Tisdag och jag kände mig fortfarande inte okej, det var en olustig känsla som låg över mig och sen ser jag att mycket jobbigt mail, som jag börjar läsa men får avbryta. Det är alldeles för känsligt och nu skall jag träffa nya arbetslaget och vi inte känna mig alltför nedtyngd. Jag vill komma med lite positiva vibbar och föreslår en presentationsrunda. Det visar sig att nästan alla har två barn så blir som ett tema att börja med och jag blev nästan orolig att någon skulle tycka det var jobbigt. Man vet ju aldrig, det kan ju vara någon som inte kan få barn eller ännu värre, hemska tanke, någon som förlorat ett barn. 

Jag läser klart mailet och fastän det inte handlar om mig så berör det väldigt mycket. 

Vi avslutar med en viktig, men otäck, kurs om pågående dödligt våld, förkortat PDV. Det var så att håret reste sig på armarna när presentatörerna visade filmer om hur det kunde vara. 

Sen hemåt och nu slutade en lur att fungera och det var lite surt. Ser att Pingis-John står vid en busshållsplats ute på vischan och messar och undrar vad han gör där. Han sommarjobbade visst i Tystberga och var på väg hemåt.

Det är svinvarmt på bussen och jag känner att jag får panik. 

Väl hemma, efter den svettiga promenaden, så är jag ännu tröttare och det känns som jag faller. Jag tappar orken helt och får messa Flaken och säga att jag inte kan komma. Jag tappar väl självförtroendet helt och allting som hänt spelar förstås roll och mycket kan komma ikapp en. Jag kände mig i alla fall sjukt svag och jag blev lite orolig att jag var på väg tillbaka till hur det var innan operationen men jag kände också att jag brakade mycket tidigare innan operationen. 

Det slutade med att jag åkte till katten och skötte om den. Den var sjukt gullig och kröp upp i knät på mig och gav en massa välbehövlig energi. Att jag fick sjukt mycket katthår på mig fick jag stå ut med. 

Sen åkte jag hemåt och kände mig lite lättare i sinnet och fick bra stöd av Ullis. Det blev lite nedpackning och sortering av böcker också.