Jag hade vaknat flera gånger under natten och det var bara att inse att det verkligen var kört. Jag var helt enkelt för förkyld och det är något jag verkligen hatar. Tror det handlar om att man inte har kontroll över sin egen kropp. 

Jag ställer om klockan till kvart i sju och när jag vaknar så ringer jag in min sjukfrånvaro och skickar ett meddelande på messenger då jag inte ännu fått igång min jobbmail hemifrån. Det måste jag förresten lösa och det fick bli ett problem att ta hand om under dagen. Så somnade jag om och sov rejält tills en på skolan ringde och hade frågor. Jag kände mig som ett vrak och vet inte om det kom något vettigt ur mig. 

När jag väl vaknade så var jag riktigt effektiv och hann blogga, skriva lite på mina låtar, kolla in mina studier och lite annat. Mailen lyckades jag dock inte få till fastän jag hade ringt in till expeditionen och frågat. Jag var dock rejält taggad på låtarna och fastän vi inte kommit något i samarbetet så är jag sugen på att komma igång men det verkar ta tid och kanske är det en varningsklocka. Jag är också lite jobbig med alla mina frågor men jag har ju å andra sidan aldrig samarbetat med någon annan än min bror, när det gäller låtar. Hursomhelst så började jag att försöka sammanställa låtar och fick ned lite ny text till några stycken. Det är alltid kul när man känner lusten att skriva komma tillbaka och man får chansen att få ut det i kroppen. Kreativitet typ.

Jag läste också Ullis blogg och gick tillbaka långt i tiden och det var jäkligt inspirerande! Vi har ju verkligen haft träning och tävling som mål under en lång tid och det känns som ett nyttigt gift. Kul att kunna kolla tillbaka och innan jag startade min blogg så hade jag ju hemsidan där jag skrev om min lopp och så. Den är dock borta för alltid. 

När jag tittade ut genom fönstret så var det dock inte lika roligt. Min snilleblixt med att låta paviljongtaket vara kvar var ju ingen höjdare med all blötsnö. Där gick många tusenlappar åt skogen och taket lutade nu åt fel höjd med ett gäng brutna metallpinnar. Ajdå! :-( Tanken var att låta taket vara kvar då vi ändå skulle byta det till nästa år men nu får vi tänka om. Det är mer än bara taket som måste bytas om man säger så. 

När Ullis kom hem så åt vi lite mat och tittade sedan på teve. Det var både Nattryttarna och Major Svan. Sjukt imponerande att våga falla bakåt i vattnet men det är väl bara att stålsätta sig och jag kan själv tänka tillbaka till lumpen. Man skulle hoppa ned från fem meters höjd och jag verkligen hatar att hoppa i med fötterna före och jag hade inte ens hoppat från en meter innan. Dykt hade jag som mest gjort från tre meters höjd innan och inte heller efter. Nu sade befälet att man fick gå ned om man ville men hur lätt var det när ingen annan gjorde det och jag ville inte visa mig svag. Fy bubban! Det kändes som hjärtat var utanför och jag hoppade samtidigt! Det var rejält läskigt men förstås skönt att ha vågat. Nu var det ju ett tag sedan men om man "måste" så kan man. Hade jag haft ett tv-team vid sidan av mig så kanske jag också skulle vågat men det måste nästan vara lättare att falla baklänges än att se "skiten", eller?

Håll tummarna för att min förkylning snart lämnar kroppen för nu längtar jag efter lite träning igen.