Valborgsmässoafton och det betyder även dopdag för Tim och framförallt bröllopsdag, för mig och Ullis. För 24 år sedan så gifte vi oss i rådstugan, i Trosa, och efteråt var det dop i kyrkan och prästen sade, till vår förtjusning, och gästers förvåning, att "det här är inte bara en dopdag utan även en bröllopsdag!". Men gästerna blev alltså snuvade på festen men vi åt gott i församlingshemmet, efteråt. Men 28 år tillsammans och gifta i 24! Man glömmer ofta bort hur lång tid det är men jag vill aldrig ha det på något annat sätt och min kärlek är oändlig, love u so much! :-) På jobbet, i duschen, så tänkte jag på att det kanske var dags för en ny låt och några rader kom fram. Men ingenting slår ju den gamla så det var liksom kört. Den som bara kom från ingenstans och blev så himla rätt. Eller från ingenstans är dumt att säga. Tim låg inne, på sjukhus, inför en operation, då han var 1,5 år, och Ullis sade: -Kan du inte göra en låt åt mig. Och inom fem sekunder kom det: 

- Ulrika Lovisa, du betyder allt för mig. Sen den dagen då vi möttes är du min egen tjej.

- Ulrika Lovisa, så vacker och så fin. Men det allra, allra bästa. Det är att du är min! 

Så klockrent och jag gjorde en hel låt utav det och den fastnar verkligen. Speciellt hos barn och det finns åtskilliga barn som har den refrängen på hjärnan! :-)

Så ingen ny låt men väl lite soffmys och massage. Det fungerar det också. Men framförallt lite träning! Vi hoppade upp på cyklarna och nu var det ett ganska enkelt pass, på schemat. Det blev en timme och fem minuter och 33,5 km in på träningskontot. 153 snittwatt. Sen kikade jag lite på Tottenham vs. Ajax och Tim hade rätt. Ajax skrällde och det blev 0-1, till Ajax. Så Ajax i förarsätet och kan Tottenham vända det här? 

Måndag och det var dags för begravning. Min morfar blev 94 år och jag brukade säga att han var den sista jag hade kvar i livet. Det stämmer såklart inte men det var iaf den siste av min mor- och farföräldrar och tyvärr även mamma och pappa, som gick bort alldeles för tidigt. Tyvärr så hade vi inte någon bra kontakt och de få gånger vi pratade så blev det alltid fel. Jag tänkte inte lägga så mycket energi på det men det känns ändå jobbigt. Han har ju ändå betytt någonting för mig, på ett eller annat sätt. Jag hade sagt till på jobbet att jag skulle på begravning och tog det lite lugnt på morgonen. Jag hade också tyvärr upptäckt att jag missat deadline på min bokkurs och misslyckats med att få tag på min professor. Det var mindre bra, sas. Däremot så hade det kommit lite beställningar så jag slängde ett öga på dem och tiden gick. Nu skulle snart Ullis komma hem och jag som hade tänkte att cykla lite. Jag inser att det är helt kört att hinna med att köra dagens tänkta pass men jag rullar väl en stund så får vi se. Jag hoppar upp på cykeln och loggar in på Zwift. Det blir 17,1 km, i Richmond. Vart ligger det förresten? Nu står det helt still. Kanada känner bekant men det är säkert helt fel. Jag googlar och lägger in det på slutet så får ni fundera själva. Jag hinner köra i 33 minter och snittar 187 watt och får ihop 132 höjdmeter. Så lite svettigt iaf. Men nu har Ullis kommit hem och jag börjar själv inse att det är bråttom och jag har inte ens hunnit kolla mina kläder. Jag inser tyvärr att jag gått upp lite så jag får lägga några svarta byxor åt sidan och trycka mig i några andra. Och kavajen, som jag först får rolla rätt ordentligt, från katthår, sitter rätt tight. Men så får det vara. När jag sitter ned så kan jag ändå knäppa upp knappen! :-) Snart är vi iaf på väg och jisses vad långt det var. Vi skulle ändå till Norrtälje och man glömmer ju hela tiden bort hur långt det är. Men vi har tur med trafiken och vi kommer fram i tid. Vi hejar på släkten och går sedan bort mot kapellet. Där träffar vi morfars fru, G, och, trots att det var länge sedan, så känner hon igen mig. Hon är iaf sig väldigt lik och jag kramar henne. Begravningen är väldigt fin och hedersam. Lite sorgligt när de andra går fram, som barn och barnbarn och jag och min bror endast går fram som barnbarn, och förstås Ullis. Det jobbigaste är ändå att se G och förstås mina morbröder sörja. Det kändes klart mest. Men det var fint och efteråt åt vi lite gott och mindes morfar. Eller som de andra alltid sade, farfar. Sen fick jag och Ullis tyvärr tacka för oss då vi skulle iväg på röstmottagarkurs, inför EU-valet. Och det var ju en bit att åka. Vi hinner inte hem för att byta kläder så de andra tyckte säkert att vi var väldigt uppklädda och tog det här på största allvar. Men det var intressant och det skall bli kul att vara delaktig i något viktigt. Jag och Ullis skall ta emot röster från Vagnhärad Norra. Så det lär bli en del bakanta ansikten man stöter på den 26 maj. 

När vi kom hem var vi riktigt trötta men jag tog mig i kragen och satte mig på cykeln. Det var ett långt pass som stod på schemat men jag bet alltså ihop. Jag skulle försöka. Det var rätt så tuffa åtta-minutare och sen riktigt tuffa minut-intervaller. Bara kötta på och passet tog en timme och 26 minuter. Sjukt nöjd och när man väl somnat sov man gott. Och hur var det med Richmond? Kunde ni det? Det var inte någon stad i Kanada utan huvudstaden i delstaten Virginia, i USA...  Så bakläxa för mig. 

Lördag morgon och nu var det bara att få upp alla då vi skulle upp mot Täby då Felix skulle åka Lamborgini. Det var en gammal födelsdagspresent som vi äntligen fick till. Vi kom iväg lite sent men vi hade tur med trafiken och kom fram ungefär tio minuter innan vi skulle vara där. Och vad häftigt med bilarna! Felix skulle åka en bil som egentligen var gjord för bana och det var bara positivt, enligt honom. En Hurricane, tror jag den heter, med 640 hk. Sjukt cool och priset på den var 3 mille. Och jag skämtade innan, med personalen, att det visst är något som händer för de som hade åkt hade ett brett leende, när de vara klara och så även Felix. :-) Vi ville förstås höra lite grand och han berättade. Så det var helt klart en uppskattad present. Sen, på vägen hem, så stannade vi till i närheten av ett Ultralopp och kollade in det. Men vi släppte av grabbarna i ett shoppingcenter. Tim skulle få handla upp sin present. Så vi åkte tillbaka och hejade på löparna. Riktigt kul och visst såg folk att man hade en Ironman-tatuering. Så det var rätt ställe att ha en sån och en kille, som också hejade, skulle också köra Kalmar i höst. Efter ungefär en halvtimme så drog vi oss tillbaka till grabbarna och letade efter ett ställe att äta. Det var ett riktigt nice hamburgarställe. Det låter kanske inte så märkvärdigt men det var det. Dock har jag tappat namnet på det nu men det var alltså i Täby norra. Sen hem och vi stannade till på några ställen till. Väl hemma så var alla riktigt trött men jag ville få till träningen och som tur var så var det ett ganska lätt pass, idag. Jag fortsatte sedan ett tag och fick ihop 45,3 km. 

Söndag och Ullis och jag var duktiga och kom upp på våra Zwift-cyklar runt halv tio och jag tyckte det var lika bra att köra klart på mitt program som dock var rätt lätt idag. På "stress-level" så var det endast 22 och det var lägst hittills. Det blev 25,6 km på 53 minuter och sen in i duschen. Idag tänkte vi hälsa på svärmor och dricka lite kaffe. Vi hoppade in och köpte lite fikabröd och sen var vi där. Hon hälsade oss välkomna och strax satt vi och fikade. Jag skippade dock fikabrödet och kände mig lite nyttig. Fast det är nu ett måste om jag skall komma i form i höst. Det finns lite att ta bort. Jag frågade om jag fick vara lite oförskämd och kolla i en korsordstidning. Men det gick segt och det tog tid mellan orden och rätt som det är så kommer det ett samtal som var som en smäll på käften. Svägerskan ringer och gråter och halvt osammanhängande får hon fram att deras hus brinner och jag försöker få henne lugn och säger att vi kommer. Men först efter att ha försäkrat mig om att ingen är allvarligt skadad förstås. Vi åker ned direkt och träffar svägerskan och tröstar henne. Efter att ha varit där i några timmar så drar vi hem och eftersom sonen, i familjen, är på väg hem från sjukhuset, så passar Ullis och jag på att köra andra passet direkt. Men vi är stressade som sjutton då vi vet att de kanske behöver vår hjälp snart igen. Så det blir ett stressat pass och rätt som det var så var sonen hos oss. Vi bad han komma då våra barn hade tömt sin garderob på urväxta kläder. Så brorsonen traskade iväg med hela fem fyllda kassar och det kändes bra. Efter det så åkte vi tillbaka brorsan, med familj, och pratade lite. Det blev rätt sent men det var skönt att finnas där som stöd. De bodde hos en familj som är nära vänner till dem och vilket bra stöd de hade där! Riktigt skönt och jag hoppas att de känt att vi uppskattar det. 

Väl hemma så försökte även vi komma ned i varv och nu väntade sängen. En trist och omvälvande dag när ens bror, med familj, får sitt hus förstört av brand. Men jag har hela tiden gått in med inställningen att det bara är saker och det viktigaste är att man har varandra. 

Onsdag och Ullis skulle sluta lite tidigare då hon skulle till sjukgymnasten. Och jag tänkte förstås hänga på. Så upp tidigt på morgonen och som vanligt slängde jag mig på morgontidningen och efter att ha läst den så löste jag den. Korsordet i den alltså. Efter det så fixade jag och donade jag lite innan jag gick ned till träningsrummet. Jag tänkte, återigen, dubblera med cyklingen. Ftp-programmet tänkte jag ta med Ullis på kvällen. Men lite extraträning ville jag få in. Jag ändrade, av nyfikenhet, till tempocykel. Jag ville se vad det blev för skillnad. En sådan hade jag ju i början, på Zwift. Det var ju då jag höll på att bli galen och inte förstod varför jag inte fick någon hjälp av att ligga med i en klunga. Men nu skulle jag bara softa och jag skall ju inte få hjälp hela tiden. Jag körde runt på New York-banan och jag märkte förstås att några ville ligga i rygg. Det känns ju alltid rätt okey att göra detsamma för de, som kör TT-bike, vet ju att de själva inte får någon hjälp om någon ligger före dem. Men jag åkte så sakta så jag vet inte om det var så mycket till glädje för någon. Men några var det som ville hänga på och så är det ju så många som kör träningsprogram. De är ju så bra så det är förståeligt. Jag gjorde en sprint och toppade då 176 slag/minuten men snittet på det relativt korta passet, 46 minuter, blev 145 slag/minuten. Relativt högt ändå men jag ser att jag snittade 173 watt så mitt minne är nog inte riktigt med mig. Och när jag ser pulskurvan så ser jag en ganska markant skillnad vid runt 7 minuter. Då ökade jag visst. Rätt in i Zon3. Ur träningssynpunkt ett skitpass då. Men men. Orkar jag bara köra ikväll så kan det inte vara negativt. 

När Ullis kom hem så var jag klar och vi åkte ganska direkt. Trots mycket trafik så gick det smidigt och snart stod vi och skulle betala parkeringen men det gick inte lika smidigt. En annan hade samma problem och minuterna gick. Till slut, och efter att jag ringt, så laddade jag ned Easypark, och då fungerade det. Men vi hade gott om tid och snart satt vi i väntrummet och bläddrade i lite kataloger. Efter en stund får vi komma in och Ullis får en ordentlig undersökning och lite övningar. Sen åkte vi hemåt och väl hemma så har klockan börjat ticka och det är tufft att hitta motivivationen. Ullis säger att hon bangar men när jag går ned så kommer hon ganska snart efter. Det är väl härligt att man triggar varandra!? :-) Lite tuffare idag men ändå helt klart görligt. Det börjar rätt lugnt men snart nog kommer det några riktigt tuffa intervaller man dock ganska korta, endast tio sekunders. Och så håller det på ett tag och när passet är klart, det tog en timme och en kvart så är vi nöjda men jag skämtar lite med Ullis att jag skall rulla ned någon kilometer för att få lite likes. Jag har iaf gett likes till den som är klar med ett pass och mycket riktigt! Det hoppar in flera stycken och jag skrattar. Ullis däremot får inga, där och då, men jag befann mig mitt i zonen där alla startar så det fanns massor runt mig och inga runt Ullis. Skämt åsido så är det kul och sporrande att köra Zwift men nu lockar värmen utanför. Jag har dock ingen cykel klar och nu väntar jag inte skattepengarna så jag kan köpa en utomhuscykel också. Jag kan givetvis köra lite på min tävlingscykel men jag vill egentligen inte slita för mycket på den. 

Söndag morgon och vi sov tills vi vaknade och det blev längre än vi trott. Både Ullis och jag var som zombies och suget efter kaffe var större än något annat. Men det var knappt så att man kom upp ur sängen. Det är nästan så att man ångrar att man inte lärt katterna fixa kaffe... Fast snart var man piggare och jag var redo att träna. Och Ullis hängde på, förstås. Hennes tanke var först att springa, på morgonen, och cykla med mig på kvällen. Jag hade ganska mycket att cykla för att klara veckomålet. Fast det låg inte i fokus, den här veckan, då jag ändå tränat annat också. Snart satt vi på cykeln och återigen så trampade vi igång precis samtidigt. Det blir så mycket roligare att alltid ligga på precis samma ställe i programmet. Det var förstås återigen uppvärmning, i början, faktiskt hela 15 minuter nu. Och sen väntade lite tuffare körning. Ni som läste gårdagsbloggen kanske minns att det nu var högsta stressvärdet för veckan - 54. Fast jag hade hittills inte ställts på alltför svår utmaning så jag var inte alltför orolig. Och med gårdagens lärdom om att trainern reglerar motståndet så hade jag full koll på att jag inte ens behövde kika konstant på wattvärdet också. Och ibland kan man kika in på andra zwiftare och se vilka de är och hur duktiga de är. Samt förstås ibland ge en tumme upp. Det gör att tiden går fortare. Ibland tycker det upp några riktigt gamla men även åt andra hållet. Tror jag såg någon 12-åring  och 16-åring också. Det är kul! Barnen får alltid en tumme upp! Så när jag tittar på skärmen så ser jag att några minuter flygit iväg. Och med bra musik, i träningsrummet, och Ullis bredvid, så är det riktigt roligt! Någon träningsexpert menade på att träning inte är roligt. Det är bara att lura de som skall börja träna, menade han. Fast jag tycker faktiskt att det nästan alltid är roligt. Hursomhelst så började passet, efter uppvärmningen, hårdare än vanligt. Nu var det en liten stege med 185 och 210 watt, i totalt 4 minuter och sen två minuters vila innan det upprepades men då började det istället med tyngsta först. Efter det, och efterföljande vila så var det hela fem stycken intervaller på 175 watt innan nedvarvningen. En timme och femton minuter och jag kom 35,8 km. Fast fokuset låg förstås på träningsprogrammet och jag snittade idag 154 watt. Kul pass och nu var det snabbt in i duschen då vi skulle in till Nyköping för att träffa Ullis lillesyrror. Fast de är förstås inte så små längre. Dock var det kul att se dem på film igår. DÅ var de riktigt små. 

Väl på plats så hittade vi ett ställe att fika på och det var sjukt högljutt där, då två unga tjejer gick totalt bananas. De skrattade riktigt högt och man hörde inte vad man själv sade. Vi var på Hellmanska gården och det var trevligt och gott. När tjejerna gick så blev det en sådan märkbar skillnad på ljudnivå så alla skrattade lite. Och då hade vi ändå en egen liten "mistlur" med oss, i form av lilla Cornelia. Efter fikat så smet jag iväg för att se om jag kunde hitta någon domkraft. Min egen hade jag gett upp förhoppningen om att få tillbaka. Den tog en granne då jag glömde den kvar utanför tomten för ett antal år sedan. Lite småsurt att se honom använda den och jag fick bita mig i tungan. Den kostade dock inte så mycket och var heller ingen värsting men ändå. Jag sprang ned på Clas Ohlson men där fanns det inga så jag kom bara ut ur butiken med en massa batterier till Ullis och mina pulsband. Det går alltid åt. Sen hittade jag de andra på HM. Där blev Cornelia så fin med ett färgglatt löshår. Typ som Linnea Claesson, sade jag. Men de förstod ingenting. -Frost! svarade de. Aha! Så när alla gick på gågatan så spelade jag Frost på högsta nivå och alla tittade och log åt Cornelia som stolt gick med sitt löshår. :-)

Väl hemma så var både Ullis och jag trötta så vi lade oss ett tag och tiden gick. Ooops! Som vanligt alltså. Och nu blev jag själv på trainern och hade fått sprungit ned då ett event skulle till att börja. det var en group ride och den verkade trevlig. Som vanligt så spreds gruppen lite men ledaren fokuserade enbart på det positiva och det var bra stämning. Jag försökte springa och tror jag kom på fjärde plats, av 100 stycken, och det var ju kul. Men benen var sega och svarade inte riktigt. Och vid varv två försökte jag igen men nu trampade jag luft och var runt tionde plats. Vi fortsatte och jag kom i liten mellangrupper men försökte hela tiden sakta ned för att komma i huvudgruppen. Som dock blivit mindre och mindre. Men nu var jag tillbaka och ritten var snart till ända. Ledaren säger att han skall satsa på sprinten med en TT-bike så de som ville fick hänga på för att få bra tid. Jag skriver att min ben inte vill det men jag ser att jag stavat som en kråka och det är ju alltid svårt att skriva på en mobil då man sitter på en cykel. Tror det blev Ni sprint for me though my legs dont want that. De måste trott jag var holländare. Många likes fick jag iaf. Nu var passet slut och jag fortsätter ett tag till. Dock inte ändå fram till sprinten, som ledaren pratade om. Då hade jag väl försökt igen... Och nu var det ni ni.

Kvällen avslutades med lite film igen på familjen. Kul och det blev när Tim var runt året, med julafton och allting. Kul att se Felicia igen. Hon verkade älska att vara med överallt. Felicia var våran hund, en golden retriver. Som vi tyvärr, under några år, hade hos min mamma, då en läkare sade att det inte var bra för Felix astma. Fast det trodde vi inte på och tog senare tillbaka henne. Och det blev ju inte sämre, tvärtom. Dock kanske det tog lite på relationen med mamma som förstås fäst sig vid hunden. 

Lördag och jag började nog slappna av lite då Påsklovet var på ingång. Men att slappna av brukar utmynna i en förkylning så det gäller att inte slappna av för mycket. En rolig sak var när Ullis nämner något om filmer på barnen. Vi spelade ju in en del då barnen var små och när jag letade efter utrustningen så hittade jag den och frågan var om allting fungerade. På slutet så fick ju barnen härja fritt med kameran. Jag riggade upp allting och det var först skitdålig bild. Man såg typ ingenting men vi tittade ändå då det var kul att se. Sen kommer jag på att det blir störningar då kameran stod för nära och det blev sen bättre bild då jag flyttade isär enheterna. Det var rätt roligt och man har glömt bort mycket. Även kul att se filmer från julafton och födelsedagar. Men så var det ju träning igen och nu verkade det var ett ganska lätt pass. Jag såg att det stod med "stress points" och det var lite om hur jobbigt passet var. Inget pass har ju ännu varit svintungt och dagens pass, med stress points på 39, verkade även detlugnt. De tidigare låg på 31 och 34 och imorgon väntade 54. Jag vill inte kika för långt fram för det skall ju vara progressivt och det kan stressa (!) om man inte fokuserar på vart man är nu. Hursomhelst så hade jag återigen lite lätt krampkänning i vänstra bakre låret men själva passet gick bra. Dock fick jag återigen panik att jag inte skulle innan med att trampa men kommer på att motståndet faktiskt reglerar sig självt. Trampar jag långsammare så ökas motståndet och det förklarar ju saken. Det känns skönt och det blir även bättre mot krampkänningen. Det är 5x5 minuter på 172 watt, med två minuters vila på 125 watt. Med upp- och nedvarvning. Efter passet så fortsatte jag tills Ullis också var klar, eller rättare sagt till hon hade kört 30 km. Hon tycker det är minimum. Jag kom väl till 33 km då. Trots att det inte är asjobbigt så är det riktigt svettigt och jag snittade på 150 watt. Dag 3 klart! Det här blir perfekt till Kalmar Ironman. Mycket cykling och en progressiv ökning. Bara hoppas jag får igång simningen och framförallt löpningen också. 

Efter två vilodagar, den här veckan, så låg jag förstås lite efter med veckomålet och nu skulle vi upp till Stockholm och träffa släkten. Men det skulle förstås finnas tid efter, när vi kommit hem. Väl på plats, hos svägerskan Lossan, där vi var för att både fira henne och hennes son, Erkan, tillika barnens kusin, så var det både mat och lite fika. Trevlig! Och vi var förstås inte de enda där så det var en trevlig tillstämning med släkten. När vi ändå var uppe i stan så passade vi att köpa lite förbrukningsartiklar till huset. Och väl hemma så var vi tvungna att slappa lite innan vi kom igång med träningen. Målet var att iaf köra fyra mil för att klara av målet och Ullis och jag körde runt i Watopia, Zwifts låtsasvärld. Det blev ganska lugnt men emellanåt så tryckte vi på och Ullis fick ett kraftigt pb på en runda. Det var en rejäl sänkning och efter ett par varv på Jungle Circuit så försökte vi köra tillbaka från det håll vi kom ifrån. Och när jag klarade av målet så körde jag bara en bit till innan jag var nöjd. Ullis, som sprungit mera under veckan, fortsatte cykla och jag gick upp och började duscha. Senare visade det sig att Ullis kört två mil till och alltså kört sex mil, grymt. Vi avslutade kvällen med att kika på Mästarnas mästare och det är klart inspirerande.