Onsdag morgon och jag hade sovit rätt dåligt och försökt att kissa en massa gånger då jag skall slippa kateter. 

När sköterskan kom in så fick jag höra att de snart skulle iväg och återigen fick jag höra att jag var först ut, det kändes skönt men ändå lite läskigt. Jag berättade om att nålen gjorde lite ont och när de kollade den så verkar den fungera dåligt och jag fick en ny på andra sidan istället. Jag får tillsagt att ta av mig både ring och klocka och det borde jag förstås tänkt på och pratar lite med Ullis en sista gång. Försöker också gå en sista gång på toaletten och då hör jag att det knackas på dörren men jag är inte riktigt klar. När jag kommer ut så ligger jag i några minuter innan jag kommer på att det nog är smart att ringa på klockan. 

Sen går det undan och en tjej kör sängen sjukt snabbt och det blir någon krock här och där. Det känns lite konstigt att ligga i en sjukhussäng på väg mot operation. Jag mår ju liksom hyfsat bra då men det handlar förstås om så mycket annat som rena kläder och sådant. 

Jag kommer direkt in på operationssalen och det är en ganska stor grupp som är där bara för mig. De jag kommer ihåg är doktor Finn och hans tekniska högra hand Martin, som sköter apparaterna. Det är två systrar som säger sig bara vara där för min skull. Är det något så är det bara att säga till säger den ena. Det är tydligen uppkopplat så att de både ser och hör mig bra. En till kille är med också men jag vet inte vad han gör.

Lite kul (?) är när det kommer in en doktor och en sköterska direkt säger att han inte skall vara här utan i andra rummet. - Det kändes ju tryggt, sade jag. Hon berättade att det inte var så konstigt som det lät då det var en narkosläkare och varannan onsdag så skulle han vara på ett annat ställe. 

Hursomhelst så är det mycket arbete med att iordningsställa mig och det känns lite utlämnande att ligga där naken och inte veta hur mycket som syns men de försöker skyla mig i mitten och det är någon typ av operationsfilt som har hål för ljumskarna. Uppskattningsvis så tar det nog 20-30 minuter bara att göra mig iordning med alla slangar och sen skall det då börjas där nere i ljumskarna och har man som jag blivit spruträdd med åren så är det här något av det värsta. Jag förklarar att han inte skall säga till och det sticks några gånger och nu är det ännu tjockare katetrar som skall in i kroppen. De får fylla på med lite mer lokalbedövning på vänstra sidan och snart är det igång och det är helt klart otäckt. 

De håller på rätt länge och jag känner mig lite dåsig när det plötsligt händer något. Jag känner mig mer vaken och ser allting riktigt bra. Samtidigt hör jag att tonläget klart ändras och det är inte alls samma lugna prat och jag hör att de pratar om att hämta defibrillator och de skall defibrillera. Det blir lite som en chock. Vad f-n händer? Det sjuka är att jag kände mig superpigg och samtidigt hörde jag alltså lite panik hos doktorn. För ett ögonblick kändes det som om jag var död. Jag både ser på en skärm och känner att hjärtat slår annorlunda, jag har tydligen fått förmaksflimmer. Några sekunder senare kommer en sköterska och säger att jag skall få sova ett tag och det är febril aktivitet och jag får på mig syrgas. Hon frågar om jag brukar ha problem med halsbränna och sura uppstötningar och när jag säger att jag har det och till och med har vaknat av att munnen fyllts så skickas det även efter någon annan specialist. Nu är jag beredd att sövas och där ligger jag några minuter och känner att det rinner tårar nedför kinderna när jag tänker på Ullis. Det är riktigt starkt och jag behöver inte ens tänka på i vilket sammanhang det skulle vara och klarar inte ens av att tänka djupare på det. 

Snart så skall jag andas tre dupa gånger och rätt som det är så är jag klarvaken och allting är igång igen. De fortsätter jobba och sköterskorna springer och frågar om jag måste kissa men jag säger att det går bra. Jag vill ju inte förstöra för doktorn men vet ju inte heller hur länge jag varit borta. Jag började absolut känna mig lite kissnödig på slutet och lokalbedövningen kan ju också göra att det är svårare att veta hur kissnödig jag är. Jag tänker också på vad jag skall säga till Ullis och då kommer tårarna igen. Det kändes ju lite läskigt det som hände. Som om inte själva ablationen i sig är läskig nog. En sköterska torkade tårarna men sade ingenting. Hon kanske förstod. 

Sen är de då färdiga och doktor Finn kommer fram och han ser rätt nöjd ut men vill ändå inte säga att det räknas som lyckat och jag frågar inte heller. Han säger att extraslagen försvann under tiden de höll på men att han simulerat extraslag och det har gjort att han ändå kunnat arbeta typ i blindo. 

Sköterskorna tänker dock inte släppa iväg förrän jag har kissat och jag får en flaska ditsatt men det pratas lunch och om att de skall gå dit tillsammans och det är ju typ omöjligt att kissa då det är folk omkring. Jag får dem att gå ut och försöker ligga där men hela sammanhanget är absurt och det går inte. Min blåsa scannas och jag har 500 ml i blåsan men får ändå åka upp på avdelningen om jag lovar att lösa det direkt där. Sagt och gjort. Eller?

En kille säger att han kan ta mig upp och doktor Finn verkar glad och säger att han hänger på. Det verkar lite uppspelt och jag känner mig bra till mods. Det verkar ju ändå som han är nöjd och det känns bra men jag verkar ha legat på operationen i hela fyra timmar. 

När Finn lämnar av mig så säger han att han kommer förbi senare och så går han. Jag får inte lyfta huvudet alls och jag måste ju kissa. Det var lite jobbigt på slutet och speciellt då man lyfts över i sjuhussängen och efter färden upp till avdelningen. Jag ligger någon minut och jag försöker använda mig av böcker för att nå larmknappen och jag försöker även med en penna men får ju inte flytta kroppen. Till slut så ropar jag och högre och högre och det kommer in en sköterska och det kan inte hjälpas att hon inte har den här sidan egentligen. Snart ligger flaskan där den skall och jag kan känna mig trygg utan någon som väntar. 

Så skönt och jag ringer på klockan och nu kommer det in en annan och jag förklarar läget och att hon gärna får väga och det visade sig att jag kissat ut 480 ml. OM nu någon börjar "bråka" om det. 

Jag måste tyvärr bråka med någon igen för jag förstår ju att Ullis är orolig och jag ber någon låsa upp mig skåp och får mobil och airpods på magen. In med den i örat och jag får äntligen prata med Ullis som hade känt på sig att något hänt och var riktigt orolig. Det var jobbigt att berätta att det hade uppstått komplikationer. Det är säkert inget jätteallvarligt men man är ju bara en människa. 

Sjukt jobbigt att bara ligga still och det värkte lite överallt och man ville bara upp med överkroppen och snart kommer det några läkare och jag fick absolut komma upp lite grand så det inte var lika plant. 

Det är hela tiden mycket folk och snart kommer Ullis. Precis innan har jag haft en manlig sköterska och det var roligt för det var den första manliga jag haft och sett. När Ullis kom så kom han igen och samtidigt ser vi genom dörren att det kommer ut en till manlig personal från rummet bredvid och hon säger att det verkar vara många manliga och jag skämtade om att det var för att det var hon som kom. Jag hade tänkt att det var sjukt lite manliga men sen var det nästan bara manliga, klart lustigt. 

Till slut får jag komma upp och när jag äntligen fick äta var ljuvligt. Det var mat, juice, kaffe, efterätt, kaka, bulle och kroppen skrek efter energi. Jag har dock lite ont under tungan så den har säkert kommit i kläm då jag var sövd.

Efter lite tester och annat så plockas stygnen bort och det börjar närma sig hemfärd. Jag får prova att gå lite men jag blir trött och när sista nålen skall tas bort så får jag hålla i två minuter men jag är stel och får hålla emot så rätt som det är så sprutar det blod och Ullis skriker till lite grand och jag vänder mig om och ser att det står som en liten fontän och jag lyckas hålla över. Den sista manliga sköterskan kommer in och undrar vad som hänt. Asch, det där lilla, sade han. Lite synd att bloda ned sängen bara, tänkte jag. 

Vi kommer ut och det är jobbigt att gå hela vägen till parkeringen men ändå skönt. Lite kallt bara. 

Ullis rattade oss säkert hem och jag är så tacksam för att du finns, älskling! Du är bäst! :-)

Vi beställde lite mat på vägen hem och jag velade mellan pizza och kyckling med ris och det sistnämnda vann.

Riktigt skönt att vara hemma.