Måndag och jag fick förstås vara hemma då jag fortfarande var helt slut och nu hade jag dessutom fått en fruktansvärd träningsvärk i magen av alla kramper dagen innan. Återigen blev det mycket sömn och jag läste lite mer i boken då jag var vaken. Nu hade den blivit riktigt bra och jag hade svårt att lägga den ifrån mig och när jag väl gjorde det så sov jag. 

På kvällen blev det idrottsgalan och vilken succé för Nils van der Poel. Det var riktigt kul och han fortsätter sporra mig och lär fortsätta göra det. Bara hoppas han nappar på mitt förslag om Ironman bara för att det är så kul. 

Den sista boken, av tre potentiella reseböcker, låg på nattduksbordet tänkte jag skriva men är det några som ens säger nattduksbord längre? Jag kände att något kändes konstigt och googlade och allting gick mot sängbord och så kanske det är. Det var som när jag och Ullis diskuterade och frasen "såg ut som hej kom och hjälp mig" kom upp. Felix reagerade och undrade vad vi sade och visst var det en naturlig reaktion i dagens läge. Den frasen kändes malplacerad då man sade den igen och har kanske spelat ut sin roll. Samma sak kanske med nattduksbord. Hursomhelst så låg jag hemma i sviterna efter maginfluensan och tog fram boken och började läsa. I ingressen så skrev hon att det mesta var påhittat förutom att hon själv haft cancer. Det gjorde att det tog udden lite ur början men boken växte relativt snabbt och snart kunde jag inte släppa den och sträckläste den i princip. Från mitten, ungefär, så började tårarna och jag har nog aldrig gråtit så mycket av en bok. 
Jag tänker inte avslöja mer än att den handlar om två systrar som av en olycklig händelse råkar komma på kant med varandra och som i alla familjer finns det fler iblandade som man får följa lite grand. 
Boken får utan tvekan 5/5 av mig!