-Du har inte skrivit något, sade en bekant till mig. Och det stämmer. Det har liksom blivit så att jag mest bloggat då jag har tränat eller tävlat. Och nu har jag nog fått rekord i träningsfria veckor. Jag kan iaf inte komma ihåg då en förkylning tagit så lång tid och det blir, om jag inte tränar imorgon, fyra träningsfria veckor. Samtidigt som jag är enormt träningssugen och det blir liksom ett antiklimax. Men jag har jobbat och det i sig kan förstås vara en orsak till att jag varit sjuk så länge. Jag är ju, när jag är relativt tränad, sällan sjuk och det kan förstås också vara lite tokigt. Men nu är det som det är och jag har gått två kortare promenader iaf och det känns lite bättre nu på slutet. Så KANSKE är jag igång imorgon. Annars får jag nog krypa till korset och traska till vårdcentralen. Hursomhelst så har livet traskat på med bra lektioner, på skolan, men kanske hade jag det lite för lätt i början för jag tappade koncentrationen lite, på slutet. Men det kan förstås också bero lite på förkylningen för det passar iaf in rätt bra. Och jag har ju också studerat bokhistoria, på distans. Riktigt, riktigt tufft och kanske skulle jag inte ens hunnit träna, under den här tiden. I början så kändes det som det var helt omöjligt och jag hängde inte riktigt med i fackspråksengelskan. Men med tiden så började jag komma in i det och efter det inledande, halvt miserabla papret så tyckte jag att det tog sig och när det sedan var dags för en tuffare uppsats så blev jag mer nöjd. Men några dagar innan, det skulle vara klart, så kändes det helt kört. Jag hade helt missuppfattat vad jag skulle skriva om och alla små anteckningar, som jag tagit under tiden jag läste, kändes onödiga. Fast jag tror jag krånglade mig ur det på ett rätt okey sätt. Vi får väl se. Nu är iaf den första delen, på 7,5 högskolepoäng avklarad. Men jag vet ännu inte om jag fått godkänt. 

Igår så ville jag, och Ullis, överaska min kära faster EM, så vi åkte dit. På vinst och förlust. Vi vet ju att de kan åka iväg ibland och det här var en sådan gång eftersom hon fyllde 70 år! :-) Nu vet jag ju att hon läser här så jag tänker inte avslöja för mycket men när vi knackade på så öppnade ingen och vi ringde förstås. Hon förstod nog inte riktigt att vi var där för när vi senare skickade ett kort på oss, vid hennes hus, så blev hon förvånad. Men vi ville inte bara åka hem så vi gick på stan sen. Till slut hamnade vi på "Blå katten" och det var god fika på ett trevligt ställe. Efter det så blev det ett kort stopp i Gnesta, där vi åkte runt lite grand och kollade hur man kunde bo. OM man skulle bo där. Det verkade iaf som ett sjukt bra läge där nära sjön. Tror det kan heta Frönäs. Jisses vad det skulle bli mycket simma och mycket kanot, om man bodde där. :-) Vi morsade på en elev och hon undrade vad vi gjorde där och hon pekade vart hon bodde. Verkade trevligt där och alla morsade då man åkte förbi. 

Och idag så skulle man pappa fyllt år. Nu har det snart gått 21 år sedan, han gick bort, så man får räkna lite... 73 år borde han nog ha blivit. Det är inte klokt så tiden har gått. Så Ullis och jag åkte bort till minneslunden och jag fick en fin stund. Hoppas att han finns där. På något sätt. Jag gjorde, i samband med den värsta sorgebearbetningen, några låtar om honom och det var fint att även min bror Jocke använde lite av den. 

"Att döden skulle vara så definitiv.

Så kall hård och skoningslös.

Men du finns i mitt hjärta.

Ja, lever än. 

Så svårt att förstå att du är borta.

Men minnena är många

Och så underbart fina. 

Men gör så ont i kropp och själ.

Sov gott pappa!"