Tisdag och det var återigen buss, förstås. 

Jag kom hem lite efter att Ullis borde kommit hem men bilen stod parkerad på uppfarten så det var lite märkligt. Jag tänkte att hon åkte väl med Line. Som vanligt så hade jag somnat till lite på bussen och kände mig alldeles yrvaken då jag klivit av. 

Efter ett tag så hör jag någon på uppfarten och det är Ullis som sprungit hem från jobbet. 

Vi åt lite av det vi hade hemma och sedan blev det lite kaffe innan jag försökte skaka liv i kroppen. 

Ned med bilen till löparbanorna och idag skulle vi jogga bort till spåret och köra några varv. Jag var redan innan inställd på att det max skulle bli två varv. 

Först lite löpskolning och sedan var det dags. Jag var redan inställd på att jogga och jag kom ganska omgående sist och de framförvarande försvann hela tiden så sakteliga. Efter halva varvet så såg jag ibland ryggen på någon och nu kom de branta backarna. Jag sprang väl lite snabbare än jogg och snart hade jag hittat mitt tempo. 

Några av löparna var kvar när jag kom fram och så var det då dags igen. En hade fått lite problem i en backe så jag var nästan ikapp honom på första varvet men nu försvann han rätt fort. Vid halva varvet så är jag dock ikapp honom och nu är det lite problem igen och det är magen. Han viker av för att hitta en toalett och jag kämpar mig uppför den värsta backen och nu får jag bita ifrån. Vid toppen så har jag lite mjölksyra och efteråt ser jag att pulsen där var uppe och vände på 183 slag i minuten. Vid målet så säger jag adjö till han som fått problem och jag joggar hemåt i lugn fart. Han kör vidare och han hade alltså hittat en toalett på vägen. 

Hemåt och väl hemma blev det en snabb dusch och sedan tittade vi på en dokumentär om mordet på Anna Lindh. Sjukt tragiskt att sådant kan få hända. Ännu mer tragiskt är väl att man fick veta hur lätt det är att manipulera psykologer så att man istället för fängelse får vård.