Tisdag och som vanligt gjorde motorvägsarbetet att det var omöjligt att hinna fram till den första stadsbussen så jag satt lugnt kvar och gick av vid bussterminalen och väntade in nästa. Det var ändå bra med tid och att jag kommer sex minuter efter dör nog ingen av. Det fanns ändå gott om tid att kolla mail och förbereda sig. 

Idag kände jag mig mogen för att själv hoppa in och vara med och sådant tror jag på. Att man själv är med mycket, det sporrar eleverna och blir en lite högre nivå. Givetvis kanske man inte har lika stort fokus på bedömningen men i det stora så är träningen viktigast för eleverna. För mig blev det bonus och när arbetsdagen var slut så dröp jag av svett. 

Jag hoppade in i duschen och försökte komma iväg så snabbt jag kunde. Tyvärr tänkte jag lite fel och blev kvar några minuter för länge och missade en stadsbuss och till nästa skulle det bli stressigt. Det slog mig att jag faktiskt kunde ta några landsortsbussar, som gick på andra sidan, då några ändå skulle förbi Tystberga trafikplats. Dock hade jag inte koll på tiderna så det var inget alternativ idag. 

Nästa buss var jag på men det skulle bli tight. När vi närmade oss terminalen så märker jag att det tjocknar på och då kommer jag på att jag kanske borde hoppa av och gå till centralen men kan jag verkligen vara säker på att den går förbi där. Hmm, det borde jag kollat innan. Jag väljer att sitta kvar och det var ett felbeslut för det har hänt en olycka vid terminalen och det är fullt pådrag med polis, ambulans och brandbilar. En stackars person har blivit påkörd och man såg fötterna sticka ut. De försökte skymma men det blev bara en sida men det var nog den viktigaste sidan. 

Bussen jag skulle på missade jag och jag gick till stan för att köpa en kaffe och nu känner jag mig riktigt låg och det blir både godis och choklad samt några drickor också. Attans! Mitt sug på att springa försvann och jag känner att jag börjar få ont i knät och det blir bara värre. Jag får halta till bussen och där snackar jag lite med en gammal elev och sen åt jag lite gott på bussen och somnade till en liten stund. 

Väl hemma så går det bara inte att springa och jag ställer in mig på att coacha lite och sen åka och bada och älsklingen hängde på. Hon hade badat igår och hade redan tränat klart idag så badet hoppade hon över. 

Lite coachning och vi välkomnade två nya och efter lite instruktioner så drog vi iväg och när jag sade att jag skulle bada så blev reaktionen ändå att de tyckte det var ett skäl gott som något att hoppa träningen. Jag förklarade också att jag var lite låg och att det går i vågor samt att jag väntar på operationstid nu. De skall inte gå och tro att de kan känna sig säkra för mitt sug på att komma tillbaka har aldrig varit större. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna mina tider och att de fortfarande inte är slagna. Host host! :-)

Till Stensund och där ute blåste det rejält och det verkligen emot men jag hade bestämt mig. Ruggigt kallt och så var det ned i vattnet och jäklars vilken chock! Jag kom ned och slängde mig bakåt men blev lite orolig att jag inte skulle orka tillbaka. Det var skitkallt! Fötterna började domna och jag kom upp. 

Nä, bättre känsla ville jag ha och efter någon minut gick jag i igen och nu tvingade jag mig kvar lite och känner att något händer i kroppen men fötterna var ett orosmoment. Känseln försvann och jag klarade inte av att vara nere mer än 30 sekunder. 

Efter att ha kollat i husvagen efter min medicin så drog vi hemåt och där kollade vi lite på teve innan vi lade oss ganska tidigt. Bra dag ändå! 

Måndag och det var dags att komma upp och jag kände mig relativt pigg och när jag fick springa till stadsbussen, då landsortsbussen kom sent, så märkte jag att flåset var tillbaka. De bygger om på motorvägen så bussen gick rätt sakta under en lång tid så det fanns inte mycket att spela på när jag hoppade av vid Centralstationen. Det blev till att springa hela vägen till till fruängsvägen och jag blev förvånad att jag inte blev andfådd. Väl på plats, i skolan, så drar jag igång en precisionsstafett och kände väl att jag kanske borde förklara vissa delar lite bättre då många blev osäkra. Fast efter ett tag var det full fart men jag såg att några ändå hade missuppfattat lite. Note to my self!

Sen fick jag chans till revansch på pingisen och nu kunde jag spela ut på ett annat sätt och killen undrade vad som hade hänt. Jag peppade honom och sade att jag var lite låg sist men att han ändå spelade väldigt bra. Jag fick slita för segrarna idag. 

Sen hem och på första stadsbussen står en hink med grus i och en stor spade. Det var väl lite tidigt att ta med bussen om det skulle bli halt. 

Det blir lite sent och vi äter gott och sen lyckas jag få med Ullis på en tur till Woodys så får hon köra lite mer motorcykel och nu gick det undan. Riktigt kul!

Vi avslutade med att titta på ett avsnitt av the Journey och nu var det sista avsnittet och det var kul. Helt klart fick de kämpa och även Therese Alshammar fick bita i på slutet.