Fredag och jag vaknar 03:30 av att en klocka larmar och den slutar inte så efter 5-10 minuter går jag upp och då ser jag att det ligger en mobil på köksbordet och tjuter men ingen person är där. Jag blir lite orolig att Roger ligger och sover men det lyser dock i köket. 

Går ändå en runda i källaren och kikar runt på de som sover men ser bara tre stycken och möter sedan Roger som kommer från toan. Jag önskar honom lycka till och går sedan och lägger mig igen. Jag och Magnus har ju värsta sovmorgonen, precis som sist. 
Snart är dock nästa gäng uppe fast jag vaknade inte av att Göran I var uppe men snart är det lite kaos för Roger och Göran I har förväxlat skidor och efter allt rabalder så gick det inte att somna om riktigt eller så lyckades jag på något sätt. Det stod iaf att Roger startat så då borde det vara lugnt.

Växlingen verkar gått bra och Magnus och jag sitter och äter frukost i lugn och ro när Göran S ringer och säger att Göran I kraschat och det rejält. Det verkar som handledsbrott och det blir sjukhusfärd och efter kort konferens så bestämmer vi att vi styr om så Göran S startar om i Mångsbodarna, Rolf tar sträcka tre och jag tar de två sista. Jag tänkte att jag borde klara det. 
Magnus och jag blir nog lite stressade så snart är vi på väg uppåt och vi kör ända till Evertsberg och där hinner vi se "brorsan" Rogers fru Marie växla och det är alltså Magnus lag - Mora Korgmakeri. Vi hade ju hoppats på en kamp mot dem men nu var det ju kört då vi förlorade över en och en halv timme med kraschen. Eller ganska precis faktiskt men oerhört snabbt agerat iaf då Göran I dessutom kört en bit. 
Jag står kvar och väntar på Rolf, i bil, och förstås Göran S. 
Bra växling och jag och Rolf åker till Hökberg, där jag skall kliva på. Jag inser att jag inte ätit på mycket länge men dricker det jag kan men dock bara vatten.

Så är det då dags och jag är ruggigt taggad och som tur var så är det lättåkt i början.

Bra tryck men så kommer alla småbackar och jag tar ganska snabbt slut och det är som ett lag på käften. Vad fasiken, är jag inte bättre än så här och fästet biter inte alls.

Riktigt bra spår i början menade ändrar snabbt karaktär och efter Oxberg börjar det blåsa allt mer men det är mestadels i ryggen och nu börjar det plana ut. Spåren är helt körda mot slutet och jag står nästan bara utanför och kör slalom mellan ris och större grenar. Helt vansinnigt och jag har aldrig kört på värre snö. Det känns som halva skogen ligger på banan. 
Nu börjar jag bli rejält skakig men grundkonditionen finns där och fastän jag är typ helt slut så håller jag ihop det bra och jag får äntligen åka genom målportalen, så sjukt skönt. Jag är dock rejält sliten.

Väl hemma blir det dusch och dra andra åker och besöker Göran I på sjukhuset och det är riktigt synd om honom. Han bröt armen och det kanske var bättre än handleden. 
Hamburgare och lite smått och gott på kvällen, riktigt trevligt trots allt. Krya på dig, Göran!