Måndag morgon och jag hade en riktigt dålig nattsömn. Note to my self, drick inte kaffe för sent på kvällen. 

Efter att äntligen dragit mig klart i sängen så tvingade jag igång mig och snart var det bra fart och jag hade röjt upp på disk och plockat undan lite saker. Sen försökte jag ta tag i ärendet kring våran trädgårdshäck och även kolla vad som hänt med banken och vårat pensionssparande. Det verkar som det dras fel belopp så jag försökte kolla upp det. Hemskt att säga men någonstans i bakhuvudet så kändes det inte så viktigt att spara då många nära gått bort för tidigt. Nu verkar det dock se bättre ut men försöker ta vara på varje dag. Nu skall jag inte bli filosofisk och djup. 

Jag kollar på ett avsnitt av Manifest som också är en sådan här Netflix-serie som egentligen mest gör så att det försvinner tid men som man ändå måste se om man börjat. Man skulle kunna missa ett helt gäng avsnitt och ändå inte tänkt på det. Givetvis hade jag kollat brevlådan några gånger för det var just idag som jag verkligen trodde att det skulle komma svar på mitt Mensa-prov. Det har känts viktigt på något sätt. Troligtvis för att jag alltid tyckt att jag inte riktigt passat in och inte fått gensvar på mina idéer och tankar. Lägg därtill på min stamning, som var rätt grov som barn, så känns det som jag har uppfattats som mindre intelligent. När jag gjorde första testet, för en massa år sedan, så gjorde jag mig själv inte riktigt rättvisa och testet gjordes tre dagar efter blodgivning. Jag tänkte att det nog inte gjorde någon skillnad då man inte ansträngde sig så mycket. Hursomhelst så fick jag 126 då och det krävdes 131 för att komma in. Gott nog och det gjorde att jag ändå fick ett bra kvitto för mig själv. Dock så kändes det ändå inte tillräckligt och jag ville ge mig en ärlig chans och efter att några personer nog menat att blodgivningen absolut kan spela in så gjorde jag att ett nytt försök den 30:e maj, i år. Då gav jag mig verkligen de bästa förutsättningarna med att träna hjärnan med diverse hjärngympa, åt och sov bra samt motionerade en stund innan. Allt för att göra mig själv rättvisa. Två koffeintablett åkte ned precis innan också. 

Nu tittade jag nästan klart på ett avsnitt och mot slutet kommer det en scen när någon säger mirakel och något med guds medvetande och jag känner att posten har kommit! Ha ha, det är givetvis slumpen men jag går ut och ser postbilen och förstår att posten kommit. Jag öppnar posten och ser direkt att det är en många och stora brev - wow! Det första jag ser är ett gulligt kort på mig och Ullis och det är förstås Ullis som skickat det och jag fylls med värme. Det här börjar bra, tänker jag. Sen ser jag, längst bak, ett stort brev från Mensa och jag blir supernyfiken. Det är några andra brev också och jag tar förstås med alla in och öppnar de andra breven först. Det första är från banken och nu verkar det stå rätt belopp om pensionssparandet. Sen är det något brev med nytt avtal om värmen eller liknande. Nu så är det då bara brevet från Mensa kvar och jag vill ha Ullis med mig och ringer upp då jag skall öppna brevet. 

Jag öppnar och det första som slår mig är att det är flera papper och jag ser ganska omgående att det är ett erbjudande att gå med och jag överraskas över hur rörd och tagen jag blev. Det här har visst betytt mer för mig än jag trott och jag måste lägga på då jag känner att jag måste gråta. Det låter kanske konstigt men allting kommer över mig. Saker som när jag kommit med förbättringsförslag på tidigare arbeten och jag sett, då jag lämnat, att de skrattat åt mig. När jag en annan gång kommit med förslag så har hen bara snott det och tackat så mycket. Men vaddå? har jag svarat. Jag jobbar ju med det här nu, svarade hen. Det var som en slags revansch och speciellt på tiden som barn. Där fanns det mycket övrigt att önska hur man stöttades. Ah, det var i alla fall så mycket som på en gång sköljdes över mig och det kom som en flodvåg. Jag skall i alla fall gå med och kanske kan det vara skönt att träffa likasinnade men det kändes i alla fall som jag hittat något sammanhang. Jag är glad att jag tog tag i det. 

Resultatet då. Nu, när jag släppt ut alla känslorna, så kunde jag kolla vidare och nu blev jag lite smått chockad. Jag tyckte ju att det gick lite sådär på slutet. Det var som det bara tog slut och jag fick slänga ur mig lite chansningar och det kändes som jag kanske kunde ha runt 38 rätt och sen hoppades jag på att några av chansningarna skulle gå hem. De hade de visst inte gjort utan jag fick 38 av 45 rätt men det gav ändå högsta resultat vilket är just 135, eller mer, i IQ. Så resultatet blev att mitt resultat är högre än det hos 99% av befolkningen! B-provet var alltså klart svårare och det förklarar att poängen värderades högre. Jag blev riktigt glad och det betydde ju också att det inte hängde på gärdsgårn. 

Jag ringde upp Ullis igen och berättade. Sen tog jag ett snabbt samtal till Peter och han var glad för min skull. Imorgon skall jag nog ringa till Magnus. Delad glädje är dubbel glädje.

Sen försökte jag samla mig och komma ned i källaren för lite träning. Ullis skulle absolut träna något ikväll men jag visste inte riktigt vad så jag ville få in lite cykling också. 

Efter att ha samlat mig så gick jag ned i källaren och gjorde mig iordning. Jag valde att joina en robopacer och den skulle ligga runt 2,2 watt/kilo, tror jag. Det lät okej men jag var lite orolig att det skulle bli en tuff start utan uppvärmning. Jag klickar i att jag är med och glömmer helt bort att man nu inte har tid att stå still och få igång klockan och annat. Rätt som det är så är jag med i gruppen och får pedalassistans i runt sex sekunder. Bråttom, bråttom att få igång klocka och spänna fast mig. Pust! 

Rätt omgående så känner jag att det är rätt behagligt och det är lätt att hänga med och då och då så får man lite mer bonus för att man är med i en sådan här grupp. Lite orättvis kan man tycka då det inte är så värst svårt. Dock fick manbörja om från noll med bonusen om man råkat komma för långt ifrån robopacern. Hen är stenhård. Lite larvigt blir det då hen säger en massa saker och man vet att det inte är en människa. Hursomhelst så går tiden rätt fort och det är bara lite jobbigt då man råkat tappa suget och kommit för långt bak. 50 minuter fick räcka och jag känner mig nöjd. 

Jag duschar av mig snabbt och väntar in Ullis. 

Snart är vi på väg till sjukgymnasten och efter det besöket så tar vi en sväng till Blomsterlandet och sen är det hemåt. Lite jobbig trafik men till slut släpper den och vi rullar på bra. Jag känner mig sjukt nöjd med bilen också och nu känns även Ullis helt nöjd också.

Väl hemma så fixar vi lite mat och sen pratar vi lite med Felix och har det mysigt på altanen. 

Ullis vill dock träna så snart byter vi om och *efter lite uppvärmning så skall vi springa och det är som världens käftsmäll. Det är som jag bär på en viktväst och det ändras lite beroende på var vi är. Det är förstås pollen men så mycket var det länge sedan jag kände. Det gick ju bra på cyklingen så att det är pollen står helt klart. Jag får verkligen slita men pulsen är inte vansinnigt hög men det blir totalt 15 minuter och jag är helt slut. Det känns förjävligt, helt enkelt. Hur sjutton skall jag kunna springa i Kalmar, tänker jag. Jag blir riktigt nedslagen och Ullis tycker det är lite kul för givetvis kan det inte gå från okej till nattsvart på en dag. Hon har förstås rätt att det inte är någon fara men det kändes helt hopplöst. 

Direkt efter så är det lite styrka från ett program hon har köpt. Det tar emot men funkar. I alla fall i början. Sen blir det jobbigare och jobbigare och jag orkar inte ens hela tiden. Det var ju bra att man fick känna var man står nu och inte om en månad. 

Trots allt så blev träningen gjord och att det kändes mindre bra får vara så. Jag får nog skaffa allergitabletter. Lite konstigt att det var så jobbigt när det regnade så mycket igår bara.