Lördag morgon och jag vaknar upp med lite halskänning, mindre bra. Idag skulle vi åka ut och ha en uppstartshelg vid Stensund. Vi är ju säsongscampare där i år och det verkar ju snarast som tjänstefel att inte ha husvagnen där då vi båda älskar stället och dessutom inte är så förtjusta i att åka långt med bil. 

Men halsen verkar vara under kontrollen så vi äter lite frukost och åker sedan ned till Stensund. Det är ju lite speciellt att träffa nytt folk då man egentligen inte har en aning om hur de är och de är säkert nyfikna på oss. Det är ju inte så att man måste umgås men då det är ett mindre gäng så är det klart att man lär känna varandra lite och det är ju bra. 

Ullis och jag delegeras att röja lite sly och det håller vi på med i flera timmar och det är nästan så att det känns tröstlöst för vi kommer inte så långt då vi egentligen skulle ta hela campingen men vi tog huvudområdet i alla fall. 

Vi avbryter för lunch och jag hälsar på en elev i matsalen. Han är där och tränar tampolin med ett gäng andra ungdomar. 

Vädret är inte det bästa och regnjackan åker av och på lite då och då. Oftast åker den av så fort det minskar lite på droppandet då jackans andas så dåligt. På slutet så spricker det upp och det är riktigt skönt. Det är så dags då... 

Efter städandet så åker vi till Emils café och tar oss en liten fika, det är vi värda. Det är riktigt gott och det är som det blir smak på mer 

Sen hem och bara slappa. Vi tittade lite på teve och för en gångs skull blev det lite Let´s dance fast jag är inte överförtjust. 

Så har jag då äntligen läst ut en bok igen och som alltid då jag läst något bra så dröjer det inte många dagar innan jag är på gång på en ny. Nu håller jag iofs på att försöka slutföra en kursuppgift och den känns rätt gedigen så vi får väl se. 

Boken jag läste var hursomhelst ADRENALINA - MINA OKÄNDA BERÄTTELSER, av Zlatan Ibrahimović. Den handlar om hur han förändrats som person men att det är adrenalinet som fått honom att presterar och jag kan verkligen känna igen mig i mycket. Speciellt det att den bästa moroten som finns är när folk är emot en och gärna när de inte tror på en. Jag kommer aldrig att glömma när jag för första gången nämnde något om tävlingen som hette Järnmannen och frågade en kompis om jag skulle klara av den. -Det klarar du aldrig, svarade han och jag kände genast hur motivationen växte och som det växte. 

Nästa gång var när jag hade som mål att klara silvertiden på Lidingöloppet och samma sak upprepades igen. -Det klarar du aldrig! Nu blev jag visserligen magsjuk under kommande lopp men jag skulle nog ändå inte klarat det året efter men gången efter det klarade jag det och så har det fortsatt. Jag verkligen älskar när folk inte tror på mig, det ger mig så mycket motivation så hälften vore nog. 

För att komma tillbaka till boken så märks det att han är mer mogen men visst är han speciell men det får man vara. Han är också väldigt ärlig och gör sig inte till. 

Den får egentligen inget riktigt betyg då det inte är ett skönlitterärt mästerverk men helt klart läsvärd om man, som jag, fascineras av Zlatan.