Lördag och alltså dags för långpass löpning. Men vi kom inte riktigt iväg i tid så det började skymna och vad hände med vädret? Det började blåsa upp och det kom snöblandat regn eller iaf nästintill. Det var som små spik i ansiktet och det låg några centimeter slipprigt snötäcke på marken. Med mina blanka Hoka One One så halkade jag omkring och fick inget fäste. Vi hade tänkt att springa 20 kilometer men ju längre vi kom ju mer protesterade ljumskarna och även mitt vänstra baklår. När vi närmar oss Trosa så känner jag att det inte går längre. Ljumskarna känns helt slut och det beror förstås på att jag hela tiden halkar bakåt lite grand. Vi bestämmer oss för att vända och vad skönt att slippa "småspiken" i ansiktet, tänker man. Hmm, det börjar förstås att vrida sig och snart nog har man det i ansiktet igen men dock inte lika mycket. Det får man ta positivt. Men ljumskarna känns fast det är görbart. Dock måste vi börja stanna för att jag skall stretcha ut mitt lår/muskelfäste i rumpan. Efter varje stretch kan jag springa i någon kilometer eller två igen. Och nu börjar det frysa på lite så snön håller ihop bättre. Så vi klarar oss med lite småstopp hela vägen hem men det var för jäkligt. Iaf för mig. Ullis verkade pigg och hade inga problem alls...