Lördag och ikväll skulle Ullis och jag på 50-årskalas då en bekant skulle ha fest. Det skulle bli trevligt men i ärlighetens namn var vi inte så taggade innan. Däremot var det träning på morgonen och inte heller det lockade så mycket så vi var nog lite trötta. Jag fick ingen plats på gruppträningen men jag hängde på för att istället köra crosstrainer. Ullis tyckte att jag kunde köra något annat först för att sedan göra henne sällskap då hon skulle springa på bandet efter. Det lät som en bra plan men jag ville försöka köra lite längre så fick vi se hur länge jag skulle orka. 

Först var det uppvärmning för gruppen och jag passade på att vara med på den så jag inte skulle störa och efter några minuter så körde både de och jag igång. Jag drog ned till motstånd 12 och sedan körde jag på runt 75-77 varv/minuten och det kändes rätt lätt och jag låg på ganska låg puls i början men den lär ju stiga efterhand, tänkte jag. Bra tänkt!

Snart var passet klart och jag kände mig också rätt klar men nu skulle Ullis upp och springa och jag fick kämpa mentalt. Tiden gick och första egentliga målet var 90 minuter och när det var avklarat så kändes det skönt. Dock kände jag att det riktigt ångade om mig och jag började undra om tröjan gjort sitt. Det var svettfest de luxe och funktionen var nog inte lika bra som den en gång varit. Sedan blev det tio minuter till men nu orkade jag verkligen inte mer utan hämtade en matta och lade mig på den. Lite kul att Enklaresport-loggan blev tydlig på mattan efteråt men den dunstade förstås bort efter ett tag. Jag bara låg och flämtade och snart var Ullis också klar. Det blev en timme för henne men hon körde förstås gruppträningen innan också. 

Sen var det fest och nu taggade vi till och det var oerhört trevligt och det blev mycket längre än vi hade tänkt. Mycket spel och skratt. Man kom på sig själv flera gånger med att känna att man fick kramp i käkarna. 

Stort grattis, Gisela! Det lär bli många pass med Ullis men jag kanske kan hänga med några gånger också.