Ja som vanligt så är det fullt upp och idag var det först frukost på bryggan som gällde och vi, oss de berörde, bestämde väl oss ganska sent. Men det såg ut att kunna bli fint väder så varför inte! Det är ju ljuvligt där ute. Och våra förhoppningar infriades och vi hade faktiskt lite tur. Då vi var där så var det strålande sol men vi började med att simma. Fast det har gått lite trögt på slutet. Ja för oss alla tre som simmade. Dvs jag, Ullis och Svarte Petter. Kanske påverkade den ökade träningsdosen något också. Det blev ett varv på långa banan för mig och Ullis och hennes klocka, nu hade hon Ambit 3 på sig, visade 625 meter och det är nog korrekt. Men vi fick tyvärr pusta på några ställen och det var lite ansträngt. Jag ser i träningsdagboken att jag simmade en hel del pass inomhus förra året, vid den här tidpunkten, och kanske var det smart. Då fick jag lite mer mängd. Nåja, jag varvar lite så får vi se. Jag stressar iaf upp mig ibland, då jag simmar utomhus. Och det verkade vara likadant för oss alla tre. Ankan var också på plats men nöjde sig med frukosten idag. Lite vila ibland är bra, säger hon. Kanske har hon rätt, jag är tveksam! ;-) Skojar lite bara. 

Efter frukosten och lite solhäng så började det komma in lite moln och snart var vi klara. Vi skulle ju på kalas idag och dessutom passa på att gratulera några andra som vi missat. På samma kalas alltså. Men huvudfiguren idag var svägerskans dotter, Cornet. Och hon fick en Specialized av oss. Men en springcykel då. Men nu skall vi inte prata vad vi har köpt och fixat. Det var ett trevligt kalas, lite så där tillbakalutat och avstressat - skönt! Och Cornet verkade nöjd! :-)

Väl hemma så fixade vi lite mat på grillen och sen ville jag träna. Igen. Men jag hade börjat få ont i halsen men misstänkte att det berodde på att jag tappat en fyllning igår morse. Värt att prova iaf. Men nu fick det bli Sports Club, i Trosa. Jag morsar på Flaken och Flakinnan och sen hoppar jag upp på en Cross Trainer. Jag hade tänkt att köra lugnt och sätter motståndet på 8. Men jag trampar på rätt ordentligt och snart har jag svårt att hålla mig lugn och har en snittpuls på hela 152 slag i minuten - pust! Och jag kör även lite hårdare, i två omgångar, mot slutet. Men utan att ändra motstånd. Så lite naturliga intervaller. Så kroppen orkade och jag hoppas och tror att det halsonda kommer från tandproblemen  och inget annat. Eller säg iaf att det inte är en riktigt förkylning. :-0 På måndag får jag kolla upp det.  Det blev förresten en timme på Trainern, lite är relativt. 

Söndag och snart dags för jobb igen. Ja, för Ullis alltså. Fast det blir lite jobb för mig med misstänker jag då vi visst skall köpa säng. Och då måste det passa in med färger och sånt. Själv kom jag knappt ihåg vad vi har för färger i sovrummet men vi är ju alla olika. Hursomhelst så tog vi en sväng in till Nyköping för att kolla sängar och det vore ju hemskt trevligt att se hur K och E har det, vi hade ju inte varit där! Så vi svängde förbi O-sund och tog förstås med oss en blomma. Och något hemskt onyttigt också. Men E hade visst fått en smart-watch, som hade koll på antal steg och puls m.m Så den klockan sade nog åt henne när det var nog med stillasittandet. Fast vi hade tur och hon satt kvar hela tiden vi var där! :-) Efter det trevliga besöket, de hade fått det riktigt fint btw, så drog vi hemåt och nu hade klockan dragit iväg lite så det blev en burgare på Mc Donalds också. Bättre lite onyttigt än inget alls typ. Väl hemma så blev vi som överjästa pösmunkar och somnade till på sängen. Inget ovanligt då det gäller oss... Men nu började jag få panik! Ingen träning, ingen träning! Det måste åtgärdas. Jag fick ett ryck och skulle promt iväg till Sports Club, i Trosa. Benen värkte rätt mycket och nu hade det även benhinnorna börjat jävlas. Men hallå! Jag gick ju bara igår? Men det var annorlunda och nu sved och bultade det i benhinnorna och framsida lår värkte. Skumt! Värsta Ironman och får värk i benen av att gå? :-)

Väl på plats så hoppar jag upp och börjar köra och märker att jag glömt lurarna. Men vad f-n! Jag hoppar av snabbt och upp igen, men nu med väskan i famnen. Lite trångt men jag letar under tiden jag kör och till slut så hittar jag dem. Det blir lite pop rock och det verkar bli något sydamerikanskt och till slut blir jag lite less då det kommer flera rätt dåliga låtar i följd. Nä, på med Def Leppard och nu är det annat ljud i skällan! Lite som naturliga intervaller och det blir hårdare än normalt, fastän det bara var distans. Ibland så var jag ute på Ironmanbanan, då på löpningen, och bara matade på. Härligt känsla! Det blev till slut 70 minuter och sen hoppade jag in på toaletten, som har en liten dusch, och duschade av mig lite snabbt. Skönt för jag var dyngsvettig. En äldre tant var lite imponerad och tyckte jag körde på riktigt hårt! :-) Jag blev själv imponerad då hon började jogga på löpbandet. Inte illa! Hon såg ut att vara över 65 år iaf. 

Kvällen avslutade med film och det blev La La Land. Rätt bra film men den var lite maffigare på bio, sade Ullis. 

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Ekonomisk stöttning: Cafe Utsikten (3000 kr), Bernhardsson Måleri (5000 kr)

Övrig sportutrusning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Torsdag och idag fyllde Felix 20 år! Det är nästan så det är svårt att greppa. Tiden går liksom. Ungdomarna tycker säkert det är larvigt då man tjatar om det hela tiden men det gick ruskigt fort då barnen var små. Förhoppningsvis bromsar det upp lite nu! ;-) Skämt åsido så går det väl fort när man har roligt och upplever saker hela tiden. 

Vi firade iaf Felix, först med frukost på sängen, det var för övrigt rätt tufft för mig som är en sjusovare, och sen åkte vi, efter jobben, upp mot stan för att äta på en cool hamburgerrestaurant. Barrels Burgers & Beers hette stället. Det var 45 minuters väntetid men det var okey och vi gick och tog en kaffe på ett ställe bredvid. På vägen dit så ser vi en Mickey Mouse-figur, det är iaf vad jag tror först, och när han vinkar till oss så ropar jag att "han där fyller år"! Vi ber figuren ställa upp bredvid Felix och tar kort. Då först ser vi att det är en tiggare som klätt ut sig. Vi har förstås inga mynt och går lite snopet därifrån. Sofistikerat tiggeri. Hoppas han, eller hon, lyckades bättre sen.

Vi käkade iaf gott, riktigt gott var det, och sen drog vi hemåt. Vi lyckades också bli stoppade av en polis på Segway då jag åkte fel i stan. I värsta backen får jag stanna och blev lite lätt utskälld. Ingen av oss hade sett några skyltar åt det håll vi åkte. Vi fick iaf fortsätta och ta oss därifrån. :-)

Men en trevlig dag blev det och jag hoppas Felix är nöjd!  

Ja, det blev visst två vilodagar men det kanske behövdes för det var först idag som jag kunde ha skor på mig. Jag blev så jäkla svullen på hälen efter maran så jag fick gå i foppatofflor i söndags och igår. Idag så firade vi Felix och hade lite kalas för honom med släkten. Själva så firar vi honom då han fyller och det på torsdag. 20 år! Det är inte klokt. 

Hursomhelst så hade jag foppatofflor på mig även idag men mest för säkerhets skull då jag inte ville irritera hälsenan i onödan. Sen, när släkten åkt, så ville jag dra till Safiren Sports Club, i Trosa. Men vi, dvs jag och Ullis, åkte först ned till löparbanan för att se om några skulle springa och till vår förvåning kom Flaken och Tokan joggandes. Grymt! Jag kände inte alls för det idag men jag ville däremot köra lite på Cross Trainern. Och kanske kan jag ta ut mig lite extra på tävling också. Det har vi iaf diskuterat och det är jag själv lite inne på. Jag kan verkligen pressa mig till gränsen och kan utan problem gå över den och då börja kräkas på lopp. Men på ett marathon så får även jag kämpa med psyket och det tycker jag att jag lyckades med i lördags. Idag kom de iaf joggandes och det imponerade hursomhelst på mig. Visserligen lite stela och ömma men förstås glada. Ullis var nog lite sugen men ville inte störa deras pass utan hon följde med mig. 

Väl på plats så körde jag och Ullis igång på varsin Cross Trainer och jag satte tiden på 30 minuter och ett Random-program. Med upp -och nedvärmningen blev det 33 minuter, känns det igen? :-)

Riktigt skönt att vara igång igen och nu vill jag bara känna mig riktigt fräsch igen innan jag börjar trycka på. Men imorgon räknar jag med cykel igen och kanske lite Core-träning. Nu skall träningen stegras!

Så var det sista april och således Valborg men framförallt Tims dopdag och min och Ullis bröllopsdag. I år firade vi 22 år och då kallades det jutebröllop, inget jag visste innan jag googlade det. Och samtidigt hade vi skapat ett event om att springa Sillen runt. Det har vi gjort förut, dels själva ett par gånger men även som event. Och nu tyckte vi att det var dags igen. Men tyvärr har jag haft mer och mer problem med hälsenan och fått bryta några gånger. Ibland så har det känts som om även formen varit dålig men det är nog att hälsenan dragit ned på allt. Och jag var rejält orolig. I tisdags så kom jag bara fyra kilometer och det med en massa småpauser. Och till råga på allt så blev jag förkyld så jag gick in med de sämsta av förutsättningar och dagen innan var vi på en trevlig tillställning där det inte blev "vanlig" mat utan mer gofika och bättre saker har man laddat med. Smörgåstårta och kakor kanske inte är det optimala och dessutom under lång, men dock trevlig, stund. Sent på kvällen åkte vi och kollade in Trosa Backyard Ultra och högg samtidigt in på en pastabuffé. Direkt på det blev det sängen men samtidigt blandade jag ihop en riktigt "häxdbrygd" av Vitargo och andra kosttillskott. Magen stod under natten ut i alla möjliga hörn. 

Sen på morgonen vaknade jag upp i ganska god tid och stretchade rejält och hann dessutom med en kvart i massagefåtöljen. Ut rätt sent och där stod alla och väntade. Jag som vanligt sist ut men det var lite stressigt och jag lade in en brasklapp om att jag kanske skulle få vända och hämta cykeln istället. Men vi joggade iväg och jag hann knappt komma två kilometer förrän jag var tvungen att lätta på trycket. Det blev ett kort stopp och sen försöka jaga ikapp de övriga. Den här gången hade jag skrivit ut att vi skulle hålla 6.20 och vi höll det riktigt bra. Kanske blev det lite snabbare efter ett tag. Vi vänder upp mot Ullaberg och nu började det bli lite kuperat och jag känner klart av min hälsena och just då känns det rätt dåligt. Och jag hostar emellanåt. Kanske är jag riktigt jävla dum i huvudet men men... Det här är ju så roligt. Det blir små korta stopp efter 5-6 km och jag försöker få in det och vi passar på att ta kort. Samtidigt som vi stoppar till så avlastar det hälsenan rejält men efter ett tag så tänker jag inte lika mycket på den utan det börjar tuffa på allt bättre. Och vädret är underbart men lite växlande och när jag ropar avklädning så stannar bara jag och Ullis och tar av oss medan resten tuffade vidare och verkar öka lite. Hmm, skumt. Precis när jag tar av mig går solen i moln och det blåser till. Burr! Jag ångrade mig och tar på mig igen och vi kör igång. Och vi märker att avståndet ökar fastän vi ligger på bra mycket snabbare än tänkt snittfart. Efter några minuter så samlas ändå gänget ihop sig och det blir snart samma sak igen. Fast jag känner mig nu asstark och har inget som helst problem med varken sträckan eller farten. Helt underbart. Jag väljer dock att samla ihop de bakom och Ullis får jaga ikapp täten istället. En löpare får riktiga problem på slutet och jag försöker skjuta på men snart är det helt kört. Energin är borta och samtidigt har Tokan kommit tillbaka och kollar läget. Han säger att han kan hämta upp löparen och det verkade okey. En till har lite problem men när Robban också kommer tillbaka och kollar läget så drar Tokan och jag snart på och joingar framförvarande. Vi ser att en till löpare får lite jobbigt och vi väljer att dra på för att hen inte skall springa själv i mål men snart nog verkar hen få kontakt igen men då är vi så nära så vi lägger oss tillsammans med gänget. Så underbart att emellanåt trycka på och vi jagade ikapp i farter mellan 4.30 och 5 min/km. Som snabbast nära 4 min/km. Och det efter tre mil och det märktes knappt så visst har det börjat hända grejer. Jag kände dock av ett visst obehag under fötterna och även lite i hälsenan men de stora problemen kom när man stelnat till. Dock endast i hälsenan, resten kändes ingenting. Underbart!

På kvällen sen så delade Ullis och jag på ett mousserande vin, tror det var Gynning. Vet inte vad den heter men klart god! :-)

Just ja! Vi fick nästan ihop 35 km. Några valde att springa några hundra meter extra men jag nöjde mig med 34,66 km. 

Måndag och vad skönt med ytterligare en dags ledighet. Men idag skulle vi iväg på kalas då barnens kusin firade 25 år och mamman till densamma också fyllde år. Men träna ville jag ju och om jag kom iväg tills när Safiren öppnade så skulle jag nog kunna simma någon kilometer. Så fick det bli. Även Svarte Petter skulle dit men Ullis ville inte stressa och jag lovade att vara tillbaka prick 12.00 Väl på plats så träffar jag Svarte Petter på parkeringen och vi går in och byter om. Vi var lite rädda att det skulle vara fullt med folk nu efter ledigheten men det var i princip bara han och jag samt en till samtidigt. Jag har slarvat lite på slutet med simningen och nu var det en vecka sedan sist. Då brukar det kännas rätt dåligt men det gick väl hyfsat bra. På slutet får jag iofs en mamma och hennes barn framför mig några gånger men mamman var snäll och vek hela tiden undan då jag kom. Jag nöjde mig med en kilometer och sen blev det en liten snabb bastu. Det var skönt. Väl tillbaka hemma så är klockan precis 12.00 och vi packar in oss i bilen och åker. Det blir jag och Ullis samt svärmor. Vi hinner också in och byta några felaktiga varor på Sportson och nu fick vi bra service och det var inga problem alls att byta och då passade vi på att lägga till en hundring och fick med oss ett trainerdäck i rätt storlek. Sen blev det fika med släkten och det märks att man inte är van vid att äta så onyttigt. Men dock grymt gott. Väl tillbaka hemma så passar Millan och John på att testa vår massagestol. De blev grymt överaskade och båda sade att de fick ordning på sina ryggar. Jag visste inte ens att John hade ont men det blir nog fler besök! :-) Vi avslutade med att äta gott, tillsammans med dem, på pizzeria Piccolino.

Ja och det förstås uppdelat på två dagar för det kan ju vara svårt att få in både vilodag och simning på en och samma dag. Men låt oss börja igår, torsdag. Ullis och jag hade skrivit upp oss på att deltaga på en föreläsning om löpning och med den sista föreläsningen, som handlade om löpning, i färskt minne, så var jag tveksam. Den gav ju ingenting och hur skulle den här bli? Kanske var jag så att säga fullärd... Men givetvis kan man alltid gå ned på allt djupare nivå och där finns det ju massor att lära. Dock var jag först i Nyköping då Felix skulle köra upp. Han blev tyvärr kuggad på någon punkt och helt klart är de lite petigare nuförtiden. Jag tycker att han kör lugnt och fint men men... Det är ju bara att träna lite mer och köra upp igen, tyckte vi allihopa i bilen hem. Och sagt och gjort. Han bokade en ny tid och nu redan på tisdag. Ojdå! Bråttom att hinna köra lite till då. Och skulle vi på föreläsningen eller skulle vi träna? Men vi hade ju Spin of Hope nu på lördag och det gör ju inget att lägga in någon vilodag och gå och lyssna på föreläsningen. Vi har ju tränat hyfsat bra på slutet. Typ sista månaden. Och väl på plats så var det Fredrik Stillén, tror jag att han stavas, som föreläste och det var en skön typ. Jag tror man kan skriva så. Rolig och väldigt inspirerande och lärde jag mig något. Nja, i princip så visste jag allt men ibland kan det vara bra att få det mer cementerat och han var verkligen hardcore! Inget dalt med några genvägar här och där. Det enda jag egentligen inte instämde helt i var kosten. Fast när jag tänker efter så var han inte riktigt emot bra kost heller. Det var väl bara så att han menade på att man inte skall haka upp sig på bra kost. Många av elitlöparna i Kenya har ju knappt mat för dagen och ändå är de så duktiga. Det å andra sidan är ju en ordentlig drivkraft. Nåja, det var en grymt bra föreläsning och man fick bra inspiration för mer transpiration! :-) Sen blev det lite sent och man var trött på fredagsmorgonen. Och när jag kommer hem så får jag höra att Felix har fastnat i en kö och till slut så får han hoppa av bussen och ta tåget hem. Väl hemma så verkar både Felix, men framförallt Ullis, väldigt finurliga. Ullis filmar mig då Felix skall ställa en fråga och det vävs in i lite smålustiga saker men till slut så frågar han iaf om jag kan övningsköra med honom och jag känner mig riktigt trött men säger förstås ja! Efter ett tag så säger han att det behövs inte och jag höjer på ögonbrynen. Sen säger han att han tog körkort på någon sista-minuten-uppkörning. Jag fattar ingenting men sen kommer det fram att han faktiskt gjort det! :-) F-n, vad roligt! 

Efter det så hinner jag gå till badhuset och där är det återigen tomt! En hel sida för mig själv och jag bara njuter! Jag nöjer mig dock med en kilometer då jag känner mig sliten och har väldigt många timmars spinning imorgon. Det lutar åt 7-8 timmar. Och jag tänker inte hålla igen så mycket. Harden the Fuck Up! som Fredrik Stillén skulle sagt! ;-) Eller skämt åsido så var det samma träningsfilosofi som jag har. Mycket lugnt för det mesta och bra fart när det väl är fart!

Så börjar då 2016 närma sig sitt slut och det här blir, personligen, inget revolutionerande inlägg. Men ändå så kommer det säkert att kännas som det. Under året så har ett mål börjat växa fram och det kan, även för mig, verka ouppnåeligt. Hawaii Ironman! Ju mer jag har tänkt på det, ju sugen har jag blivit. Och träningen har hela tiden ökat och så även allt runtomkring. Men det går liksom i vågor. Det var ju länge sedan jag lyckades riktigt bra med mina mål men nu har det iaf börjat gå åt rätt håll och kroppen verkar börja hålla igen för hårdare påfrestning. Och samtidigt som jag ibland känner att jag nästan är löjlig som tror att det är möjligt så säger mina erfarenheter och rutin att det faktiskt är möjligt. Men det är väldigt mycket som måste stämma, typ allt. Och tiden går alltid fortare än man tror och minsta förkylning kan ställa till det. Men iaf. Nu var det här ju en Årskrönika så varför inte börja i rätt ände?

Början på året då! Jag jobbade som klasslärare och fastän jag tränade så hårt som jag kunde så gick jag bara upp i vikt. Jag hade underbara elever och jag kände att jag nästan alltid gjorde allt rätt. Däremot så var det nästan så att den som skrek minst fick minst hjälp från ledningen. Det var en tråkig och jobbig känsla och det kändes som om jag var själv nästan för jämnan fastän det var en jobbig situation, där sexorna hastigt och lustigt hade slussats in till högstadiet. Hursomhelst så blev det mycket extraarbete och träningen gav inget resultat. Men jag var trots allt riktigt lycklig och det var en ynnest att känna att man betydde så mycket för eleverna. Och även förstås ansvarsfullt. 

Och skolavslutningen var väldigt speciell och jag blev överöst av presenter och Ullis trodde att jag skämtade när jag fick gå flera gånger för att hämta in kassarna med alla fina presenter! 

Sen var det sommarlov och jag hade precis skrivit på för ett år som lärare i idrott och Hälsa. Det kändes riktigt bra fastän jag just då kände att jag skulle vilja ta med mig allt jag lärt mig under året som klasslärare. Att inte det skulle gå till spillo. Men nu var det som det var och jag fick ladda om. Men idrottslärare var ju det jag varit innan på fyra skolor och det hade jag i blodet liksom det här med att undervisa och engagera barn. Så jag kunde verkligen gå in i träningen igen och nu började resultaten komma igen. Och snart skulle man köra Kalmar Ironman igen. Dock med stor osäkerhet vart jag låg. Den tidigare målsättningen på 10 timmar var bara att glömma då jag hade gått upp 7-8 kg och inte kunnat träna på som jag ville. Men slå personligt rekord vore ju roligt. Dock var jag inte uppe riktigt i så mycket mängd som jag hade förr i tiden. Fast klart mer allround nu. Jag hade ju äntligen börjat simma och jag hade som målsättning att simma på 1.20-1.25. 

Veckan innan var det Mora Triathlon, som min kompis Magnus arrangerar. Väl på plats så hälsar jag på min nyfunna "familj" och installerar mig. Under alla dessa år på Vasaloppet, då jag har arbetat, så har jag lärt känna en alldeles underbar familj och de har nästan börjat kännas som mina egna föräldrar och bröder. Jag tror de känner detsamma också. Om inte så blir det nog lite stelt sen! ;-) Hursomhelst så var jag sjukt pirrig inför starten och jag tror de blev tokiga på mig som höll på kvällen innan. Det var typ så att jag inte vågade ställa upp och det kan ju låta konstigt när jag kört så enormt många lopp. Det är garanterat över 300 starter och jag har genomfört 4 stycken Ironman. Men det är också enda sträckan i triathlon och kanske påverkade det. Jag var ju inte alls van vid att stressa så i bytena. Men så var det då dags och jag tvekade men vad f-n! Vad kan hända? Jag går och anmäler mig och ser samtidigt en lång och enormt vältränad kille som dessutom är äckligt snygg! Det var så att man nästan blev sur på honom. Jag får också veta att "Herkules" är där och efter ett tag så förstår jag att det är han. Han verkar dock vara minst lika nervös som jag... Starten går och jag och Marcus, som han heter, är långt till höger för att inte störa. Jag verkar ligga i bakre delen och vad händer! Marcus bröstsimmar om mig och det strular samtidigt med glasögonen för mig. Jag vet inte ens vart han tog vägen och när jag närmar mig land, det är ett varv och det är alltså sprintdistansen jag kör, så verkar jag vara i bakre delen nu också. Upp och byta om. Och ut på cykeln. Men vad göra med klockan? Jag hade fått för mig att jag skulle ta på den då jag cyklade men det vågar jag inte utan slänger den till Nicklas. Bara hoppas den inte träffade asfalten! :-0 Jag får inget riktigt flyt och det spänner i nacken, jag är inte alls van att sitta så tight med armbågarna. Rejält knixigt och det drar ned farten. Men cyklingen går väl bra och två mil är ju inte så långt. Ut på löpningen och jag har ju lite strul med ett ben. På sista biten så börjar det att strula och morgondagens race, Olympisk distans, står på spel. Jag är så nöjd att jag genomförde loppet och vi äter gott på restauranten bredvid starten sen. 

Sen olympisk distans och nu känner jag mig mer hemma. Lite längre och jag är ju mer uthållig än snabb. Men kanske är det också bättre tävlanden nu? Nåja, loppet går ännu bättre och jag får till simglasögonen hyfsat och kan hålla minst samma fart som dagen innan. Och det gäller cyklingen också. Säkert också löpningen men det tar emot lite på slutet. Nöjd som attan!

Sen kommer då Kalmar Ironman. Jag stod över Ångaloppet då jag återigen fick känning i benet. 

Vi installerade oss och allt kändes bra. Simningen strulade dock igen och jag fick stanna ca. 20 ggr och rätta till glasögonen, så enormt trist. Men sista 700 meterna gick helt perfekt och jag bara flöt fram, en magisk känsla då allt bara stämmer. Då plockade jag rätt mycket. Tiden kommer jag inte ihåg men det blev typ 1.38 Sen cyklar jag väldigt bra men bristen på cykelmil kommer och jag tappar på slutet och får 5.54, dock väldigt bra med under 100 cykelmil. Löpningen sen då. Nja, inte så perfekt som jag hoppats på. Det krampar återigen men klart mindre kramp än förra året men dock lite sämre löpning. Jag persar med runt 12 minuter och får 12.08 Och nu börjar funderingarna på att verkligen ge allt till nästa år. Mitt nya jobb som idrottslärare går klart bättre än väntat och jag både kan aktivera mig själv väldigt mycket och samtidigt ha mer ork till träningarna. Allt går bra och jag springer Hässelbyloppet på 45.03 Det har dock funnits tendenser till att springa ännu snabbare och jag är positiv. 

Sen på hösten har det gått väldigt bra med träningarna och jag har kunnat öka mängden hela tiden, dock utan att överarbeta med kvaliteten. 

Och nu har det då vuxit fram. Jag skall göra mitt allra bästa för att försöka kvala in till Hawaii Ironman 2017. Mer om det senare! :-)