Onsdag och idag skulle jag ha välkomstsamtal och det skulle innebära att jag skulle komma hem sent men hur sent var svårt att säga. 

Någon träning skulle jag nog inte orka med så jag passade på att gå en del i skogen, med eleverna, och hjälpte till. Det blev lite steg trots allt. Dock inte så mycket som igår då jag skrapade ihop över 30 000 steg. Idag blev det drygt 18 tusen steg och det är alltid något. Sen var det möte och vilka härliga möten. Jag har verkligen fått en kanonstart på den här terminen och nu kanske pappas ord kommer till sin rätt. Han var lite negativ i sitt synsätt och man skulle inte ta ut något i förskott. Han menade på att man skulle förbereda sig på att det skulle gå dåligt så skulle man inte bli så besviken. Jag är dock, i grund och botten, en positiv människa och är övertygad om att det är rätt väg att gå. I det här fallet så kanske ett uns av hans tänk vore bra för det är nästan för positivt om mig. Jag väljer dock att suga åt mig lagom mycket. 

Sen, när sista mötet var klart, så gick jag mot bussen och ser, på avstånd, hur en buss åker iväg. Ajdå! 

Jag pratar med Ullis i telefon och möter min anslutande buss, på slutet. Fy bubban vad surt! Det är bara att invänta en senare buss som dessutom skulle ta extra lång tid. Det värsta är att jag nog skulle hunnit sprungit från hållplatsen innan till en annan, där anslutningsbussen skulle passera. Det var dock inget jag hade hunnit kollat upp. 

Sent hemma och där handlade det mest om att landa och vi mös lite i soffan.