låtsasvärld. Det blev ganska lugnt men emellanåt så tryckte vi på och Ullis fick ett kraftigt pb på en runda. Det var en rejäl sänkning och efter ett par varv på Jungle Circuit så försökte vi köra tillbaka från det håll vi kom ifrån. Och när jag klarade av målet så körde jag bara en bit till innan jag var nöjd. Ullis, som sprungit mera under veckan, fortsatte cykla och jag gick upp och började duscha. Senare visade det sig att Ullis kört två mil till och alltså kört sex mil, grymt. Vi avslutade kvällen med att kika på Mästarnas mästare och det är klart inspirerande. 

Måndag och nu var det inget mer planerat än att jag skulle få hänga på Sivan och Mr. Fix till deras stuga i Grövelsjön. Det var intressant och jag var självklart på! Jag vaknade lite tidigare och kanske var det hantverkarna som kommit. Men jag låg och drog mit lite grand, innan jag kom upp. När jag gick upp så var Mr. Fix uppe och det var även två hantverkare där. Så det blev frukost för alla och lite trevliga samtal. En av hantverkarna var dessutom lite av en allti-i-allo och skulle fixa min bil  som behövde nya bromsbelägg. Han hade däremot glömt att kolla på bilen om jag verkligen även behövde nya bromsskivor. Men han skulle göra ett nytt försök. Sen kommer även Sivan och han tar också en kaffe innan vi åker. Jag hade glömt att stugan låg i Grövelsjön men det låg där i bakhuvudet då deras granne var en gammal jobbarkompis. Så när vi närmade oss så började bitarna falla på plats. Sivan berättade lite anekdoter på vägen och givetvis skulle de skämta om en älg som stod bredvid vägen. Det tog en sekund innan jag såg att det var en fake-älg. Nåja, det fick jag bjuda på. Vi stannade till och köpte lite fika och när vi kom fram så fick vi skotta. Eller rättare sagt dem. Jag känner mig ju handikappad och det kändes lite jobbigt. Men jag hoppas de förstår att jag inte kan vara behjälplig. För de som precis hittat till min blogg så opererade jag min fot för 3,5 veckor sedan och går på kryckor. På vägen så hade de även stannat till och köpt renhjärta och det förstod jag ju att de ville att jag skulle få prova. Initialt så var det lite motbjudande men så tänkte jag efter. Det borde ju vara riktigt fint och är ju en muskel rätt av. Så torkat renhjärta stod på menyn. Sivan hade dessutom namnsdag så jag försökte, efter tips från Mr. Fix, ringa in till den lokala radiostationen och önska en låt. Men jag kom tyvärr inte med men vi lyssnade men tyvärr så kom det inte med. Väl framme i stugan så var det, efter snöskottningen, dags för lite fika. Och renhjärtat smakade riktigt gott. Det blev även en kanelbulle och en princesstubbe. Det hade nog räckt med en av de sötare sakerna. Sen tillbaka mot Mora igen och väl hemma så ville jag träna lite och Magnus åkte då till affären och handlade lite. Han skulle fixa en brakmiddag efter mitt förslag på pizza... Nåja, jag hoppade upp och körde lite drygt 33 kilometer på timmen och fick så låg snittpuls som 68. Det är ju fantastiskt, om det är så. Det låter ju som jag har återhämtat mig då. Bra! Sen ringde jag Ullis och det var skönt. Det är lite jobbigt att vara ifrån varandra, det händer ju typ aldrig. Men det är ju skönt att man känner så! :-) Sen in i duschen och när jag kommer ut så är Magnus i full gång med matlagningen så jag passade på att svara på lite mail och kolla in skidforum. Och maten var gudomligt gott och det är bara att erkänna att där ligger man i lä! Riktigt, riktigt gott och vi avslutade kvällen med att chilla framför teven. Trevligt! 

Lördag morgon och det blev en härlig frukost med Mr. Fix! Sen slog vi på teven och såg på TjejVasan. Bra tryck och speciellt Britta Norgren imponerade. Men jag ville ju träna också så snart så hoppade jag upp på trainern, de hade jag packat ned och så även cykeln. Jag körde lite själv, först, och sen var det en lugn group ride, på schemat. Tror det var med tyska PACK. Så jag körde lugnt men det blev ändå lite svettigt. Totalt blev det lite över 47 km och jag kunde plocka hem lite kilometer, det kändes bra. Sen drog vi ned på stan och kollade in TjejVasan live, istället. Och jag hann växla några ord med en gammal vän, det var trevligt. Sen mötte jag upp några killar som ville ha lite vallningshjälp och bestämde att de skulle hämta skidorna vid stället där jag skulle jobba lite. Men det var lite för ont om tid och jag orkade jobba i min vanliga fart, på grund av, foten. Så lite stressigt men jag fick hjälp av Sivan med fästvallningen. Det var skönt och välbehövligt. Sen var det bara lite lätt sickling på en gammal kunds skidor. Efter det så blev det lite trevligt samtal med Sivan innan jag for hemåt med Nicke. Där satt Mr. Fix och slötittade lite på teve men han var trött och gick snart och natta sig och jag satt uppe i någon kvart till. Trevlig dag men jag hann inte riktigt kika på Melodifestivalen. 

Så var det fredag och jag tänkte åka och hälsa på min bonusfamilj, i Mora, familjen Sjöström. Ullis stannade hemma den här gången men då jag har sportlov så tänkte jag stanna hela veckan. Och nu borde jag ju vara lite starkare i foten men det går så vansinnigt sakta och det tär på psyket. Och jag verkligen kände att jag knappt skulle orka åka så långt. Men jag får väl pausa ofta. Sen avbokade jag en leverans på ett par stavrör, då det skulle blivit så himla dyrt, och jag tänkte istället lämna dem på vägen. Så fick det bli. Jag var lite medveten om att bromsbeläggen sjöng på sista versen och jag när kikade på dem så såg det faktiskt lite kritiskt ut. Hmm, men nu var jag ju tvungen att åka men hinner inte komma så långt förrän jag känner att jag nog inte borde bromsa så mycket och jag får planera min körning rätt noggrant, för att spara på beläggen. Lämningen går bra och efter lite jobbig kö, i Stockholm, så rullar det på bra men det är som sagt var jobbigt att köra och jag får pausa då och då men tiden går. När jag kommer fram så passar jag på att åka förbi stället där Professorn bor och hämtar hans skidor. De skulle bara få en liten putsning och hans skidor är alltid så fina och välskötta så det var ett mindre problem. Sen åkte jag vidare till Sivan och hans familj. Det var trevligt att träffa dem men tyvärr hade minstingen fått åka in och kolla skallen då han hade ramlat i backen. Men snart nog var alla tillbaka och sen kom även Mr. Fix och vi åkte hem till honom för att slagga. Trevlig dag men idag blev det ingen träning men det kanske var bra. 

Tisdagen blev faktiskt en vilodag. Jag var fortfarande seg och kanske lite orolig hur det gick med läkningen. Men jag tycker jag har skött rehaben bra och när jag cyklar så drar jag ned på rehaben och försöker hålla mig hyfsat lugn. Men idag var det alltså tisdag och vi skulle åka och gratulera Gabriel, mitt gudbarn, höll jag på att säga, men det kanske det inte är. Jag har aldrig skiljt på dem faktiskt och det är nog bra. När vi kommer dit så är födelsedagsbarnet lite arg och jag busar lite med honom och snart är han på bättre humör. Han hade visst spelat lite för mycket och inte lyssnat. Vi gav honom en cool sparkcykel och det kanske var i värsta laget men då vi hade den i butiken så gick det lätt. Han verkade bli nöjd iaf och sen blev det fika och en massa prat. T.o.m så länge så vi hann spela Primetime, på kvällen, innan vi åkte hem. Sen tittade jag och Tim på lite fotboll, det har blivit mycket sånt på slutet. Det är FA-cup och Champions League, och allt möjligt. Och förstås kul med Malmö. Tim och jag tittade på Liverpool vs. Bayern München. Det var faktiskt en riktig skitmatch och bägge lagen tog ut varandra eller vad det nu var. Det hände inte så mycket iaf. 

Sen var det då onsdag och kanske kändes det lite bättre. Jag vaknade utvilad och det kändes klart bättre. Timmarna gick och när Tim kom tillbaka med ett paket från Kaffekapslen så blev det lite gott kaffe. Mot kvällen så ville jag nog cykla lite grand. Ullis sprang hem från jobbet och kände sig nöjd för dagen. Jag traskade ned, efter maten, och såg att PACK skulle köra ett lugnt pass. Men jag började lite innan men såg PACK-riden som ett verktyg att hålla ned tempot. Man skulle ligga mellan 1,3-1,5 watt/kg. Det blev lite hårdare själv först. Tror jag hann 15 km innan jag bytte till group riden. Så var det då dags och jag tryckte på i några sekunder och släppte sen och undrade vart ledaren tog vägen. Många gjorde samma sak och det såg ut som en lång pil som undrade vad som hände. Med förra gruppåkningen i färskt minne så tog jag nog i lite mer än behövligt och nu blev det istället en väldigt lugn åkning i några minuter och jag undrar om inte gruppledaren körde extra lugnt som ett Statement. Så det tog ett bra tag men sen var ledaren ikapp och många tog det lite lugnare. Men det var svårt att köra så lugnt. Sen uppför Box Hill, och samma sak nu. Det var svårt att hålla rätt tempo och sen fick de allra flesta vänta på toppen. Det märktes att det ändå var en nybörjartur då många skrev att de var så trötta. Nåja, jag rullade nedför backen och sen fick man vänta in lite igen och jag rullade in bakom ledaren sen, i mål. Jag fortsatte sedan någon mil och det blev totalt drygt 37 km idag. En lugn och skön dag. Sen lite mys framför teven. På slutet blev det återigen lite fotboll, med Tim. Nu var det Athletico Madrid mot Ronaldos Juventus. Kul att se Juvve få däng! Förlåt, Basel...

Söndag och faster E-M, med sambo L, skulle komma på besök. Men vi kom upp, rätt tidigt, trots att jag var uppe rätt sent och tittade på kampsport, med Tim. Så efter lite kaffe så ser jag att vi skulle hinna med att vara med på Vätternrundan group ride. Så vi skyndar oss men jag ser också att det står att det skall ligga på mellan 2-2,5 watt/kg. Det är ju relativt högt och egentligen, för mig lite mitt emellanåt, sånt som kan kallas för mellanmjölkspass. Ullis är klar först och när jag skall logga in så går det inte och jag tvingar Ullis att logga ut för hon måste ha kommit åt min trainer också. Det är ju alltid en risk när man har två trainers bredvid varandra. Men nu var det bråttom. Vi loggar in igen och nu blir tyvärr Ullis utan Vätternrundan-tröjan, som man skulle ha. Det kanske blev så då hon loggade in igen. Fast vi är på startrampen och Ullis är nu lite sen och jag väntar någon sekund men så PANG! var alla iväg och Ullis kom lite längre fram men jag längst bak och jag är typ sist och har flera hundra meter fram - skumt! Men ledaren startade längst fram och borde haft sinnesnärvaro att börja lite lugnare. Själv fick jag trycka 3,0 watt/kg under en bra bit för att närma mig och väldigt många tappade fältet direkt. Han kanske startade runt 1,7 watt/kg men då han stod långt fram så blev det ändå luckor och han kan absolut inte haft lugn fart så länge. Så en enda sekund för mig innebar säkert fem minuters hårdkörning helt själv. Jag ser att Ullis är nära klungan men hon får inte riktigt rygg. Hon är lite irriterad över det hårda tempot. Jag passerar iaf och försöker få Ullis att ta lite ryggar. Snart är jag ikapp och det är lite vila, skönt. Jag ser att många är irriterad över att det sprack upp och vid en backe så ser jag att ledaren håller i snitt lite över 2,5 watt/kg och det var ju snarare max han skulle hålla. Inte så lyckat, kanske. Hans watt pendlade mellan 2,5 och 2,7 och när någon påpekade vad denne hade så sade ledaren att han höll sin nivå. Alltså inte sant. Men efter det gick det ned lite grand och Ullis får kontakt igen och passerar hela fältet. Men att köra själv går ju inte så det tar inte så lång tid innan hon är upphunnen och vi åker tillsammans igen. Jag håller mig till klungan men försöker sprinta en gång. Det gick inget vidare och jag får sen jobba för att komma ikapp klungan efter min återhämtning, då jag blev passerad. Ullis och jag bestämmer oss sedan för att fortsätta ett tag till. Jag hade en tanke på att klara veckomålet, på 18 mil. Trots att två dagar försvann med stygnborttagningen. Det skulle bara innebära typ 12 km till, efter gruppåkningen. Men själva group riden var rätt kul men starten var nästan en katastrof. Och Ullis var klädd i Vätternrunda-kläderna, dock inte på hennes skärm. Skumt. Jag fortsatte till 5 mil och Ullis tog en mil till. Jag gasade på lite grand, då jag körde själv och det var jättekul då jag och en kille växeldrog. 

Sen väntade vi in faster och Leifan. Vi bakade faktiskt en tårt redan igår kväll men då vi fick främmande så rök tårtan då. Sjukt god så Ullis fixade en ny imorse - nice! Sen kom dem och det är alltid trevligt att träffas och mycket skratt. Sen visade vi vårat träningsrum för både faster och Leifan var intresserade. Så jag satte mig upp och visade lite och jäklars vad stumma benen var. Det blev visst lite mjölksyra imorse. Sen vinkade vi av dem och sen blev jag så sjukt trött. Jag vet inte vad det är men kraften finns inte för hela dagen. Det är väl en del av läkningsprocessen. 

Brorsan Jocke och hans Lina åkte på jobbresa och jag och Ullis blev barnvakter och det såg vi fram emot. Det var länge sedan smågrabbarna sov över och de gillar verkligen Tim och Felix. Så i fredags så hämtade vi smågrabbarna från fritids och åkte hem. Det blev full fart direkt och när vi skulle lägga oss så ville grabbarna sova tillsammans med mig. Jag läste lite från min bok, som jag just då läste, och hoppades innerligt att det inte skulle komma något alldeles för smaskigt eller iaf ha sinnesnärvaro att bromsa om jag märkte att något sådant var på gång. Det värsta var väl att Bella, en get för övrigt, hade krypit upp i Tessans säng och drog av en getprutt. Ungarna skrattade gott och det tog någon minut innan de lugnat ned sig. Sedan gick det några minuter och jag kunde natta dem och smyga iväg. Gosiga killar. 

På lördagen drog vi till Nyköping, det var jag och Ullis samt förstås smågrabbarna. De heter förresten Gabriel och Victor. Vi lämnade in bilen på en biltvätt och traskade mot hamnen. Det blev en god glass och kaffe där och sedan gick vi en sväng till cykelaffären men det var alldeles för mycket folk där och vi fick aldrig någon hjälp. Så snart så gick vi då vi inte orkade vänta. Jag tror också att jag kunde ta hem grejerna själv. Det är en fördel att ha en egen sportbutik. Sen försökte vi få med oss grabbarna på att vi skulle åka och hälsa på min, och deras pappas, faster, i Mariefred. Men det var de alldeles för trötta för så snart åkte vi hemåt istället. Väl hemma så ville de spela lite teve-spel men vi körde några timmars spelstopp och de traskade istället iväg med Tim till Qlan-plan för lite fotboll. Kul! Så jag började måla lite i gästrummet. Vi skall renovera det lite och har kommit en bit. Felix har ju flyttat ut men det är ju fortsatt hans rum men vi gör iordning det så det blir nytt och fräscht. 

Sen gick timmarna och det var dags att lägga sig och samma visa. Jag fick natta dem och nu hade jag redan läst klart min bok så jag körde lite musik från mobilen. Det gick hyfsat fort för dem att somna och nu var även jag trött. Så jag tog min täcke och kudde och traskade in till mitt och Ullis sovrum och somnade rätt fort. 

Söndag och efter några timmar så skjutsade vi hem barnen och sen gick timmarna utan någon träning. Hmm, skall det bli helt träningsfritt igen? tänkte jag. Men det blev istället en promenad med Ullis. Det blev nog runt 5-6 km. Lite regn på slutet och vi gick in på affären och handlade. På vägen ut så ser vi en jättefin regnbåge, eller snarare två stycken. Härligt och det såg ut som regnbågen slutade vid vårat hus! :-) På något sätt så tänkte jag på allas lika värde och hur viktigt det är att stå upp mot orättvisor. 

Fredag och dagen gick åt till att packa inför Felix flytt. Han flyttar nu till Linköping för att plugga och han har fått tag på ett studentrum. Så i fredags blev det ingen träning alls utan mer en massa nedpackningar i kartonger. Hans tanke är väl att få tag i en etta men så länge får ett studentrum duga. Jag avslutade kvällen med att bära ut det mesta i släpvagnen som jag förstås sedan låste. På lördagmorgonen så åt vi frukost och packade ut det sista, som dator och skärmar och lite annat. Jag märker att vi nog lagt allt tung fram i vägen och i guppen så slog hjulen i hjulhusen. Men det gick bra att köra och vi tog lite lunch i Norrköping. Tanken var att hitta ett bra värdshus men det slutade med Mc Donalds... tyvärr! Men det fick duga och snart var vi på väg igen. Väl framme så kollade vi in rummet och allt såg fräscht ut. Bara en garderobsdörr som var lös och som besiktningen visst hade missat. Vi packade ut allting från vagnen och bar upp det på rummet och sen iväg till Ikea. Där shoppade vi säng och lite annat smått och gott. Eller smått och gott...? Det övriga gick på nästan 2 lakan och sängen nog det dubbla. Men sängen får vi nog köpa sen och Felix får sin lite större säng igen då han hittat ett större boende. Vi bygger ihop allt och sen är vi hungriga och försöker hitta ett ställe att äta på. Till slut, efter mycket om och men, så blir det Pinchos. Sjukt lång väntetid och personalen är ruggigt stressade och vi kan inte annat än att titta på dem. Folk börjar bli irriterade och går fram och "bråkar" med dem och det hjälper ju knappast. De kanske fick lite fortare men vi andra, snälla och ordentliga, fick säkert lite mer väntetid. Men till slut kom maten och det blev väl kanske inte mer än 30-35 minuters väntetid och det var ju en rätt normal väntetid då man var yngre. Om jag inte minns alldeles fel. Men det smakade iaf gott som vanligt och det blev väl typ det vanliga för mig. Som kebabtallrik, friterad kyckling och plankstek. Mums! Fast kebaben är nog min favorit och kanske därför jag nämnde den först. Efter det så skjutsade vi tillbaka Felix till sitt nya boende och kramade om honom och sade adjö. Lite sorgligt men jag tycker även det skall bli spännande. Den som tycker det är mest sorgligt är nog vår katt Mirakel som har ett extra stort katthjärta till honom. När vi kom hem så låg hon i hans säng och undrade vad som hade hänt. :-) För den som undrar så skall han plugga till högskoleingenjör.