Lördag morgon och vi försöker att snabbt komma ned till växlingsområdet, då Gisela skulle vara där en viss tid. 

Ullis glömmer sin mobil men vi känner att vi inte hinner hämta den och jag märker inte att jag fått ett sms. Det är rätt typiskt mig. Vi traskar dit men förstår att Gisela, och hennes man, redan gått till simstarten. Jag försöker ringa PF, som är mannen, och hör inte riktigt så det tar ett tag innan jag förstår att hon fick ställa in då hon började bli förkyld. Ajdå! 

Det är ju sådant som händer men så fruktansvärt tråkigt för henne, säger Ullis. Jag flikade in att PF säkert också haft det lite tufft för det är ju inte så att man så lätt kan hålla inne alla känslorna och sådant här har man ju laddat för länge. 

Vi inser att vi inte kommer att få se starten på ett bra sätt och vi har vår plats som nog måste vara den bästa och efter att de hoppat i så traskar vi bort. Det är själva cut off-punkten, där det är typ 900 meter kvar. Det är folk på bron men vi skall liksom undern den så simmarna är direkt vid våra fötter. 

En för-kanotist kommer och ropar att vi har bästa platsen och det får bara plats typ två så vi slipper ha någon nära också. 

Eliten plaskar förbi och jag filmar och vi försöker ha koll men det är svårt att se. Ullis tycker sig se Patrik Nilsson och vi ser även Veronika och när vi ropar så ler och vinkar hon samtidigt som hon simmade, mycket snyggt. 

Sen känner vi inte igen några mer men det är fruktansvärt kul att titta på och den svängen är klart svår och många är uppe på varandras ryggar och det är nära att någon blir knockad. Slag och sparkar och man kanske inte skall se det om man är sugen på att köra en Ironman för första gången. Jag brukar försöka hålla mig ifrån de värsta klungorna men några fötter att kittla är alltid bra. 

Sen är det full fokus på att heja och vi hinner dela på en pizza och så ut igen och heja. Vi möter upp en besviken Gisela och sen blir det lite mässhäng och vi hinner nog gå ut och in på mässan fem gånger och det blir några inköp som tre kepsar och två ryggsäckar. 

Vid målet är det en fruktansvärt bra stämning och vilken uppvisning av Brownlee! Jag fick värsta ståpälsen och sen glädjen bland de som går i mål! Vi satt i timmar och bara njöt. Så fortsatte det och visst blev man sugen och det här kommer jag leva på länge. 

Vi avslutade med att dela på en pizza till och det blev inte mer i matväg än en pizza var och frukost förstås som togs efter att de rullat iväg mot Öland.