Söndag och idag var det ju 5000 meter skridsko, med Nils van der Poel. Killen som jag sponsrat lite grand och det var en spännande resa men jag kan helt ärligt säga att jag har noll med hans guld att göra. Jag tror inte heller att jag riktigt trott på honom så jag får bära hundhuvudet och jag har lärt mig mycket av hans resa. Med tanke på att jag själv inte kunde springa 2019 och fick träna alternativt så borde ju jag veta att det går att komma framåt ändå. Jag fick min bästa maratid på en Ironman med hjälp av cykling. 

Hursomhelst var det då dags och det kändes som om Nils skulle vara helt överlägsen men det är ju inte bara att hämta hem guldet och 5000 meter är ju det svåraste av de två distanserna han skall köra. Svårast att ta hem guldet i alltså. 

När det är två varv kvar och han ligger under med 2 sekunder så kändes det helt kört men på något sätt så höjer han sig och samtidigt så har motståndaren sin sämsta bit där. Det var som hjärtat fastnade i halsgropen och Nils fick trycka på riktigt hårt och vann till slut ganska övertygande men vilken pärs! :-0

Vi fick samtidigt besök och mannen i sällskapet stannade förstås kvar för att titta på Nils race men vi andra stod och skrek och det var med hög puls vi fikade. 

Jag har nu börjat äta mycket bättre och valde bort det onyttiga och det var faktiskt inte så svårt. 

Efter det blev det en tur till soptippen och lite snack med Jocke, det är alltid trevligt. 

Väl hemma så fixade jag iordning en meetup men det strulade då Ullis inte hade accepterat så vi fick göra om det och det blev lite väntan innan vi kom igång. Som vanligt så var Ullis stark men hon började lite med att svara på sms så hon kom på efterkälken och undrade om jag skulle köra på idag men så var inte fallet. Farten ökades hela tiden och snart fick jag kämpa på att hänga på. 

Skönt att röra på sig och vi avslutade kvällen med att titta på Jessica Almenäs och hennes OS-extra.