Ja det var loppet jag absolut inte skulle springa. Det kändes så långt ifrån en traditionalist som jag. Men vi har under åren hejat på och allteftersom så har man blivit alltmer sugen och ja, varför inte. När jag var som mest otränad för distansen så går jag och anmäler mig. I någon slags konstig förhoppning om att viljan skulle ta en långt och viljan är absolut viktig. Kanske viktigast av allt men har man inte sprungit längre än 9,5 kilometer på över ett halvår, och dessutom rätt sporadiskt, så kanske ultran inte borde vara förstavalet. Men jag var sugen och jag närde kanske en förhoppning om att det skulle gå bra också. 

Jag vaknar upp och vaknar tyvärr upp med ett ömmande högerknä. Jag letar upp kinesiologtejpen och rakar benet lite snabbt och tejpar det. Det blir okej men inte mer. Kanske skulle tagit det lugnare då jag tejpade men det borde funka. 

Sen äter vi och packar in grejerna i bilen och man har säkert missat en del viktiga saker så det får väl bli lite av ett testlopp. Ullis har bara tänkt att springa 3-4 varv och sen vara supporter till mig. Jag hade som sagt var en förhoppning om att försöka klara mig länge och varför inte försöka klara natten. Men jag hade egentligen ingen aning.

Så var man då på plats och vi hade bra med tid och det var sjukt mycket folk. Starten gick och det var sjukt trångt så det var bara att gå i början men efter första trängseln så släppte det och man kunde i princip styra sitt eget tempo men jag höll ned tempot och rätt som det var så var man klar med varvet. Så höll det på men jag börjar få rejält ont under hälarna så efter ett par, tre varv så försöker vi få tag på Felix och vi får, efter ett tag fatt på honom och han åker hem och hämtar mina gelkuddar. 

Det känns även stramt i baksidan, på vänstersidan. Typ rumpan och ned och jag försöker stretcha. Lite väl tidigt och det blir bara värre och jag får börja kriga rätt tidigt och när jag går ut på varv sju, med gelkuddarna och musik i öronen, så är det ett rent helvete och jag får kämpa enormt mycket mot smärtan och inser att jag precis klarar tiden och tror inte att jag kommer palla ett varv till och bryter. Ullis är dock hur pigg som helst så vi får styra om men hon verkar nöjd och det är ju surt när hon ser piggast ut av alla, i princip. Hon förmår sig att springa ett tionde och trycker då på rätt hårt och kommer in som tredje person, tror jag. På 41-42 minuter. Direkt tog hon emot medaljen och jag fick inte ens chans att försöka peppa henne till ytterligare varv. Men hon var riktigt nöjd och gjorde det bra. 

Själv var jag som en urvattnad trasa och kunde knappt ta mig framåt. 

Dusch och bara nojsa sig ned i soffan. Rejält besviken men alla tyckte jag gjorde det bra och jag får försöka ta det till mig. Med facit i hand så kanske det inte var så konstigt och jag har ju haft hälproblem under hela våren.