Fredag och då Felix var uppe då jag gick till bussen så struntade jag i både hem -och husnycklar då vi skulle ha friluftsdag på skolan eller rättare sagt i Harg. Området hette Söra och jag tog en senare buss och vid bussterminalen, eller BT, som alla ungdomar säger, så var det ett tiotal ungdomar och väntade. När bussen skall gå så ser jag ett gäng stå mycket längre bort och skriker till dem att springa till mig och gå på rätt buss. Chauffören är snäll och väntar lite och snart åker vi. 

När vi kommer fram till ett uppsamlingsställe så är det en kollega som prickar av och några är visst på en senare buss och vi väntar in dem och börjar gå. När vi gått några minuter så får en elev ett samtal och det är två killar som missuppfattat samling och de kommer på en annan buss och jag backar ifrån ledet och går tillbaka. Lite läskigt då jag inte vet riktigt vart vi skall men google maps finns ju. 

När jag hämtat upp eleverna så försöker vi gå på lite för chansen finns ju att vi faktiskt kan se de andra framför oss men det går inte. Jag slår på google maps och chansar lite genom skogen. Vi kommer fram till en enorm hästgård och inser att man inte bör gena genom hagarna, där hästarna fanns, utan försöker gå runt dem. Till slut så kommer vi till en lite smal gång och en elev är nästan livrädd men jag får den andra till att klappa en häst. Hästarna är supermysiga och vill bara fram och det visar sig att de aldrig varit nära en häst och den ena hade inte ens sett en häst i verkligheten. Skumt! 

När vi passerar ett stall så går jag in och ropar och får svar från en kvinna. Jag frågar om vägen till Söra och hon pekar ut en bra väg genom hagarna och vidare in i skogen och jag tackar och vi traskar på. Snart är vi framme där jag tror att det är men det är helt tyst. Hm, skumt! Snart hör jag lite barnljud men det är småbarn och jag ser snart en kvinna och frågar om hon vet vart det här aktivitetscentret är och hon säger att det är bara fram, nästan rakt. Nästan rakt, tänker jag. Vid skogen längre fram så är det alltså nästan rakt men vi följer vägen och efter några minuter så står ett stort gäng och klappar och det känns lite pinsamt att de verkar ha väntat på oss. Jag kanske tog för lång tid på mig men snart förstår jag att vi gått förbi det stora gänget och efter tio minuter så kommer det några andra och efter ytterligare tio minuter så är alla framme. På något sätt så genade vi visst rätt rejält och de andra följde Sörmlandsleden helt. 

Så var det visst dags att köra igång och jag står först på fel ställe, då jag inte riktigt förstod kartan. 

Sen var det bara att ha ett högt tempo och efter sista gruppen var man rätt mör. 

Jag ropar till mig de som vill hänga på mig och precis 20 elever börjar gå. Tyvärr så traskade en elev på rätt hårt och jag förstod sedan efter ett tag att han kände till området och två tjejer kom lite efter men det valde att gå samma väg de kom hit på. Själv försökte jag gå tillbaka samma väg som jag kom på men kom lite fel och det blev lite bökigare och väl framme så missar vi bussen med ungefär 20 sekunder. 

Efter lite bök med att förstå tabellen så åkte visst en buss förbi utan att stanna och för egen del var det skönt då jag gått till en annan hållplats för att prata med en chaufför som stod och väntade i 20 minuter med sin buss. Dock hann resten av gänget också komma på så det kändes ju skönt att inte lämna någon efter sig. Det är ju dock rätt stora barn så de klarar sig rätt bra ändå och skoldagen var ju slut. 

Jag går sedan av och väntar på Ullis som fixar naglarna och passar på att gå och köpa en kaffe på Espresso House och lyckas bli utslängd från stället där jag väntade på Ullis för där fanns en konkurrerande butik. Ajdå! Jag satt mig på en bänk utanför och försökte kolla lite resor igen. Det borde ju gå att få ned priserna på en bra solresa men då verkar det alltid vara med en massa byten och sådant lockar inte. Nåja, det är ju ett tag kvar. 

Efter att Ullis kommit och vi delat på en bulle från Espresso House så åkte vi till Karin och Ellinor för att kolla på dersas lilla Stellan! Han var gudomlig och jag kunde inte dra paralleller till Stellan Bengtsson och efter bildgoogling förstod de varför med det tjocka svarta håret. Dock förstås en ung Stellan Bengtsson. Jag kommer garanterat komma med ett pingisracket i framtiden. Nu fick han en gosig liten groda som varit borta ett tag ur sortimentet. 

Vi gosade lite med Stellan och pratade lite om allt möjligt så tiden gick och vi fick lite bråttom till nästa kalas. 

Det kalaset var i Trosa och vi gratulerade mitt brorsbarn Viktor och hans mamma Lina. Det blev lite fick även där och nu började man nästan må dåligt av fikat och jag kanske borde tagit något annat än pizza då vi åkte och käkade på La Piazza efteråt men det är lätt att vara efterklok. 

Väl hemma blev det bara lite slötittande på teven innan man slocknade.