Lördag och det var verkligen fullt upp. Och brorsan Peter, med familj, hade anlänt till Vagnhärad igår kväll och hade sovit hos några vänner. Vi hade försökt att få tag på barnens kusin, Lill-Holcken, men inte lyckats förrän på morgonkvisten och han ville hänga på på oss. Först skulle vi ned till Felix nya studentboende och försöka få ordning på lite saker och att hitta en parkering, iaf i nära anslutning, verkade omöjligt. Så efter att ha släppt av Felix, Tim och Lill-Holcken, så åkte jag och Ullis iväg och letade. Rätt snart så hittar vi ett p-hus och det verkar vara det enda vettiga. Dock en liten bit ifrån men så farligt var det inte. Och hyfsat billigt också. Vi passade på att köpa lite mat i en ICA-butik och snart var vi tillbaka. Vi fixade upp lite hyllor och en spegel och grabbarna försökte få igång internet. Det var dock svårare än väntat och det verkade som man var tvungen att vänta tills den ordinarie personalen, på Studentboendet, var tillbaka. Timmarna gick och nu var vi tvungna att tänka på refrängen. Vi skulle passa tiden till en överaskningsfest för svärfar och jag behövde samtidigt en ny skärm då jag inte fått igång den gamla efter senaste strömavbrottet. Efter några snabba besök på elektronikaffärer så slog jag till. Jag insåg att det kanske inte var den billigaste men vi hade bråttom och ville inte missa tiden. Vi kommer iaf i tid och väntar in svärfar som blir ordentligt överaskad och det var god mat och tiden gick. Vi hade planerat att jag skulle åka hem med grabbarna lite före då Peter och Nettan väntade. Och så kunde Ullis åka hem med syster Lossan. Så jag vinkade adjö och vi började rulla hemåt och jag vet inte vad det är med mig och resor men jag blir riktigt trött av att åka bil. Så den sista bilen blev det småvägar så jag blev piggare. Fy bubban! Väl hemma så tog jag emot brorsan och de installerade sig. Och när Ullis kom hem skulle vi träna lite. Fast nu har projekt nedtrappning börjat. Ett år av bra och fokuserad träning börjar närma sig sitt slut och man måste ju erkänna att man varit rätt dedikerad. Ingen alkohol alls egentligen. Vi delade på en flaska vin i början på sommaren och den räckte över två dagar och inget godis och fika för mig på flera månader. Och massvis av träning. Men ändå så finns det de som tränar ännu mera och det är bara imponeras av dem. Men vill man så kan man. Hursomhelst så börjar jag bli rätt nervös och det är bara förnamnet av vad jag kommer att vara på tävlingsmorgonen. När Ullis kom hem så blev det faktiskt ingen middag för alla verkade mätta och belåtna utan det blev bara lite chips och nötter. Nu slarvade jag faktistk med några chips. Men jag vet inte hur farligt det är. Sen var det bara att hoppa upp på cyklarna och det blev runt en halvtimme lite sådär halvhårt. Sen somnade man gott!

Hela lördagen bara gick och det var fortsatta tårar och det fick liksom komma över en. Vi ser att Felix verkar ha det bra i Malaysia och bara tanken på att berätta för honom gjorde ont. Men det gjorde även ont i oss själva och det var nog lite förvånande att man skulle bli så förstörd. Jag som, innan vi skaffade katt, aldrig skulle ha någon. Förstod inte vitsen och förstod inte den fascination man kunde ha över katter. De gjorde ju lite som de ville. Men våra katter var lite mer som hundar och kom när man ropade på dem. Ja, iaf ibland och det var väl speciellt Felix och Mirakel som hade ett extra speciellt band. De gosade alltid och ropade han kom så sprang hon direkt efter. Mot kvällen så tyckte Ullis att vi skulle gå en promenad och första känslan var nej. Det hade jag ingen lust med men ganska snart så lät det som ett bra beslut och visst var det det. Det var riktigt skönt att bara gå lite och det skulle ju heller inte vara någon fara inför Kalmar med ett avbrott, den mesta träningen skall ju vara gjord och nu börjar i princip nedtrappningen. Vi gick runt och det var alltså riktigt nice. På lördagen sen så var det lite samma sak. Vi kom inte upp till morgonsimningen och man var såklart påverkad av allting. Jag var riktigt sugen men jag somnade om och detsamma verkade Ullis ha gjort. Vi hade å andra sidan inte uttryckte klart att vi skulle komma. Sen ville jag absolut träna och Ullis ville cykla ute. Och det skulle väl bli ett av de sista passen ute innan jag skulle gå på rengöring och smörjning av kedjor och kasset m.m Vi drog igång och det var ruggigt blåsigt och en rak motvind. Men jag kände mig tillfreds och all den mängdträning jag gjort, på cykel, infann sig plötsligt och jag bara njöt. Det gjorde inte så mycket att det blåste och jag kände att det bara blev mer träning. Jag gick ned i tempoställning då det inte friskade på och det var såklart när man närmade sig skogsområden. På de öppna fälten så vågade jag inte riktigt för det bet i ordentligt. Jag märker att Ullis tar det lite lugnare och när jag väntar in henne så är hon klart påverkad av vinden. Hon var riktigt inställd på att få ett bra pass i tempoställning och nu gick det inte. Men jag kör på och när jag kommer ned i tempoställning så försvinner jag lite och då jag närmar mig Järna så ser jag inte Ullis då jag tittar bakåt och utgår ifrån att hon har vänt då vägen smalnade av. Vid vägskälet mellan Järna och Södertälje så vänder jag och börjar trycka på. Med en lastbil i ryggen, hög kantsten och cyklister som vill korsa vägen så vågar jag inte se på cyklisten jag möter och först då jag passerat så ser jag att det är Ullis! Oj då! Jag kör på en bit på rakan och vänder sen. När jag kommer tillbaka så ser jag inte henne och jag fortsätter mot Saltå Kvarn. Men där är hon inte heller och jag stannar och ringer men får inget svar. Hmm, vad hände där? Jag rullar tillbaka och ser att det kommer en cyklist från Södertälje-hållet och är det inte lite grönt och vitt på kläderna, tänker jag. Och mycket riktigt. Hon tyckte jag såg så sammanbiten ut och att jag körde på hårt hemåt. Men det var skönt att allt var okey, jag blev lite orolig då jag inte hittade henne. Nu trycker jag på rätt hårt och snittar 35,8 km/h men det med gynnsam vind och sista biten, från väg 218, tar jag det lite lugnare. Och jag hinner inte ens gå ned med cykeln förrän Ullis kommer! Oj! Det måste gått fort för henne också. 45 km och snitt ganska precis 30 km/h. Jag har faktiskt noll koll på hur det kommer gå i Kalmar men det vore ju konstigt om jag snittade sämre än 2017 då jag hade 32,4 km/h på de 18 milen. Då hade jag 170 mil i benen. Nu är jag uppe i en bra bit över 600 mil. Men det finns absolut ingen chans att snitta över 36, som jag drömde om för ett par år sedan. Men men... vi får se hur det går. De stora problemen blir ju efter 20 km på löpningen...

På kvällen sen hämtade jag Felix och hans vänner. Vi räknade med att det skulle gå rätt fort att gå av planet men det tog närmare en timme innan Felix kom och han och Tim blev kvar och väntade in de andra medan jag gick och flyttade bilen då jag nästan stått maxtiden på parkeringen. Det kändes lite konstigt då vi åkte hemåt för man ville såklart berätta men vi ville släppa av de andra och komma hem först. När jag släppt av både Robban och Chaien så var vi då hemma och jag känner att tårarna börjar komma. Felix märker ingenting och blir förstås chockad då han skall gå in och märker att jag storbölar. Det tar en liten stund men sedan smälter det in och vi pratar en lång stund i vardagsrummet om det som hänt. Och allting släpper för oss alla. Det är förstås jättetungt för honom och han kände en liten skuld att han inte var hemma men det skulle han absolut inte ha, sade vi. Det var skönt att ha varandra och jag tackar för alla fina kommentarer på FB, de har verkligen värmt. Först så orkade jag inte läsa dem då allting var så färskt. Det tog förstås också en del att skriva om det. 

Söndag och idag skulle vi överaska svärfar, som fyller 75 år. Dock inte denna dagen men idag passade det bäst och vi tänkte köra en heldag i Stockholm med lite picknick, Ferrarikörning och sen avslutande middag på restaurang. Så det skulle säkert bli sent så Ullis och jag ville få till träningen och då var vi tvungna att komma iväg tidigt. Och det skulle även bli riktigt varmt så det passade bra. Vi bestämde oss för att köra samma slinga, i skogen, som i torsdags men nu baklänges. Eller iaf väldigt likt den rundan. Vi började direkt med att springa lite längre på Å-promenaden och sen körde vi en lite längre slinga så man kom upp på Lundbyvägen. Kanske mest för att slippa den brantaste delen. Förra gången sprang vi ju nedför den... Sen vek vi in mot samma ställe som sist och försökte följa samma runda men vi fick korrigera på ett ställe där de huggit ned en massa träd. Eller om de nu blåst omkull. Det tänkte jag inte på. Sen så håller jag på att trampa på en orm, då vi skall ut i fårhagsskogen och Ullis, som nog blev biten sist, blev lite tveksam. Men hon följer efter och vi fortsätter som tänkt men avslutar hem istället för att springa in i den sista skogen som bara skulle lett en bit in på skolvägen. Det blev iaf typ samma längd och vi nöjde oss med sju kilometer idag. Sen var det lite bråttom och vi fixade och donade och snart satt vi i bilen. Ungarna skulle joina lite senare. Svärfar hade lurats med och de andra hade fått plocka ihop vettiga kläder och förstås plånboken. Men vid Järna så tänkte vi samlas och jisses vad förvånad han blev när han hela tiden så fler och fler barn- samt barnbarn dyka upp. -Men vad i helevete! lät det från honom men givetvis med ett lyckligt leende. Då förstod han förstås att något var i görningen men förstås inte vad. Han som bara skulle hänga på och bada med Milan. Och efter ett snabbt stopp på Decathlon, där vi köpte lite badskor, så var vi iväg igen och nu var första riktiga stoppet vid Hägernäsbadet. Där blev det picknick och lite bad. Bra start och vi lämnade över själva huvudpresenten som då var att åka Ferrari med Liveit.se. Han blev mäkta förvånad och snart var vi iväg igen för vi var tvungna att åka en liten bit till. Dock inte så långt men med barn med så måste man planera tiden lite. Så var vi då framme och nu var även Louise med man där. Så alla barnen till Krille var med; Bejnas, Louise, Ullis, Carro och Millan. Det blev en liten tur och sen ett fint kort med barnen och sen resten av gänget. Efter det så var det in i bilarna igen och nu mot Täby center där det blev lite egen tid och sen till restaurangen the Public. Helt okey och bra service. Dock har jag faktiskt ätit godare. Iaf till de priserna som indikerade på att det skulle vara en lite finare restaurang. Men det blev riktigt lyckat och vi avslutade med att bada i den superfina sjön, Sörsjön! Så nice och med en underbar naturkälla som man bara måste dricka ur. 

Söndag och idag var det kalas för lite Kornet, som är Ullis systerdotter. Tre år fyller hon och när jag tänker efter så var mamman själv så liten då jag och Ullis träffades. Ja, nästan iaf. Tiden går och nu kretsar mycket kring träning och kost. Men på kalaset fanns det mest onyttigheter så det var bara att hugga in. Energi måste man ju ha. Fast i det stora hela så har jag varit väldigt duktig och inte fikat alls. Så idag kunde jag unna mig lite. Istället för att gå tom på energi. Det var trevligt kalas och även Ullis andra lillesyrra har ju barn, även det en liten tjej, så det blev mycket fokus på barnen. Men det är ju kul. Sen var det bara att bege sig hemåt men vi stannade till lite i Nyköping och köpte ännu mera belysning till vår paviljong och dessutom till en kompis till Ullis. Vi passade förresten på att äta lite. Och efter att vi lämnat det så var vi äntligen hemma och Tim gick och köpte sig lite mat på en lokal restaurang. Sen blev det lite träning och jag körde sista passet på mitt ftp-program och det var lugna 45 minuter men jag blandade lite och tryckte på ibland. Och det blev tio minuter extra och lite över 30 km. Sen snörade jag på mig löparskorna och sprang lite på löpbandet. Det blev efterhand lite fartökningar och jag blandade mellan 6-minutersfart och 5-minutersfart. Det fick räcka med fyra kilometer men med en skön känsla. Det kändes kanon att växla till löpning men det är ju inte det snabbaste steget jag haft. Sen avslutade jag kvällen med att se på två avsnitt av Tjernobyl, eller Chernobyl, som jag tror serien heter. Jäkligt bra och rätt skrämmande!

Torsdag och idag var det klubbträning som stod på schemat. Dvs löpning. Men Ullis var sugen att piffa till runt, och i, paviljongen så hon ville ta en tur till Nyköping. Fast först var det fortsatt lite röj på tomten och nu börjar det bli riktigt fint. Jag tvättade förresten våra tävlingscyklar då Ullis gjorde rent på uppfarten. Ibland är det smart att fördela arbetena lite. Hon är sjukt effektiv och jag gillar små pillriga saker. Det värsta var dock när jag börjat bytt bromsbeläggen, på Ullis hoj, då jag såg att det redan satt på bromsbelägg för kolfiberfälgar. Så de köpte jag i onödan och nu sitter det nya på fram men gamla bak. Fast de slits ju knappt så allt är som nytt. Men sen beställde jag hem lite mer till hojarna så nu kommer de gå riktigt fort. Men till Nyköping var det ja! Där passade vi på att träffa Carro och hennes lilla Melissa! Så lite gos med henne, den lilla alltså, och sen hemåt igen. Vi fick med oss en hel del till paviljongen och det var spännande att se hur det skulle se ut då det började skymma. Efter det så var det lite mat och sen tagga till för löpningen. Man blev ju sjukt seg av solen och åkandet och det märktes då man skulle börja springa. Både Ullis och jag var nog lite trögstartade men jag allra mest. Som vanligt, tror jag. Sen, efter några kilometer, så började det kännas hur lätt som helst och jag började fantisera om att maran skulle vara en baggis. Men jag, som ju är rutinerad, borde ju veta att man aldrig kan veta hur det känns när man sprungit ett x antal kilometer. Och vid varje fartökning så blev jag klart mycket mer trött än jag trodde jag skulle bli. Men vi fortsatte så. Med lite småökningar och Ullis var snäll och hängde på. Tyvärr kände jag av hälen lite men jag försökte att inte bry mig för mycket. Efter en period då vi sprungit rätt lugnt så kändes det asbra och jag ville få till lite extra längd så vi vek av mot Trosa, på Hungavägen, och vi bestämde att jag kunde få testa på lite och jag tryckte på och hade noll koll på farten. Den svajade mellan 4.10-5.30 och givetvis blev jag astrött då jag låg för fort. Så det blev automatiskt en ganska snabb stabilisering med mig som en flåsbälg. Jag vände ganska snabbt men det innebar ju också per automatik 1,5 km extra, på den vanliga rundan, då jag sprang 750 meter till. Sen tar vi det lite lugnare och nu har det också blivit rätt jobbigt då längden tar ut sin rätt och jag blir jäkligt sur att jag är så trött. Vi har ju snittat runt 6 min/km och jag är alldeles för trött för den farten efter runt 10-11 km. Men det var skönt då jag passerade 11,62 km, som var det tidigare längdrekordet och det blev till slut 13,4 km. Man får ändå vara nöjd med det och sen pustade vi ut utanför Safiren och bägge två längtade efter något läskande och Gusten, på Safiren, var snäll och lät oss Swisha när vi kom hem. Sen blev det 2x10 minuter gym, varav den första delen var lite triceps, axlar och biceps samt den vanliga specialövningen för simningen. Två rundor och sen blev det hälrehab. Jag lade till en övning jag fått av Ullis sjukgymnast. Jag är inte hundra på att den är superbra men hon verkar duktig så det är värt att prova. 

Sen avslutade vi med att bara mysa lite lugnt och snacka med Tim. Trevlig kväll utan mobiler och annat. Och förstås på att kolla hur det blev ute vid paviljongen och visst! Ullis blev supernöjd och det lös så fint där. Mysigt! Sen skall man bara orka vara ute där sent. Nu somnade vi som små barn. 

Måndag och en ny träningsvecka var inledd men den består förstås inte bara av träning. Ullis är av den meningen att man alltid bör göra något nyttigt, eller kanske man skall säga vettigt, och idag blev det till att få bort på alla kvistar och grenar som låg och skräpade. Men då vi inte hyrde släp den här gången så fick jag klippa ned allt för att få ned i säckar och det tog förstås sin tid. Men regnet låg på lut och vi hörde att det ösregnade i Nyköping och nu var det bråttom. Det gick tyvärr fortare än väntat så när vi satt i bilen så började regnet att öka i styrka. Men väl på plats så gick det fort att bli av med allt. Det kändes bra men det skulle behövas en dag till för att bli av med allt. Minst. Sen fick vi ett ryck och gick till Safiren, vårat lokala gym. Där blev det 40 minuters Cross Trainer och jag låg runt 69-70 procent av max. Jag avslutade med lite gymmande och det blev styrka för axlar, armar och en specialövning för simningen. Precis som förra gången. Sen blev det rehab för hälen och saker som tvåbens tåhävningar, enbens tåhävning, excentriska tåhävningar och jag avslutade med sittande vadpress och dessutom excentrisk vadpress med hjälp av Ullis som tryckte nedåt. Riktigt nöjd och jag avslutade kvällen med lite Zwiftande då det blev 31 km på en timme och nu är sista veckan på mitt ftp-program inledd. 

Upp tidigt för nu skulle vi skjutsa Felix och hans kompis till Stockholm, då de skulle iväg och tågluffa. Men Felix var trött då han var uppe sent igår kväll. Men vi var ute i god tid så det var ingen större fara. Men vi hann knappt komma iväg förrän vi upptäckte att Felix glömt något viktigt så det var snabbt tillbaka och sen iväg igen. Pust! Fast jag skall inte gnälla då jag var precis likadan själv som ung. När vi hade släppt av ungdomarna så fick vi för oss att hälsa på hos "vår" mekaniker. Han som förut jobbade på Sportson men nog tog på sig lite väl mycket, eller kanske var för duktigt så han fick göra allt. Nu jobbade han som chef på en cykelaffär i Hammarby Sjöstad och då kunde man ju samtidigt kolla in på Trisport, som också finns där. Och som vanligt så blir man sugen på en cool cykel och försäljaren är ju trevlig och jag fick provcykla en jäkligt fin hoj. Hmm, och med de hjulen! :-0 Jag fick ett bra pris men det är nog inte läge nu. När är det läge, förresten? Det var en Orbea btw. Sen traskade vi bort till Super-Nikko och hälsade på honom och efter lite snack så bestämde vi att han får montera på Ullis keramiska detaljer istället så att inte vi gör bort oss. Och varför inte kedjan också. Fast den sistnämnda kanske var onödiga pengar men men...  Vi bestämde iaf att vi skulle komma in med cykeln imorgon bitti, när de öppnade. Sen åkte vi vidare och stannade på flera affärer och det kändes som om man aldrig var hemma. Väl hemma så var det, för ovanlighetens skull, ett väldigt lugnt pass på Zwift och det kändes bra. Dock så har jag börjat få ordentligt med skav, ja ni vet vart! :-0 Men det fick bli ett senare problem. Passen skall göras och lite smärta har ingen dött av. Sen försökte jag titta på lite Ironman, på teven, men det gick sådär. Jag somnade nog innan de ens kommit i vattnet. Ja, just ja! Tim och jag tittade klart på "Ready player one"! Klart sevärd och Stephen Spielberg är ju ett geni. 

Söndag och Ullis och jag röjde rätt rejält på tomten men efter några timmar så var mina krafter helt slut. Det är så typiskt mig. Jag jobbar på utan att dricka och så däckar jag. Men Ullis trummade på och det skulle visa sig vara ett halvdåligt beslut. Hon blev bränd som bara sjutton av solen. Så när vi tagit igen oss ett tag så tänkte jag att vi kunde hälsa på någon och eftersom jag länge tänkt besöka min morbror och moster så var det ett bra läge. Jag hade inga nummer kvar men jag förvarnade på Messenger och sen chansade vi lite. Det var ju lite svårt att hitta och det var länge sedan vi var där. Så nu var det äntligen dags igen. Jag hade studerat kartan och sen trodde jag mig kunna hitta om jag bara kom dit. Och mycket riktigt. Upp på motorcykeln och jag ser att den behöver tankas men tänker att jag tar det på vägen. Men när det börjar blinka så blir det snabbaste vägen till en mack. Efter det blir det vidare färd mot Hölö och sen försöka snirkla sig in mot gården. Jag viker in och känner igen mig hyfsat bra. Men "Tvätteriet-skylten" hade sett bättre dagar men jag gissade att det var den och det kändes fortsatt rätt. Sen blir det jobbig rullgrus och Ullis är lite spak där bak på "bönpallen". Jag hade fullt upp med att försöka styra så försiktigt jag kunde. Efter ett bra tag så kommer vi till ett vägskäl där jag är lite osäker och vi kollar mobilen och sen har jag resten i huvudet. Väl framme så ser vi IL och hon ser lite förvånad ut men när hon hör min röst så skiner hon upp. Kul! Tyvärr var inte Jånnis hemma men IL bjuder på kaffe och en god morotskaka. Så det blir trevliga samtal och tiden rann iväg. Sen iväg hemåt och dagen blev faktiskt träningslös. Oops! Vad händer? Och imorgon skall vi ju lämna blod...