Söndag och idag var det full fokus på att få klart på uppgiften. Igår hade jag gjort klart riktlinjerna så nu kändes det mest som jag bara skulle få klart så att detaljerna och språket blev rätt. Sist fick jag ju höra att jag överanvände "så" och visst var det så! :-) Efter kanske fyra, fem timmar så kändes jag klar och den här gången var hjärnan inte överhettad och jag korrekturläste till och med. Inte illa, va? :-) Det kändes bra och jag skickade in uppgiften. Tyvärr hade jag blivit rejält stel i ryggen av att plugga i sängen och det är en ovana jag måste lära mig av med. Jag blir riktigt stel och när Ullis ville springa så skrek hela kroppen - NEJ! Men men... Jag stretchade och tänkte väl att det vore skönt med några kilometer. Ullis hade dock tänkt längre än så men det visste jag inte då. Vi börjar och allt känns jättesegt och det är verkligen sirap i benen. Och det är fortsatt segt i flera kilometer men det lättar samtidigt lite. Efter en liten runda så är vi framme vid Albanoplan där vi möter Katten Jansson och han har verkligen kommit i form. Samtidigt säger han att han såg Flaken vid centrum och eventuellt skulle vi kunna sammanstråla med honom om vi fortsatte ut mot stora vägen. Det skulle ju vara roligt och min fart var nu upp i drygt 6 minuter per kilometer. Så chansen fanns och vi joggade väl ditåt iaf. Och mycket riktigt. Precis på metern så dyker han upp och vi gör sällskap med honom en bit. Han får säkert sänka sin fart lite och jag började känna av att jag ökat lite på slutet. Nu förstår jag att Ullis vill springa längre men jag säger att det inte går för nu börjar jag dessutom känna av mitt opererade knä som jag dessutom glömt att tejpa. Det innebär att jag bara kommer få mer och mer ont. Det är inte som min kropp som rätt som det är kan börja fungera riktigt bra. Vi springer med Flaken till Åda där vi säger adjö och Ullis struntar i sin tänkta långrunda och vill göra mig sällskap. Det är ju trevligt men synd om hon gör om sin plan för mig. Nu går det några kilometer till och sen släpper det helt för mig. Kroppen känns superpigg och jag är sugen på att trycka på lite i järnvägsbacken och jag känner mig sjukt stark. Jag bara ökar och ökar och det finns liksom inget stopp. Så häftigt! Mitt knä gör dock mer ont och jag vill bara springa kortaste vägen. Men nu ligger joggen istället på runt 5.40 per kilometer och det är en härlig känsla. Väl hemma så är jag riktigt nöjd och det blev drygt 8 kilometer. 

Efter duschen så tog vi upp granen och hela familjen var med och klädde den. Givetvis lade vi upp det på Instagram och jag fick en rolig bild då jag fotade av och fick med Ullis mobil då hon fotade. Lite roligt när det blir en twist på korten. Sen blev det faktiskt en hel del spel på mobilen i soffan. Det var roligare än det låter och det var inte bara spel. Vi tittade på något familjeprogram också.