Onsdag morgon och jag kan knappt komma upp ur sängen. Knät är typ helt låst och det smärtar rejält i menisken. Det känns som något har hänt men jag har ingen aning om vad. Efter ett tag så kan jag i alla fall gå och kommer iväg till jobbet och det börjar lätta och jag kan till och med jogga lite med första klassen som kör ett tufft crossfit-pass. 

Efter lektionen så stelnar jag till igen och det blir bara värre och värre och snart är det samma sak igen. Det är nästan lika illa som på morgonen och det gör ständigt ont och jag kan inte böja på det utan det blir bara en massa haltande. 

Sen hem och det håller i sig men vi diskuterar om det skulle gå att cykla. Ullis skulle ändå cykla så jag kunde ju försöka. 

Vi äter lite och sen försöker vi relativt snabbt komma upp på cyklarna men min motivation är inte den högsta så vi väljer en lite längre bana så kanske jag triggas. 

Det går bra i början och snart känner jag att det rullar på bra och cykling verkar vara melodin men det är absolut inte helt smärtfritt. Sen efter ungefär en kvart så blir det något knas på min cykel så motståndet höjs rejält och jag får trampa med väldigt låg kadens och det gör mig riktigt förbannad och motivationen bara blåste bort. Att hela tiden ligga i runt 60 rpm för att komma framåt och då hela tiden över 230 watt gör att det känns lönlöst och irriterar rejält. Jag avbryter runt 20 minuter och jag misstänker att jag råkat trycka fel på klockan som säkert föreslagit ett pass där den automatiskt ställer in motståndet. 

Snart loggar jag dock in igen men väljer då den vanliga korta Tick-tockbanan och börjar trampa på. Nu är det som det skall igen och det känns skönt. Det blir medelhårt och det känns skönt att kroppen svarar som den skall. 

Vi avslutade kvällen med att jag gick och köpte lite vindruvor och annat gott så mös vi i soffan senare när Ullis blev klar med sitt pass.