Senaste inläggen

Av Niclas Bernhardsson - Fredag 2 april 23:15

Men givetvis inget långpass för mig. Men jag sade att jag skulle orka med att serva lite. I och med Corona så blev det inget officiellt men det var några gamla rävar som hade pratat ihop sig och Ullis ville testa. Hon hade väl inte kört så himla många riktiga långpass, på slutet, men det borde fungera. Vi kommer till Safiren och det är några stycken, helt klart. Tror det var Klasses son, Tokan, Flaken, Sanna-panna, Nesi och någon lubbare från Gnesta. Samt någon annan men det var nog en reserv om jag inte skulle orka ställa upp. Flaken undrar om jag kan åka hem till honom och hämta något som han glömt och absolut. Det var ju dessutom till alla då han alltid är så snäll och bjuder. De joggar iväg och jag drar också iväg och tänker väl att jag hämtar hans grejer direkt. Men jag hinner knappt komma iväg innan jag hör att det är något som ramlar i skuffen. Hmm, jag blir lite orolig att det är något som läcker och stannar direkt. Mycket riktigt så är det en stor kaffetermos och jag sänder lite ilskna tankar till den som ställde den helt fritt, utan stöd. Men det fanns en gammal filt därbak så jag torkade och ställde sen termosen lite bättre och fortsatte. Väl framme så blev jag orolig hur allting var packat då jag ju inte får bära för tungt, första veckan. Men det var uppdelat i två förpackningar och det kunde omöjligt vara över fem kilo vardera. Så snart var jag på väg igen och jag hinner landa lite hemma innan det är dags att åka. Tyvärr glömmer jag Ullis grejer och jag får vända men snart är jag på väg och kommer bakom en riktig "söndags-åkare". Men jag bestämmer mig för att ligga bakom och det är ju bara några kilometer innan jag skall vika av. Men snart så ser jag en längra raka och trycker mig förbi. När jag närmar mig så ringer jag och jag kommer precis lägligt. De har precis lämnat "skogen" och är nu ute på stora vägen och det är ju bara typ någon kilometer innan första depåstoppet. Jag tutar när jag åker förbi och åker in i fickan. Alla verkar superfräscha och snart är det på väg igen. Nästa stopp är i Gnesta och jag åker förbi och tar mig en tur i Gnesta först. Sen åker jag tillbaka och jag får slösurfa lite på mobilen innan de kommer. Jag räknar lite på tiden och mycket riktigt. De verkar hålla en konstant och jämn fart och nu kommer de joggandes och rejält sugna på kaffe. Jag med, faktiskt. Men de fick förstås ta först. Sanna-Panna försvinner och det verkar varit förutbestämt. Hon försvann så snabbt så hon kom inte ens med på gruppfotot. Sen var de iväg och under tiden jag skrev på Facebook så kommer ett gulligt hästvagnsekipage. 

Vidare och jag passade på att fota dem vid Vårdinge kyrka innan jag ställde mig vid Vårdinge by. Nu dock på toppen då det var lite stelt förra gången att komma igång, sade de. Nu blir det lite väntan och det är nu jag får lite läskig yrsel. Kanske beror det på kexchokladen. Men jag står still på samma ställe ett bra tag så det verkar lugnt. Till slut kommer de och det spurtas bland Nesi och Gnestakillen. Här lyser orutinen igenom men det var roligt. Dock inte lika roligt om en baksidan går. :-) Snart är alla samlade och Ullis vill starta lite efter och låter de andra löpa iväg. Nu drar visst Nesi, Klasses son och Gnesta iväg och Tokan och Flaken körde lite lugnare. Ullis väntar lite och tuffar sen på. 

Jag väntar lite och lägger ut på Facebook och drar sedan iväg för att fota på några ställen. Det blir lite avstånd men de första kör på riktigt hårt och kommer säkert tio minuter före. Sen är alla i mål och Ullis går jäkligt bra på slutet och verkar piggnat på sig. Sen blir det lite pizza och sedan the Masked singer. Återigen så prickar jag rätt på den som åkte ut. Det läskiga var att jag helt spontant säger att "Christina Schollin kommer till mig". Och ganska direkt efter det så säger Pernilla att hon tror att det är hennes mamma. Dock ändrade hon sig men inte jag. De övriga var klart svårare men den ena måste väl vara Nassim El Fakir. Men Tanja, som var på besök, trodde på Kodjo och kanske det. Men det var mycket i rörelsemönstret som tydde på Nassim. Sen fuskade vi lite och kollade lite på google och det låter ju klart som att den ena kan vara den kvinnliga unga komikern som är född 1995. Fast Tim tycker det är fusk och det är det nog. Så nu är det slut på googlingar. 

Av Niclas Bernhardsson - Torsdag 1 april 22:45

Torsdag och hur skulle det kännas idag, tänkte jag. Chansen fanns förstås fortfarande att det skulle bli lite bättre efter operationen. Men det kändes ungefär som vanligt och mot slutet av dagen så började jag känna mig lite låg. Jag vaknade lite väl tidigt och nu hade timmarna gått. Trots att jag var ledig, eller rättare sagt sjukskriven, så svarade jag på lite jobbmail. När jag skall intervjua Månadens profil så får jag tyvärr svar att hen inte kände att det passade då den inte varit så aktiv så jag fick hitta någon annan. Jag förstod mycket väl men vi gamla "rävar" hade uppskattat det inlägget. Sen får jag lite panik då jag märker att jag har planerat in ett möte och när jag kopplar upp mig så är det ingen där. Hmm, de har väl missat tänker jag och skickar ett meddelande. Men då har de suttit och väntat på mig och jag förstår ingenting. Sen ser jag att jag skrivit in fel tid i kalendern så de hade väntat i nästan en halvtimme utan att säga till. Sååå tråkigt och jag fick ursäkta mig men de verkar förstående men det är givetvis pinsamt. Troligtvis så har jag haft lite för mycket att tänka på så jag skrev in fel tid. Sen var det nästa möte och när jag kollar upp det mer noggrant så ser jag att det är flyttat och det var ju skönt för jag kände mig inte på topp. En trist och tråkig dag helt enkelt och jag börjar väl att landa i att det inte blev någon förbättring av ablationen. På kvällen så började Ullis att ladda lite för långpass imorgon och jag sade att jag kunde ställa upp och serva utefter vägen. Det skulle jag väl orka. 

Av Niclas Bernhardsson - Onsdag 31 mars 23:45

Onsdag och jag har svårt att ligga kvar i sängen och vill komma upp och pyssla men ungarna ligger förstås och sover. Sen ringer de från skolan och det är en meetlänk som strular. Jag blir sedan uppringd av M och vi löser det lite snabbt och snyggt och jag hinner prata lite med honom innan eleverna hittar dit. Surt att länken helt plötsligt slutar att fungera. När Tim vaknar så förbereder jag honom på att hjälpa mig men det kändes som vi även behövde få hjälp av Felix då jag mest skulle stå och dirigera. Till slut så hann vi fixa lite och de fick flytta och jag fick skruva på hjulen. Det kändes som vi lyckades rätt bra men jag var inte helt nöjd. Men Felix var tvungen att åka till jobbet men nu var ju kabinen på plats så Tim kanske kunde lyfta ena sidan själv och det gick bra. Vi höll på ett tag men det var ändå svårt att få det bra och nu började jag bli orolig att vi hade tappat hela grundkonceptet som var från början. Egentligen var det bara ett hjul man skulle behöva justera och helt plötsligt så var vi på alla hjul i princip. Hmm, det var nog bra att låta det stå ett tag och inte stressa. Tim behövde ju göra sig iordning så jag tänkte kolla om Ullis kunde hjälpa mig då hon kom hem istället. Så fick det bli.

När Ullis då kommer hem så fixar vi först lite att äta och sen pysslar vi lite i källaren och snart är vi nöjda och fixar sedan det sista med dörrarna. Som vanligt så förstår man ingenting av instruktionerna och vi får istället chansa oss fram. Efter några missar så är vi klara och det ser riktigt bra ut. Dock är själva kabinen tänkt för ett hörn så en sida, som nu står utåt, är inte lika snygg. Jag har dock varit lite förberedd på det och har tänkt att bygga en vägg istället. Dels för att dölja men även för att liksom skapa en särskild hörna för dusch och bubbelbad. Nu öppnade sig istället möjligheten att ganska enkelt skapa en bildvägg på själva kabinen. Enkelt räknat så blir det runt 1500 kronor till och det låter ju klart billigare än en ny vägg. Fast Ullis tycker det funkar bra ändå och en stor blomma framför döljer mycket. Hmm... Vi får se vart det slutar. Det kanske går att göra både och. 

Efter det så gick jag för första gången ut och det blev en kortare promenad till affären och tillbaka. Jag hälsade på en kompis och det var trevligt att komma ut. Dock kände jag mig tvungen till att förklara att jag inte fick bära. Det kanske såg konstigt ut att jag inte bar någonting. Han kanske iofs hade läst på Facebook. 

Väl hemma så började Ullis att cykla och jag kunde inte hålla mig ifrån att foga lite och på slutet ville jag sätta lite press och lägga en vikt på kabinen, i ena hörnet. Jag förstod inte att Ullis nästan var klar, fastän hon sade det, och gick och hämtade lite vikter och bröt därmed ordern att inte bära mer än fem kilo. Fast jag bar en vikt nära kroppen och försiktigt. Sen avslutade vi kvällen med att titta lite på teve. 

Av Niclas Bernhardsson - Tisdag 30 mars 23:00

Tisdag morgon och jag började väl landa lite. Lite konstigt att inte känna sig påverkad av operationen men det gjorde jag nog inte. Jag tog det medvetet lugnt men kan nog inte känna att jag kände att de gått in via ljumsken och rotat runt i hjärtat. Fortfarande så hade jag svårt att smälta att de sagt att de inte såg operationen som lyckad. Jag var så himla inställd på att det skulle bli bra på en gång. Dock så har jag inte haft några svackor ännu och det kan faktiskt vara så att det blir bra efterhand. Som många av er gissade så skulle den största utmaningen vara att ta det lugnt, jag ville pyssla och dona hur mycket som helst. När Tim vaknade så fick han hjälpa mig att få iväg ett paket. Det var en kund som var irriterad över att ett paket inte gått iväg. Att jag mailat och frågat om fotlängd och annat verkar inte spelat någon roll. Ja, folk är olika helt enkelt. Sen pulade jag lite försiktigt med några kopplingar och ringde grannen, som är rörmokare. Eventuellt så hade han några kopplingar som jag behövde för de som jag ville ha fanns inte på Jula. Barnen åkte till jobbet och jag slöade mest. När Ullis kom hem blev det lite kaffe på trappan och sen kom grannen över. Vi provade att starta igång det och det verkade funka. Sen, när han gått iväg, så började det att läcka kraftigt och jag får stänga av och torka upp. Jag misstänker att jag stoppat i fel oring och efter lite letande så hittar jag en som verkar funka bättre och mycket riktigt. När den är på så är det helt tätt. När barnen vaknar imorgon bitti så kanske de får fixa det sista och sen kan vi foga lite för att inviga duschen dagen efter. Vi hoppas på det. Kvällen avslutades med att Ullis gick en promenad och sen blev det lite teve innan Ullis var tvungen att knyta sig då de börjat med nya och mycket tidigare arbetstider, pust! Jag var själv rätt trött iofs. 

Men har jag märkt någon skillnad, kanske man undrar. Svaret är att jag vet inte. Fortfarande så har det inte varit några rejäla schackningar så chansen finns fortfarande. Jag börjar iaf få tillbaka ett sug på att röra mig alltmer. 

Av Niclas Bernhardsson - Måndag 29 mars 23:30

Måndag morgon och jag fick förstås inte tag något. Fastande sedan igår kväll och det tråkigaste var väl att inte få något kaffe. Ullis gick upp lite tidigare och det var nog smart så att jag slapp se någon frukost. Jag duschade igen och snart satt vi i bilen. Jag hade läst någonstans att man kunde ta med sig skivor så det gjorde jag. Så fick man dem spelade under operationen. Men det gäller ju att läkaren också gillar musiken, tänkte jag. Det gick smidigt att komma upp och Ullis rattade bilen säkert. Parkering hittade vi direkt och nu hade vi typ nästan en timme på oss innan inskrivning. Efter att ha virrat lite grand så skriver jag in mig på ett ställe och sen skall man ta sig till en annan ingång och vi tar hissen upp till elfte våningen och chillar lite. Ullis har tagit sig en kaffe på Waynes coffe och jag luktar lite på kaffet, gott! Jag hinner lukta ett par gånger för kaffet var visst svinvarmt. Sen ringer jag på och säger mitt namn och snart kommer hon tillbaka och verkar tyvärr inte ha koll. Jag tänker då på en kollega som också fick åka hem och undrar om de missat att meddela mig om någon eventuellt inställd operation. Men efter tio minuter verkar det löst och jag pussar Ullis hejdå och går in till mitt rum. Där får jag byta om och ta på mig de sexiga hängiga sjukhuskläderna. Sen kommer det kontinuerligt in personal och de fråga hela tiden samma sak. Så jag får rapportera tre gånger om samma sak. Det frågar även om jag skall bli sövd och jag blir förvånad att de inte har koll. Jag är jätteorolig för att behöva få en kisskateter på mig och går på toaletten flera gånger. Sen kommer det in en kvinna och säger att jag skall ha kateter och när hon får höra att jag hela tiden gått och kissat blir hon lite förskräckt och tycker det är konstigt att ingen har sagt att jag skall hålla mig för att det är lättare att så att säga få katetern på plats. Och jag är förstås inte det minsta kissnödig och det blir en mindre pina och enligt henne var det i princip bara att bita ihop för hon var minsann snällare än läkarna sen. Jag kan nog tycka att det hade varit snällt att upplysa om att jag inte skulle kissa innan. Sen släpptes det flera gånger saker rakt mellan benen och jag kan tycka att man var lite brysk då man skulle kolla ljumsken och tvätta rent. :-0 Helt klart tyckte jag att det var lite jobbigt men det var ju bara en föraning om vad som väntade. De frågade om jag ville ha något lugnande och jag tror inte ens de hann prata klart... -JA! Snart var vi då på väg och jag känner mig lite skämtsam och det är förstås en försvarsmekanism. Rätt som det var så var man inne i rummet och det är stora monitorer och maskiner överallt. Det där med skivorna gick sådär. Doktorn brukar ha musik på men min musik gick bort. Hon lyssnade på lite lugnare musik och jag lade mig platt, ännu mer platt jag redan låg. Det viktigaste var att han var i rätt stämning. Jag tycker det är jobbigt att andas i munskyddet och rätt som det var så kommer det en sjuksyster och säger att nu behöver du den inte på. Så skönt. Jag hör hur de pratar längd och diametrar och det är förstås saker som de skall sticka in i ljumsken och jag vill inte på något sätt se prylarna. Doktorn säger att nu kommer det att göra lite ont och det gör det absolut. Det funkar men är helt klart obehagligt. Det är en skum känsla men de är väldigt professionella. Jag får lov att inte röra mig och gör mitt bästa. Tyvärr har min vänstra arm börjat strula och jag får alltmer ont i den. Det börjar ju i axeln och sen går det nedåt och det känns som den vill krampa. Efter en lång tids "ritning" av mitt hjärta så skall de börja behandla och det gör ont och är väldigt obehagligt. Så sen får jag hela tiden smärtlindning när de skall behandla olika ställen. De försöker också provocera fram extraslagen och de provar att höja pulsen och det är en skum känsla. Jag ligger ju helt still men jag känner hur pulsen stegras och jag blir röd i ansiktet. Helt klart den mest annorlunda träning jag har gjort. Tyvärr så kom extraslagen idag extra sporadiskt och gjorde det visst svårt att lokalisera varifrån de kom. Jag känner att jag svävar fram och tillbaka mellan sömn och vakenhet. Vid ett tillfälle blir jag klarvaken och det är en skum känsla. Det kom så fort och helt plötsligt såg jag allt supertydligt. Det var precis som om de var något på spåren. De kanske var just vid en punkt som utlöste extraslagen. Det känns som om de håller på länge och min vänstra arm har mått bättre. Sen somnade jag visst för jag vaknar av att doktorn pratar med mig och han frågar om jag hänger med på vad han säger och jag är ärlig och säger att det är lite suddigt just nu. Jag uppfattade just då att han hade sagt att det fortfarande var extraslag kvar och att de inte varit inne i vänstra kammaren. Då tolkade jag det som att de inte vågat gå in i vänstra kammaren och jag förstod inte varför. 

Sen får jag komma tillbaka på mitt rum och då ligga helt still men jag ringer Ullis förstås. Sen somnar jag om vartannat och efter en timme så får jag komma upp lite och då är det förstås mat som gäller. Jag beställer in en "nattbakad fläsksida", det lät gott men jag hade egentligen ingen aning. Sen ringer jag Ullis igen och sen hör jag något konstigt ljud och i samma sekund får jag obehagligt ont och det känns som det slits mellan benen på mig. Jag slänger mig på knappen och funderar på om jag skall ringa två gånger för att få en akutsignal. Men nu gör det ju konstigt ont. Jag misstänker att de lagt själva blåsan i sängen men för nära kanten så den åkt ned och ryckt till i hela apparaten. Jag får hjälp av en ung kvinna som säger att hon skall hämta sjuksköterskan? Vad var hon då? Hon kommer tillbaka och det visar sig att sjuksköterskan var upptagen så hon skall fixa det själv! :-0 Hjälp! tänker jag. Är det första gången? Jag skall dra ett djupt andetag och sedan drar hon sakta ut och det är ju ingen behaglig känsla och det gör faktiskt rejält ont. Dock gjorde det mer ont när hela blåsan åkte ned. Efter det skall man prova att kissa men just nu får jag vänta lite. När sjuksköterskan kom förbi så hade jag lust att skälla på henne som lät blåsan ligga så nära kanten men jag lät bli. Hon berättade att en läkare skulle komma förbi och att jag skulle prova att kissa så att de vet att allt fungerar. Speciellt efter att fått den utdragen 40 centimer, tänkte jag. Nä, det gjorde jag inte men det lät kul så här i efterhand. :-) Jag försöker kissa men det är ju som tusen nålar och jag vet inte om jag lyckas så jag försöker verkligen allt och sen ringer jag på klockan. Den unga kommer igen men det tar dock ett tag. Så länge så jag blir orolig för om det bildats ny urin. Men hon tar ultraljud och hittar inget så då vet jag att det fungerar, skönt! 

När läkaren kommer så får jag dock en chock. Jag var nog inte riktigt förberedd på att det kunde bli så att operationen inte skulle lyckas. Men när hon säger: "Primärt så måste man säga att operationen inte var lyckad" Men vad sade hon, tänkte jag. Det gick inte riktigt in. Hon fortsatte med att säga att extraslagen fanns kvar men att man verkligen hade behandlat det området som verkar orsaktat extraslagen, de ventrikulära extrasagen (VES). Doktorn ville ha ett uppföljningsmöte om 3-4 månader för ett nytt 24-timmars EKG. Eftersom allting tydde på att det bara var högra kammaren som orsakade extraslagen var man inte inne i vänstra och det låter ju rimligt. Jag får landa lite i det här och jag ringer Ullis och hon är redan på väg för att hämta mig. När jag pratat med läkaren så gick det rätt fort och jag ville bara ut. Jag bytte om och snart var jag i hissen och Ullis var redan utanför och väntade. Det stramade rejält så jag hade lite svårt att gå men det kändes ändå förvånandsvärt bra. Doktorn sade också att jag hade bikuspid aoartklaff men det visste jag väl redan men nu fick jag det verkligen bekräftat. Väl hemma så tog vi hämtmat och det smakade så jäkla gott. Ullis hade varit och köpt fina presenter och mitt favoritgodis låg vid sängbordet. :-) 

Så jäkla bra stöd, Ullis! Personalen kom  hela tiden in och då pratade jag alltid med henne. Tack för att du finns, älskar dig! Och barnen hade varit oroliga och jag är så tacksam för min familj. Nu gäller det bara att få ordning på den här kroppen. Har jag riktig, riktig tur så kan extraslagen försvinna den kommande veckan, ibland kan det bli så men vad jag förstår så tydde det inte på det. 

     

Av Niclas Bernhardsson - Söndag 28 mars 23:00

Söndag och nu var det bra fart på byggandet av duschkabinen och jag hade bestämt mig för att knacka ur lite i betongen för att göra plats för rören, det gjorde jag igår och det blev bra. Sen ville Ullis hämta hem lite som hon beställt från Mio så det blev en tur dit och efter att vi hämtat sakerna så ville vi äta men vi vågade inte äta inne på Chopchop utan valde drive thru. Sen åkte vi till en lugn plats och käkade där. Dock i bilen för det var inte det bästa vädret. Sen smet jag in på Jula för att kolla om det fanns några kopplingar till duschen men där gick jag bet. Man måste nog köpa från ett riktigt välsorterat ställe. Vidare hemåt och vi fortsatte att montera, jag själv när jag kunde, men oftast med hjälp. Det var riktigt trångt ibland så jag skavde på glasen och det var ju lite surt. Men lite svart nagellack skulle nog fixa biffen, tänkt jag. Ullis hittade bara ett mörkrött men jag testade det och det kommer nog funka. Bara det inte lyser igenom. Sen rätt som det var så var allt klart och nu är det bara lite rör och fogning kvar. OCH förstås något som täcker den lite fulare utsidan då man kommer in. Men har jag kommit så här långt med väggar och allt så kan jag nog lösa en till vägg som döljer. Det skulle också säkert gå att montera en vägg direkt på kabinen. Hmm...


 

Här är själva karet. 

Av Niclas Bernhardsson - Lördag 27 mars 22:45

lördag morgon och ett elföretag skulle komma och fixa elen och det var ett rätt stort projekt då jag passade på att byta hela elcentralen och det blev lite nyinstallationer. Det blev riktigt bra, både snyggt och säkert. Jag försökte att inte störa så mycket men jag tycker ju att el är riktigt kul så jag var nog mer än en fluga på väggen, tyvärr. När de var klara så kom vännerna R och T förbi och av säkerhetsskäl så satt vi ute och fikade. Det var rätt ruggigt men trevligt sällskap förstås och jag berättade lite om den kommande operationen. Jag berättade också hur jobbigt det har varit på slutet och det kanske inte alla har förstått för de flesta ser ju mig när jag är pigg och sen orkar jag inte bara mer. Och rasar ihop hemma. Men nu var det nära och nu var det inte bara längtan utan en hel del nervositet hade smygit sig på. Kanske mest beroende på att man inte vet hur det kommer att kännas och det är förstås en liten risk. Det är ju ändå inne i hjärtat de skall rota runt. 

Efter att vi fikat klart så visade jag lite snabbt T vad jag hade gjort. Givetvis med ordentligt avstånd och han tyckte det såg bra ut. Efter att de hade gått så fortsatte jag och Ullis med monteringen och Tim var också med och hjälpte till. Bruksanvisningen var ju urusel så man fick hela tiden läsa igenom allt och även kolla på delarna. Vi började misstänka att den egentligen var till för ett hörn och att man skulle få en fulare sida utåt men det skulle kunna gå att åtgärda men då var man tvungen att antingen a) montera isär bitarna vi redan dragit ihop och dessutom skruvat i metallen b) vända på den ihopmonterade hörnan och det skulle innebära en stor risk att hela skiten skulle kollapsa. 

Jag var dessutom inställd på att det kunde bli så här och jag hade då tänkt att bygga en vägg som dessutom skulla agera lite insynsskydd och dessutom avskärma själva badhörnan. Trots att de andra nog tyckte att jag skulle tänka om så fick jag bestämma och jag valde att fortsätta. Min tanke var från början att man skulle gå in från andra hållet och jag fortsatte med ursprungsplanen, jag tror det blir bra. 

Vi kom dock inte så långt utan det blev lite mys framför teven och idag var det Let´s dance. Efter en kort tid så hade barnen försvunnit och snart nog även Ullis. Nä, Let´s dance kanske sjunger på sista versen, iaf för oss. 

Av Niclas Bernhardsson - Fredag 26 mars 23:00

Fredag och det var sista arbetsdagen innan operationen, eller ingreppet om det är mer rätt. Det är i alla fall en hjärtablation och som jag längtar. Ullis berättade att hon blev tagen av händelserna i onsdags. Och jag med, när hon berättade. Stora delar av det som hände visste jag ingenting om och det var så känslomässigt så jag började att gråta. Jag tål typ ingenting mer och när det händer lite så blir det så stort för mig. Så det var verkligen ATL, dvs all time low. Det var efter jobbet, när vi åkte till Trosa för att fika, som vi pratade. Det var nästan surrealistiskt för jag förstod inte varför hon var så låg. Vad är det som har hänt egentligen, frågade jag, och förstod ingenting. Så vi fick gå en stund och jag fick låta det sjunka undan. Sjukt jobbigt faktiskt att kroppen kan gå ned sig så mycket på så kort tid. Men förstås bra att få veta och även bra för Ullis att veta. När vi fikar så tycker jag att jag ser Armand Duplantis gå utanför med två kompisar. Jag kan inte låta bli att springa mot dörren och försöka få en bättre bild men det är svårt att verkligen vara säker. Trosa brukar ju besökas av celebriteter men Duplantis är för mig en megastjärna. Men helt säker var jag inte men typ 95% säker. Vi fikar klart och det är supergott. Tyvärr så köper vi även lite kolor och annat smått och gott för att inte låta presentkortet brinna inne. Och vi hann knappt hem förrän det också var slut och det är ju inte bra för kroppen. Och värken jag har i kroppen blev bara värre på kvällen. Nu gjorde det jätteont i vänstra nyckelbenet och jag kan heller inte vrida så mycket på den vänstra armen. Ullis och jag kämpade med att försöka montera duschkabinen och vilka j*vla instruktioner. Så kassa och man får liksom försöka tänka sig igenom hela händelseförloppet och bortse från instruktionerna. Det började inte så bra och jag fick montera om den första biten direkt. Sen gick det hyfsat bra men sen fastnade det igen då det inte går att se hur det är tänkt.

Vi avslutade kvällen med hämtmat och sen The masked singer. Väldigt roligt men lite svårbegripligt vad det egentligen går ut på.

Presentation

Omröstning

Finner du inspiration på min blogg?
 Nej inte alls!
 Jo, kanske liiite då
 Jodå, får sådär lagom sug på att träna
 En hel del faktiskt
 Jag får massor av energi och blir sugen att testa att köra lopp!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se