Måndag och det var lite segt att komma upp på morgonen och jag hade sovit riktigt dåligt. Dock så blev det hyfsat bra fart på mig på lektionerna och nu var det dags att redovisa dans men jag måste nog strukturera upp det lite bättre då det var dåligt med fart på de som inte visade upp sin dans. 

Hursomhelst så avslutade jag sista lektionen med att spela lite pingis med supertalangen men idag var jag inte alls i balans och rätt som det var så kommer jag på att det snart är dags för zoom-möte med min kurs. Mötet kom precis lägligt mellan sista lektionen och ett möte på jobbet men nu blev det riktigt bråttom. Hur jag höll på att missa det är ju en gåta eller inte förresten. Pingis är ju sjukt kul. Jag inser att man måste vara i balans för att kunna prestera och nu gällde det att prestera på mötet. 

Jag loggar in och det verkar inte vara så många där och de undrar vad som hänt med min bild för den är superblurrig och just då kommer jag inte på att min kamera är trasig utan försöker hitta någon funktion som tar bort blurrigheten. 

Efter ett tag så separeras man i två grupper och det är bara jag och en annan elev samt läraren där. Det blir väldigt kort då de personer vi har gett feedback på inte ens är där. Något var ju inte helt perfekt med kursen då så många försvann från den och den var ju bara på 7,5 poäng. 

Jag landar lite efter mötet och förbereder mig på nästa. En dusch skulle jag hinna med men då jag och Ullis bestämmer oss för att cykla ikväll så hoppar jag den och går sedan till jobbmötet. Det kan jag inte gå in på, förstås. 

Idag hann jag med en bra buss och kom hyfsat tidigt hem. Eller relativt tidigt skall jag väl säga då jag aldrig kommer hem tidigt en måndag. 

Vi äter lite gott och tittar sedan på både Major Svan och Nattryttarna och det är verkligen en känslomässig bergochdalbana där det första programmet ger en härlig feelgoodkänsla och det sista programmet gör att man får en klump i magen. Fy f-n, säger jag. Tyvärr finns det nog fler sådana personer än vi tror. 

Sen började klockan ticka och jag stressade på för att få till cyklingen och snart satt vi på cyklarna. Det blev något vajsing med uppkopplingen och det stressade lite att det bara skulle lägga av men trots en varsin varning om att uppkopplingen var tappad så kom vi igenom våra pass. Jag kände mig starkare än någonsin men ändå inte. Det var en konstig känsla. 70 minuters träning i runt 70 % av maxpuls. Drömmen vore att kunna ligga på den nivån hela Ironmansträckan. Det skulle nog innebära runt 5 timmar och en kvart i Kalmar. OM jag kan få till en bra cykelträning vill säga.

Efter duschen blev det lite mys i soffan och sedan somnade man gott.