Torsdag och det blev en hel del i skogen även idag. Lite ironiskt att kompisens stegutmaning upphörde denna vecka. Måndag tills idag, onsdag, hade jag redan över 100 000 steg. Lite stelt i höften dock så även fast det mest har varit gång så verkar det tagit hårt och jag sprang ju även i tisdags fastän jag hade lite ont. Sen har jag ju dragit igång en utmaning på skolan också och det är att ta ett steg på varje platå i en trappa. Ganska långa platåer så det gäller att ha bra spänst och den verkar jag ha tappat. Många elever krossade mig i den utmaningen och jag har bara klart det två gånger. Många hopp har det blivit också. 

Nåja! Nu var det onsdag och efter första lektionen så ringde jag bussbolaget och det gick inte att bygga på min vinst så busskortet gällde endast i Trosa kommun och då blev ju min vinst rätt värdelös. Såvida inte Ullis skall åka buss i en månad förstås. 

Angående min försvunna chef så har det inte hänt någonting och jag kände ett starkt obehag, det är verkligen inte bra det här. 

I skogen kunde jag dock koppla av men eleverna undrade och jag sade som det var att vi vet ingenting.

På bussen hem så somnade jag visst till så en gammal elev skrattade till och jag undrade om jag hade snarkat men det var mest hur jag såg ut. Även Ullis undrade då jag kom hem och jag kände mig alldeles yrvaken. 

Vi åt lite och sedan traskade vi bort till klubben och hälsade. Att springa var utestlutet då jag nästintill haltade. 

Vi snackade lite med Super-Roffe och Anders och sedan undrade vi lite om de försämrade simtiderna med personalen på badhuset. Det kanske inte ens var värt med ett nytt kort där. 

De andra sprang iväg och vi gick en sväng för att leta efter lite svamp men det började skymma och vi kollade mest in en ny grusväg som ledde till lundbyvägen. 

Hemåt igen och vi hoppade in på affären och köpte lite. Det är gamla Vivoaffären och det är lite tragiskt då den skall läggas ned. Den affären har liksom varit med mig hela mitt liv och sitter nästintill i mitt DNA. Den byggdes visst två år innan jag föddes så den fick stå där i 54 år och fastän den bytt namn ett par gånger så är det fortfarande Vivo för många Vagnhäradsbor och planen utanför är fortfarande "Vivo-planen" för väldigt många. 

Den som låg bakom ombyggnaden av parkeringsytan borde dock fått sparken för trots att den visserligen blev lite snyggare så blev den väldigt opraktisk. 

Tillbaka hemma så tittade vi lite på Över Atlanten och det verkar vara ett kul gäng.