Torsdag och idag skulle alltså pappa fyllt 77 år, om han levt. Det känns verkligen som ett helt annat liv. Visserligen så finns saknaden kvar men livet har liksom rullat vidare och det är i år 25 år sedan han gick bort. Det värsta var att det kom så himla plötsligt och marken bara försvann under fötterna. Faktiskt bara för att han var så principfast. Då han hade fått sin dom, redan 1986, så ville, eller kanske inte kunde, jag höra på. Då skulle han berätta att han fått höra att han hade tio år kvar att leva och jag bara slog mig för öronen och skrek att jag inte ville lyssna. Sedan försvann det där minnet så sakteliga och när han plötsligt rycktes bort från oss så blev det sådant oerhört fall. Att liksom försöka ta upp tråden igen, det var liksom inte han. 

   Efter att ha kommit upp ur sängen så tog jag tag i hemmet och gick även ut till motorcyklarna och startade upp dem. En tanke var att tömma den lilla hojen på bensin men det var så himla mycket kvar så nu vet jag inte riktigt hur jag skall göra. Jag råkade ju fylla på den då mätaren tyvärr visade noll. Sedan har den nog gått runt 9 mil och det verkar fortfarande alltså vara en del kvar. Det borde ju inte vara så stor tank men å andra sidan så verkar den inte dra så mycket. Men jag får väl köpa en till bensindunk och antingen ha det till gräsklipparen eller lämna in det. Jag försökte i alla fall hitta en slang men risken är att jag slängde den sist då vi rensade. Hojarna fick stå på i typ fem minuter och sedan ställde jag in dem. Det var några problem att starta den stora faktiskt men det är ju mer saker som skall hända i den. Sedan rykte det ett bra tag och jag glömde att jag hade choken på. 

   Därefter kom jag på att det nu började bli lite bråttom om jag skulle hinna träna för snart väntade massage. Jag hade någon typ av känning i brösttrakten men trodde mer det var lite halsbränna av för mycket jordgubbskräm. Det var nog ingenting. Så upp på cykeln men så inser jag att jag glömt att ladda träningsklockan och slänger den på laddning men inser att jag måste träna NU om jag skall hinna. Sagt och gjort. Klockan får ligga på laddning och jag fyller på vattenflaskorna och startar upp trainern. Nickes aerobiska träning på 70 minuter, hinner jag det? Jag inser att det borde gå så jag kör igång och väljer en bana jag inte kört förut. Utväxlingen fungerar och det är skönt. Nu har jag dessutom ingen klocka som kan skicka felaktiga signaler. Ibland så vill den koppla upp och då har jag säkert misstagit mig på vilken trainer som kommer upp. Det räcker så gott med att själva zwift vet vilken trainer den skall lyssna på. 

   Det blir ett bra pass men vid ungefär halva tiden börjar det göra ont mellan benen och jag försöker byta position då och då. Det blir ju ett jäkla skav och jag blir lite intresserad av den modellen Ullis har valt. Hon har precis köpt en ny och hon har nog inte gnällt på ett bra tag. Men det är nästan två tusen spänn igen och vi har sadlar i överflöd. Nu har jag en som nästan är likadan som den jag har på min tävlingscykel och försöker att vänja mig. Skillnaden är att jag inte får strul då jag tävlar men jag kanske är mer fokuserad och inte bryr mig då. Men skall man cykla mycket så är det bra att ha bra material.

   Passet gick bra och jag känner mig nöjd. Nu är det fort in i duschen och snart sitter jag i bilen på väg mot Trosa. När jag kommer fram så känns det som om det är bra tid men en äldre herre håller på att backa ut sin bil från en plats och jag låter honom göra det i lugn och ro men satans vad lång tid det tar. Han borde lämnat in sitt körkort för länge sedan och jag ser att en äldre flanör tycker samma sak. Det går några minuter men sedan är jag på väg in till duktiga Monica. Jag hinner dock inte komma in förrän jag ser två urgulliga hundar och gullar lite med dem. De tillhör en frisör som jobbar bredvid Monica och den yngre av hundarna var betydligt mer sugen på att bli gullad för så fort den äldre hade hälsat så räckte det med det. Bra start på massagen och snart är Monica igång. Jag känner att jag kan ligga på mage utan att axeln smärtar och jag har ju även kunnat simmat obehindrat på slutet, skönt! Jag räknar dock med att somna relativt snabbt för jag är riktigt mör från cyklingen men den kanske gjorde att jag inte somnade för jag kände att jag var nära men kanske inte riktigt där. Kanske somnade jag lite för jag kommer inte ihåg mycket när hon masserade framsida lår och då hade jag förstås vänt mig om. Klart värt att få kroppen genomgången ibland och jag hann busa lite med den yngre hunden på vägen ut men den äldre hunden lyfte knappt på huvudet. Ha ha!

   Sedan hemåt och vi åt lite grand och sedan skulle Ullis ut på en joggingtur och jag tänkte hänga med på cykeln men jag var sjukt seg i benen så uppförsbackarna tog rejält och klockan började pipa för hög puls men det är ju för att jag inte startat den för ett träningspass. Det blev runt 45 minuter och vi väntade sedan in resten av löpgänget för idag skulle Ullis filma passet för min examinationsuppgift och det var okej för samtliga i gänget. Jag förklarade att filmen sedan skulle raderas och det var max några i min kurs som skulle se den. Troligtvis bara jag och kursledaren.

   Passet gick bra och kanske var jag en bättre ledare idag då jag ju skulle bedöma mig själv. Lite konstigt men jag fick filma mig själv men det borde inte ha någon betydelse. Ullis var lite frusen då hon sprang innan men i övrigt gick det bra. Det blir lite läskigt men också spännande att se hur man agerar. Jag ser mig inte själv som den jag tittar på i kameran.

   Efter passet så tackade vi för oss och när Ullis duschat så blev det lite te framför teven och snart var bägge trötta och sängen lockade. Just ja! Vi gratulerade Tim i efterskott då han visst haft namnsdag och det är relativt nytt med Tim i kalendern den andra november, alltså på fasters födelsedag, det borde ju hjälpa mig att komma ihåg det. 😊